måndag 26 juni 2017

Till dig som sover så gott i natt

Du läser nog inte bloggar. Du känner inte vår familj. Du har ingen aning om vad du ställt till med. Vi åkte med packad bil och två förväntansfulla barn. Vi skulle hämta vår husvagn. På en upplyst kommunal husvagnsparkering. Men den var skändad. Uppbruten dörr. Fina gamla originaldynor som inte går att få tag på var borta. Nästan allt lösöre. Minnen från våra barns uppväxt. Deras fina filt. Himmelsblå o extra vadderad med himlens alla stjärnor på. Vi hade hängslen och livrem. Vi hade folk som tittade till den. Vi hade låsbultar på fälgarna. Men du passade på när ingen var där. Du vet inte att den var en gåva från många snälla människor som ville att en barnfamilj skulle få semestra vidare på två hjul. Det går nog och laga. Inte allt. Inte dynorna. De finns inte mer att köpa. Många av prylarna finns inte längre att köpa. Den var helförsäkrad. Men det hjälper inte. När assistanskåren körde i väg med den så grät hela familjen. Det ÄR en världslig sak. Ingen är skadad. Vi sover varmt i natt ändå. Hemma. När allt är uppackat. Tårarna torkar på alla barn. Men just nu är det en jävla klen tröst. Jag hoppas du sover varmt i barnens filt. B.t.w. Du glömde en kudde som du tappat på golvet. Men det är klart du fick ju med dig sex andra. Polisen åker inte på sådana här ärenden. Om det inte finns blodspår. Jag hoppas du sover gott i natt. Det gör inte vi. Vi ska trösta barn. Undrar vad du gör? Sitter och dricker kaffe i våra muggar? Bryggt från våran kaffebryggare. Eller spelar Fia med barnens speciella resekit med många spel i. Eller lagar kläder med mitt resesyetui. Dröm sött ditt as. Vänligen hon som aldrig kommer våga ställa sin husvagn där igen.

lördag 24 juni 2017

Att åldras tillsammans

Det blev ett annorlunda midsommarfirande för oss i år. Minst sagt. Vi brukar fira med någon granne eller några andra goda vänner. Men i år firades det med svärföräldrarna. De är gamla nu och svärfar är ganska dålig. Så ja, jag hamnade i köket. Gott grillat i ugn. Regnet kom.Tur med inglasad altan. Eller inte.Två äldre som missförstår varandra hela tiden. Den ena senil. Den andra grälsjuk. Det är inte lätt att åldras tillsammans när man åldras på olika sätt. Vi tog en lång härlig promenad sen i kvällningen när vi var på väg hem. Så vackert det är i Vätterns famn. Ungarna var med en stund. Sen pyste de hem efter tjat om skärmar. Så där ska vi aldrig bli mot varann, säger maken, lova det. Du menar slåss om datorn ler jag. Nej, slåss om småskit när man är gammal. Äh, svarar jag. Det kommer vi inte ha tid med. När vi blir gamla ska vi sitta på en söderhavsö och dricka vin och berätta dåliga vitsar. Du och jag Emil.... Tro jag det. Du och jag Alfred.

torsdag 22 juni 2017

Underbara vilda nätter

Nätterna är underbara nu. Värken i ena sidan gör att jag går upp och blir ståendes på balkongen och njuter av tystnaden och den helt underbara utsikten jag har över sjön och sommarnatten. Förr kunde man se och känna fladdermössen när de flög förbi men sedan de byggde om taken här på området så har de kära nattgästerna blivit få. Hararna skuttar förbi och stirrar orädda på mig. I generationer har de levt i stadsbilden och aldrig hört eller sett en bössa. Räven smyger förbi i gryningen. Även han stirrar på mig och glider in bland husen i skuggorna. Jag har aldrig sett så mycket vilt som när jag flyttade till stan! Jag går en sväng genom småkyliga vindar och mygg och morgondis. Jag lägger mig och somnar med ett leende på läpparna. De här underbara nätterna som är nu. Dem sparar man på. Att ta fram när Novembermörkret sänker sig och skitiga gummistövlar samlas i hallen tillsammans med trötta och glåmiga och förkylda ungar. I morgon väntar midsommarfirande. Jag tänker att detta precis här och nu. Det är just precis det som gör livet värt att leva.

fredag 16 juni 2017

Sommarlov

På skolavslutning för femmorna. Så fina. Alla sånger. Alla barn med blommor i håret. Dikter. Tal.  Enda gången minstingen kammar sig på hela året. Det står ändå åt alla håll. Jag tror ungen är född med femton virvlar. Så springer de ut till ett oändligt sommarlov. Man minns känslan. Vi går och äter glass. Ögonen lyser på honom i familjen som får kämpa så med sin hälsa och sin skolgång. Han har jobbat hårt. Han är nöjd. Det ska han vara. Mitt hjärtebarn min sista unge. Han har aldrig fått något gratis. Utom glassen då. Han äter upp det sista och slänger sig upp på cykeln. Tack mamma. Nu drar jag till Viktor. Du mamma. Nu är jag fri. Vi ses i Augusti säger han och blinkar med ena ögat och skrattar med hela ansiktet. Nu börjar sommarlovet!

torsdag 15 juni 2017

Om älskade barn med problematik i och omkring munnen.

Vår fina fjortonåring svälter sig. Det är inte Anorexia i sin rätta bemärkelse. Låsningen har med hennes handikapp att göra. I perioder får hon en låsning och vill inte ha något i munnen. Vi har kontakt med dietist och kämpar på. Vi är vana vid att hantera hennes svältperioder. Det har kommit och gått och har varit närvarande i hela hennes liv. Hon sondmatades som bäbis eftersom hon var gravt underviktig när hon föddes. Hon har problematik i och omkring munnen. Det är en glad tjej som är solen i vårt liv. Men hur van man än blir vid barn med problematik. Hur väl man än vet och känner hennes situation så kan jag fortfarande efter fjorton år bli så frustrerad när hon inte äter. Som förälder så är det så grundläggande att kunna få i sitt barn mat. Just nu är hon inne i en sämre period. Hon får vara med att bestämma menyn och hon får vara med och laga maten. Vi dukar fint och har en god stämning. I hennes fall så har vi upptäckt att det är bra att ha något som "stör" när vi äter. En film, radion eller annan musik som hon tycker om. Något annat att tänka på när maten ska in i munnen. All mat delas i små, små bitar och det tar en evinnerlig tid. Alltid erbjuda. Aldrig tvinga. Alltid god stämning vid bordet och aldrig kommentera vad hon äter eller inte. Låta henne gå från bordet när hon vill. Som tur är har hon en väldigt avslappnad attityd kring fett och socker. Eller hon har ingen attityd alls. Hon älskar fett och socker. Grädde vill hon ha på allt. Det slinker väl lättare ner då. När andra köper tre liter mjölk så köper jag tre liter grädde. Grädde på gröten, grädde på potatisen och grädde i köttfärssåsen. Dietisten säger att grädden är hennes näringskälla. Det som gör att hon överlever. Konstigt nog så har hon bra blodvärden. Vi kompletterar ju så klart med näringsdryck och vitaminer. Nu kommer sommaren. Vad gör det med en tonåring när folk vänder sig om efter henne på badstranden och tittar och pekar? Vad gör det med en mamma när hon lägger handduken över sig för att folk ska sluta glo. Ibland blir man så ledsen. Men för det mesta slår man upp en kopp kaffe och erbjuder en bulle. Hon älskar mammas hembakta bullar. Hon älskar allt med vetemjöl i. Pizza o makaroner. Det är en sådan njutning när man ser henne mumsa när det väl sker. När spärren släpper och hon vågar äta igen. Men just nu är det uppförsbacke. Just nu blir tallrikarna aldrig tömda. Men jag vet att vänta ut. Snart vänder det och hon börjar sakta äta igen. Men under tiden spärren varar så gör det ett hål i mitt hjärta varje gång.

tisdag 13 juni 2017

Uti vår hage där växa blå bär

Igår var man inte så populär. Sommar och fint väder och tonåringar som bor vid datorer. Skärmförbud infördes och ungar kördes ut. Skrik och bråk och smäll i dörrar. Men ut kom de. Med grillkol och bära och gå i skog och allt sådant som en modern tonåring hatar. Mor och far tyckte det var trevligt. Tonåringar tyckte det var tyst och tråkigt. Det surades och kånkades i två timmar. Idag på morgonen skulle mor vara snäll och tänkte lite. Ge och ta är bra att ha. Så hon dukade buffe frukost a la hotell. Där fanns nybakade grova frallor. Ägg på tre sätt. Fil och gröt och fem sorters pålägg. Två sorters färskpressad juice och himmelska frukter. Det åts och det mystes. Sen var det puss o hej då. Då vänder sig sonen om och säger. Du. Den gubben gick inte. Jag är lika arg än. 
Tror jag inte, sa mor. Men ha en bra dag du också. 

söndag 11 juni 2017

En nyckelhistoria

Det var en gång en cykelnyckel som hängde i en väldigt stor knippa hos en familj som inte har alla hästar hemma. Så åkte familjen på camping semester och knippan fick hänga med. När mor i huset checkade in på campingen tappades cykelnyckeln på golvet i receptionen och blev liggandes på golvet. När far i familjen ska lämna receptionen så hittar han nyckeln och lämnar in den i tron om att det var en annans nyckel. Ingen ser vad den andre gör. Så går det ett par veckor när familjen kommit hem och mor i huset kan inte begripa var nyckeln är. Far i huset är sur och irriterad över att mor aldrig kan hålla reda på saker. Hon använder reserv nyckeln och cyklar på. Så händer det att familjen är på resa i ett annat ärende och passerar camping de varit på och mor i huset kommer på den briljanta iden att åka in och fråga om de hittat någon upphittad nyckel där. Nä. bara den som han lämnade in säger den glada receptionissan och pekar på min man. Jag beskriver den och ber att få jämföra den med min reservnyckel. Den passar lika perfekt som glasskon på Askungen. Nästa gång han skäller på mig när jag tappat något så ska jag fråga om han lämnat in det i receptionen i Borås.

onsdag 7 juni 2017

En regnig morgon

Den vackraste dagen är varje dag man får vakna. När man har en sjukdom som river och sliter i en ibland så blir man rädd att man inte ska vakna. Måste hinna få ut mina små i egna bon innan jag lägger ner.

Måste ta mer hand om mig. Cyklar i blåsten. Går i regnet. Låter bli sockret. Dricker vinet måttligt. Sover mina timmar. Jag har aldrig varit måttlig. Jag har aldrig varit lagom. Jag älskade att tänja mina gränser. Jag älskade att ha många bollar i luften. Jag älskade att springa fort. Nu måste jag leva långsamt och lagom.

Hektisk helg. Det känns. Då måste jag bromsa. Hjärntröttheten ligger som en våt filt över livet. Grumlar mina tankar. Släpar mig upp och äter frukost med barnen. Tappar kaffekoppen när den ska ställas på bordet. Höger vet inte vad vänster gör.

 Två så glada och goa ungar. Eller en glad och en tonårssur. En  tröja som var nödvändig låg i tvätten. Så himla vanliga tonårsbråk har jag med min tös med särskilda behov. Var fördomsfull och trodde att hennes tonårstid inte skulle vara som alla andras. Det är den. Finnar, fett hår och ständiga utbrott. Nästa sekund är livet på topp igen. En ny tröja som låg undangömd som present fick solen att börja lysa igen. Man trollar med knäna.

 När de gått till sitt så går jag till mitt. Skogen. Där samlar jag kraft. Bland susande löv och en Strömstare som dyker i vattnet. Långsamt återvänder orken i skogens fridfullhet. Ibland måste man stanna upp. Jag älskar den svenska sommaren. Det gör inget att det regnar. I morgon lyser solen igen.

tisdag 6 juni 2017

Värt att fira?

Färska potatis med massor av dill. Det hör sommaren till. En flagga på bordet och grattis till Sverige. En dag som är påhittad och som vi lär oss att fira. Den dagen som terrorismen är botad och haven är utan hot från människan. Det skulle jag hellre vilja fira. Det finns så mycket där ute som man skulle vilja ha annorlunda. Men man går ut i skogen och ser det man vill se. Gröna träd och Mandelblom. Vet inte vad jag vill uppnå med det här inlägget. Mer än att jag kan inte vara riktigt glad idag. Flaggan vajar på halv stång. Det finns för mycket elände i världen för att man ska kunna vara stolt för sitt land en sådan här dag. De flesta människor är goda. Jag vet det. När någon skjuter mot någon så är det många fler som sluter upp och bildar famnar till varandra och till öppenheten. Så jag får väl hissa flaggan ändå då. Men får aldrig sluta kämpa. Man måste våga tro. Att vi en dag kan fira Världens nationaldag. Dagen då det blev världsfred. Dagen som inte var påhittad. Dagen då ingen mer behöver vara rädd för att någon siktar på våra barn och ungdomar med en lastbil. Vi ska nå dit. Vi måste. Man blir så ledsen annars.

torsdag 1 juni 2017

Förr och nu. Ett långt inlägg om någon orkar läsa

Min mamma var den snällaste människa jag har känt. Hon levde i sin egen lilla värld av blommor. Hon hade ingen aning om mycket. Hon levde för sin familj och sina vänner. Frågade du henne vem som var president i USA så kunde hon inte svara på det. Men frågade du henne hur faster Britta mådde så kunde hon tala om precis. Min släkt var stor. Min pappa hade 11 syskon. Min mamma hade en bror. Jag och min bror hade  32 kusiner. Ändå fans det ingen som min mamma glömde på namnsdagar eller födelsedagar eller bemärkelsedagar över huvud taget. Hon blev tjenis med kassörskan på Konsum. Hade ett vänligt ord till brevbäraren och bjöd sotaren på kaffe. Alla som kom i hennes väg under en dag blev hennes vänner. När hon blev äldre och inte kunde bo kvar i byn där alla kände alla så blev hon ändå vän med grannar och människor hon stötte på i sin nya stad. Hennes sista år bodde vi grannar. Jag hjälpte henne med allt jag kunde när orken inte längre fanns. Hon hade en naivitet som gjorde mig galen ibland. En promenad runt sjön kunde innebära att en förbipasserande bjöds på kaffe eller att en tiggare bjöds in att övernatta på soffan. I tanken så bodde hon kvar i den lilla byn på 100 innevånare. Det fanns inga okända. Hennes värld var så liten. Men hennes hjärta så ofantligt stort. Otaliga är de gånger jag fått hämta hennes cykel för att hon lånade ut den till någon som bättre behövde den. Till slut försvann den. Hon kunde inte minnas vad personen hette som lånat den. Men hon var inte ledsen för det. Nu kommer den till nytta någon annanstans sa hon bara. Hon begrep aldrig hur man bytte dammsugarpåsar eller hur man använde Microvågsugnen men hon begrep hur man skulle ta hand om varandra. Hon gjorde aldrig skillnad på människor. Hon såg verkligen alla. När hon och pappa dog så begravde vi dem i stillhet.

 Efter begravningen strömmade det in brev och kort och telefonsamtal från människor hon mött i livet. Jag ljuger inte om det var 100 tals personer som hörde av sig. Jag hade en barndom som man skulle kunna kalla ganska torftig på prylar och kläder. Jag växte upp i ett dragit hus på landet. Det var en tid som bäst beskrivs i Astrid Lindgrens böcker. Även om detta var 60-70 tal så dröjde sig gamla sedvänjor kvar på sina håll i denna lilla obyggd. Jag har sett hö hässjas. Jag har sett hölass köras med häst och vagn. Jag har fått hämta vatten i en brunn när ledningen hade frusit sönder, Jag har fått se vita lakan hänga på tork i vinden. Jag har varit på symöten där man fick sitta tyst och vänta och uppföra sig. Jag har sett pappa klia kalvar under hakan och mata dem med äppelbitar. Jag har upplevt slaktdagar och älgjakter i en tid där inget fick förfaras. Man tog vara på allt. Man hjälptes åt och köpte in var sin maskin som man lånade ut när det var dags att slå hö.  Jag förstod aldrig när jag var liten hur pappa kunde klia med ena handen och skjuta med den andra. Di ska ha dä bra mens di lever . Sen att en måste ha mat på borlet dä ä en sörgens da men dä måst gå. Det var hans devis. En sa göra rätt för se å allri ligga nön te last. Den andra sidan fanns förstås också. Visst var det osämja och sjukdomar och slitsamma dagar också. Men mest minns jag kalas med dignande bord av älgstekar och hemkokt vinbärssylt och sju sorters kakor och skratt och glam och hutt och dragspelsmusik.

Jag tänker på dem ibland mina föräldrar. Man saknar så konstiga saker. Mammas rårörda jordgubbsaft. Doften av såpa och Nivea. Pappas evinnerliga hinkar med nyplockade blåbär och lingon som man i slutet på säsongen inte ville ha mer av. Man saknar men man försöker låta bli att sörja. Det vet jag att de inte ville. De var så ofantligt stolta över alla mina ungar och allt jag gjorde medans jag var frisk. Sen också för den delen. Det är så synd att de inte fick uppleva att min äldste son idag tar kandidatexamen. Ingen av mina barn blev bönder. Inte jag eller min bror heller.

Det är nya tider nu. Man läser och man strävar uppåt och utåt. Det är inte sämre det heller. Idag är jag världens stoltaste mor. Men jag ska heller inte glömma att när han springer ut för trappan på univeritetet så var det fars slit på åkrarna som byggde vägen som sonen nu vandrar. Släkten kommer och släkten går. Tiderna förändras. Och så ska det vara.

 Grattis älskade son. Du gjorde det själv och du gjorde det så bra. Du äger framtiden. Jag är världens stoltaste mamma. Jag älskar dig. Lycka till på nya jobbet.

onsdag 31 maj 2017

Grisen Homo Sapiens och Myggfria nätter


 När man ställer upp och får ut campingmöblerna och kaffet smakar som himmelriket.



 När man inte kommer ifrån tvätten. Men man älskar livet ändå. Askkoppen på bilden är ingen askkopp. Det är en getingfälla. Man måste inte älska dem.



 När närmsta granne är Viskans porlande vatten.



 Och man hittar blommor som man inte har en aning om vad det är.


När man doppar tårna i vatten som innehåller 95 procent pollen och Gräsanden tittar på en som om man är dum på riktigt.



Då vet man att man har det bra.

Det var underbara dagar. Jag slapp Liseberg på grund av att jag bestämde det. Vi gick på Borås Djurpark på grund av att barnen bestämde det. Jag förklarade för barnen att jag inte gillar att gynna ett ställe som låser in djur och låter andra glo på dem. Men då sa dottern att vi också låser in ett djur. En kanin. Då gick vi och såg en massa grisar som heter Homo Sapiens och som tyckte att alla andra djur var förfärligt gulliga. Jag vägrade att ta kort på dem. För de var inte tillfrågade. De inlåsta djuren alltså.  Jag tycker fortfarande att alla djur ska få leva fria och jag ska åka till Gotland och släppa min kanin fri vilken dag som helst. Tills dess har han en stor hage på gräsmattan som han kan gräva i och andas frisk luft.

Sen vandrade vi i Trollskogen och såg fria djur. Harar och fåglar och nyckelpigor och allsköns insekter som levde som djur ska leva. Det var roligare och mindre trängsel och helt gratis. Sen när vi kom hem lagade 14-åringen middag. Det händer inte så ofta. Det blev soppa. I 35 graders värme. Vi dog av värmeslag men höll minen ändå och åt. Sen tog hon disken självmant och det har inte hänt sen tidernas begynnelse. Så jag kunde ligga under ett parasoll och läsa en bok. Loffe mixtrade med att ställa bilen på snedden så att alla campinggäster skulle sluta gena över vår tomt.  Det lyckades inte. Sen somnade vi alla till humlors surr och vet ni vad? De inbyggda näten i fönstret funkade så ingen blodsugare kom på besök på hela natten heller. Detta är det bästa jag vet. Kärlek igen till er alla som gjorde detta möjligt.

P.s 1. Utlovade rescensioner på Trissebodor till Malin. På Borås camping blir det fyra husvagnar. Ofta städade och doftade gott. Toaletterna på V.I.P Jära utmed vägen får en överkorsad husvagn. Jag pinkar hellre i en sko än går in där.
P.s 2 Gå in på www.monasuniversum.se och läs om kaffe. Det är det viktigaste blogginlägget denna veckan. Om vi ska ha kvar hållbart gott kaffe. Drivet av kvinnor.

måndag 29 maj 2017

Still here

Sorry för lovad men utebliven uppdatering. Datorn bara dog. Vet inte om det var värmen eller annat klumpigt förfarande. Vi tillbringade underbara dagar med välbehövlig vila och fantastiska naturupplevelser och skärmen av. Ibland behöver man komma bort för att komma hem. Återkommer med några bilder samt en reseberättelse alldeles snart. Men jag kan säga så mycket att ibland är grisen inte gris och tonårsdöttrar kan överraska när man minst anar.

onsdag 24 maj 2017

Snart åker vi.

Ska bara få hem alla från jobb och skolor och annat onödigt nödvändigt. Böckerna är packade. Det enda JAG behöver. Badkläderna är med. Alldeles för många ombyten är packade. Hoppas nätet funkar så jag kan skicka bilder utmed vägen. Min telefon kan jag inte blogga ifrån för den är äldre än farmors tofflor. Men datorn är med. Nästa Sjuhäradsbyggden. Jag ser att några följer mig från Malin Wollins blogg. Skriv gärna en kommentar så inte min finaste vän i Jordtjärn blir så ensam i kommenteringsfältet. Vinkevink.

tisdag 23 maj 2017

Svängdörr

En kvart efter att jag skickat sonen till skolan kommer han tillbaka. Han hade glömt en tröja. Ytterligare en kvart senare dyker nästa unge upp. Hon hade inte blivit hämtad av skolbussen. Busschauffören hade glömt henne. När hon försvinner ut genom dörren till ny beställd buss så dyker Maken upp. Han hade glömt sin matlåda. Idag är det visst bara hon i huset som lider av minnesförlust som kommer ihåg något.

torsdag 18 maj 2017

En vecka kvar

Onsdag nästa vecka drar vi i väg med husvagnen. Fem dagar. Det ska bli så kul att äntligen få komma ut på riktigt med den. Vi har ju smygcampat på hemmaplan men nu så drar vi mot första äventyret. Vi hade tänkt att tillbringa en av dagarna på Liseberg. Detta dårarnas paradis. För en som mest gillar att gå i skogen och glo på träd och fåglar så är folksamlingarna på nöjesfältet sommarens ickehöjdpunkt. Men barnen älskar det. Vi försökte visa massor av nöjen som fanns som alternativ. Det gick bra så länge vi lovade att åka till Liseberg någon gång under året. Det är klart att vi skulle kunna slå näven i bordet och säga. Inte i år. Men de tycker det är så roligt. Dessutom vill barn med handikapp gärna ha samma jämt. Det de alltid har gjort och det är värt allt när man ser dem kikna av skratt i åkattraktionerna. Dessutom är det ju bara en dag av fem som vi måste stå där och trängas. Resten av dagarna bestämmer jag och maken agendan.

Vi tänker bo på en mindre camping längst vägen och ta dagsturer runt omkring. Är det någon som har något tips på roligheter någonstans mellan Borås och Göteborg som passar två glin i nedre tonåren och två 50+. Ingen shopping. Det har vi så det räcker hemma i stans Galleria. Om det är någon läsare som var med och skramlade till vagnen så häng här nästa vecka så lovar jag att bjuda på bilder längs vägen. Vi drar den 24 Maj. Nu blir det jag och boken. En Giolitodeckare. Bästa stunden på dagen.


onsdag 17 maj 2017

Om när det klumpar ihop sig

Idag ska Fyran på disco. I morgon ska hon på ridning. På fredag ska hon springa Göteborgsvarvet. Samma dag fyller fadderbarnet år. På lördag är det någons bröllop. Femman behöver nya gympakläder samt nya skor. Egentligen Fyran också men hon får vänta. Bilen ska besiktigas och själv hade jag tänkt köpa en ny stekpanna. Sen ska pengar läggas undan för Liseberg nästa helg. Min fråga är måste man äta varje dag. O.b.s skämt....Eller också inte

måndag 15 maj 2017

En helt vanlig Måndag som inte går till historien

En dag full av måsten som betats av. En sådan tur att maken hade en ledig dag. Beställde tid hos optikern. Gått med trasiga och tejpade bågar en vecka. Tappade dem i golvet en gång för mycket. Hittade bågar för under 400 spänn för två par med allt inklusive. Frågan är ska jag ta turkos, lila eller tråkigt svarta. Det blir nog lila. Då matchar de hörapparaterna. Samma hörapparater som audionomen förklarade med stora bokstäver att de kommer att synas väldigt mycket. Well. Det har jag inga problem med. Varför ska man skämmas över att man hör illa. När glasögon kan vara en fancy detalj. Det blir bra med lila. I alla lägen.

 Sen blev det nödvändigt skolbesök. Inlämning av papper hos vården och hem o laga lunch. En gryta som smakade apans smutsiga svans. Fick i för mycket av allt. Men glinen åt när de kom hem. Märkliga ungar. Inte alls samma smak som sin mor.

 Efter det blev det besök hos Smålle för att hämta matta. Snygg blå matta som nu blivit en grå matta. Måste tvätta eländet innan vi ska i väg. Efter två gånger så ser den ut som något som katten släpat i gyttjebad fram och tillbaka och sen torkat sig i arslet med den. Vår familj behöver inte vackra heltäckningsmattor. Vi behöver tvättbara... Vet inte... Gummimattor kanske? Närå.. Blir nog bra efter en duvning med ångtvätten. Så ilsken jag var när maken kom hemdragandes med den. Men som jag använt den. På allt ifrån mattor till fönstertvätt.

 Sen bakade jag en sockerkaka. Den var godare än grytan. Sen städade jag bur och tvättade kanin (inte i maskin). Sen skickade jag ett mess till en kompis som var avsett till maken. Tur att det var någorlunda rumsrent. Jaha. Så kan också Måndagar vara. Totalt ointressanta men viktiga ändå på något sätt.

lördag 13 maj 2017

Läcker säcken?

Den 20 mars lade jag på ett brev som innehöll viktig information till lillkillens doktor. Den 21 mars lade skolan på ett likadant brev. De brevet är en del av ett underlag som ska finnas i en utredning på sonen. I månader har vi alla gått och väntat på svar. I går kom ett ganska ilsket brev från vården med frågeställningen varför vare sig vi eller skolan skickat in breven. Två brev har alltså försvunnit pålagda med en dags mellanrum. Vad gör Post Nord? Och var tar alla brev vägen. Det är tredje gången vår familj drabbats av att brev aldrig når sin mottagare. Den här gången drabbas en 13- årig pojke som väntar på att få hjälp i skolan. Denna händelse har försenat vår utredning med två månader. När jag ringer Post Nord erbjöd de sig att försöka spåra breven. Det är ju ingen ide. Skadan är ju redan skedd. Jag och skolan tänker fylla i ett nytt papper och denna gången tänker jag lämna breven själv. Aldrig mer att jag skickar ett viktigt brev på posten. Aldrig.

torsdag 11 maj 2017

The mother of the week

Uppe med tuppen igår och gjorde en fantastisk matsäck till Minstingen. Nybakade pizzabullar och hemkokt rabarbersaft. Vackert inslagna i små söta burkar med matchande servetter. Skickar i väg en gladare son än på länge. Så gick man där glad och nöjd och tänkte att idag har man lyckats. Jaha då. Tills han kom hem.
- Mamma. Din dårfia. Du hade laddat ner fyrornas veckobrev. Våran klass skulle inte till stadsparken idag.
Bingo

måndag 8 maj 2017

Om att vara nästan ärlig

Oftast skriver jag en matsedel för mig själv och lagar efter den. I nio fall av tio är det bara de vuxna som äter. Vi har kräsna barn och just nu känns det som inget duger. Det slutar nästan alltid med att de gör något eget. Ganska trist men jag har slutat att uppröras. Fick jag bestämma själv så skulle vi leva på sallad och grönsaker. Eftersom de ungarna som bor här tycker att grönsaker är livsfarlig så står man där och steker och kokar. Igår hade vi Grönsakspuckar. En rätt som jag älskar och som glinen vägrar. Igår orkade jag inte att vara ärlig. Ska jag skämmas eller inte?

 -Vad blir det för mat mamma.

 -Jag vet inte, hittade något i frysen.

 Tugg, tugg, tugg, svälj. Allt slut.

 -Vad gott det var mamma! Va synd att du inte vet vad det var! Då kan du ju inte göra det igen!

 Recept på Biggans ihopljugna veganspuckar ca 10-12 st

 1 finhackad lök
3 grovrivna morötter
1 bit grovriven rotselleri
1 dl havregryn
1 dl finhackad mandel (kan uteslutas om man inte tål)
 1-2 pressade vitlöksklyftor
6 dl kokta kikärtor
salt o peppar
 ströbröd

 Fräs lök, morötter och rosselleri tillsammans med havregrynen och mandeln tills grönsakerna mjuknat lite. Mixa kikärtorna i mixer. Blanda alla ingredienser . Om smeten känns för lös blanda i lite vetemjöl. Forma puckar och vänd i ströbröd. Stek tills de blivit gyllenbruna.
Servera med en klick vego fraich och ev lite lingonsylt.
 Bon apetit!

lördag 6 maj 2017

Social katastrof och lite hur det gick sen

Mycket vatten har runnit under broarna efter den där ödesdigra natten som förändrade hela mitt liv. Många drömmar krossades. Många val gjordes som förändrade mitt och mina närmastes liv. Med facit i hand så kan man konstatera att vare sig jag eller min omgivning eller mina läkare förstod hur sjuk jag fortfarande var när jag kom hem efter sjukhusvistelsen. Idag upplever jag att det fortfarande är så att rehabiliteringen efter en stroke många gånger är mycket sämre än en rehabilitering efter till exempel en hjärtinfarkt. Det är synd. För får man hjälp direkt så har man så goda chanser att bli så mycket bättre. Jag fick aldrig någon rehabilitering. Jag bad aldrig om någon heller. Jag förstod aldrig att jag hade fått permanenta skador på hjärnan. Inte förrän långt senare när det var för sent att göra något åt det. Det har gjorts några halvhjärtade försök med vattengympa, sjukgymnast o.s.v. Men jag vet idag att det hade behövts mycket, mycket mer. Nu är kroppen gammal och hjärnan också. Jag tränar själv. Går mina dagliga promenader. Cyklar och simmar så fort jag får chansen. Försöker ta hand om min familj och mina vänner så gott det går. De största problemen idag är fortfarande hjärntröttheten och minnet och att inte den högra handen vet vad den vänstra gör. Att jag inte klarar stress och att jag har svårt med alla hålla fler än två bollar i luften. Det har också gjort att jag gärna isolerar mig. Jag umgås med en vän i taget. När jag orkar. Jag är en social katastrof. Många okunniga har under åren kallat mig lat. Idag vet jag. Jag är hjärntrött. Men jag har det bra. Det finns så mycket fina människor där ute. Som så ofta sträcker hjälpande händer. Ibland kan det faktiskt bara handla om ett s.m.s som gör ens dag så mycket rikare. Jag blev aldrig författare eller journalist eller polis. Men jag fick så mycket mer. För jag är rik. Rik som ett troll. På goda vänner och fina ungar och en make som gör så mycket mer än man kan begära. Och snart mina vänner kommer sommaren 2017. Då kommer jag att bli ännu rikare på fina upplevelser från sol, sommar, bad, humlesurr, jordgubbar, och juvligt camping liv. Det är det allra, allra bästa jag vet.

fredag 5 maj 2017

Om att våga skriva fast man inte kan del 1

I hela mitt liv har jag älskat ordet. Jag har alltid haft lättare för att uttrycka mig i skrift än i ord. Jag har läst mycket i nästan hela mitt liv och när jag var ung så skrev jag mycket texter. En del blev små sånger. Jag har en hel låda med gamla texter på lösryckta blad från ungdomstiden. I skolan älskade jag att skriva. Lyssnade jag på musik så var det alltid texterna som var det viktigaste. När andra lyssnade på Snowstorm så lyssnade jag på Björn Afzelius. Den tid och plats som jag kommer ifrån så fick man samma yrke som sina föräldrar. Man skulle jobba och göra rätt för sig. Det fanns inte på en skala att nära konstnärsdrömmar. Men inom mig fanns alltid en längtan att sätta på pränt. Jag gick ur skolan med medelmåttiga betyg och hade väl som alla andra siktat in mig på någon fabrik en bilresa från den lilla byn jag bodde i. Sen kom den stora kärleken in i mitt liv och innan jag visste ordet av så hade jag tjugo år gammal både barn, Volvo och ett hus halvvägs ute på landet. När jag var i vecka 38 med vårt andra barn så drabbades jag av en hjärnblödning. Ett blodkärl i hjärnan brast. Ingen vet varför. Jag var inte överviktig och tränade och skötte kroppen. Plötsligt förändrades allt. Jag miste känseln i ena sidan. Allt närminne försvann och smak och lukt var som bortblåst. Jag fick börja från början. Med allt. Min man hade inte möjlighet att komma så ofta till sjukhuset. Jag fanns ca 20 mil bort och han hade vår treåring och två jobb att sköta. Men jag var ung och stark och envis. När jag kom hem hade jag en nyfödd bäbis på tre månader och en liten pojke på tre år. Då hade jag redan lärt mig gå och körde på som jag alltid har gjort. I 190. På den tiden var det inte tal om någon uppföljning på hjärnskadade. Man erbjöd hemhjälp, sjukskrivning ett år och återbesök om ett par månader. Så jag knogade på. Med en ständig huvudvärk och en förtärande trötthet som aldrig ville lägga sig. Återbesöket kom och ärret i pannan efter operationen såg fint ut. Hem och sträva på sa man och det gjorde jag. Ibland orkade jag inget. Den lilla fina pojken som jag hade på armen kunde jag inte knyta an till. Han var en främling. Han hade funnits på ett annat sjukhus under sjukdomstiden. Jag såg honom först efter tre månader när jag skulle åka hem. Antaglig led jag av förlossningsdepression också. Eller också var det bara det att krafterna inte räckte till för någon annan än än mig själv. Sen var det minnet. Jag fick skriva upp allt och allt jag lärt mig i skolan var som bortblåst och det värsta av allt jag kunde inte stava. Min stora glädjekälla. Min passion i livet. Det skrivna ordet. Så svårt att få ihop helt plötsligt. Läste jag en bok så hade jag glömt den efter två dagar. Fortsättning följer

Vem tänder stjärnorna och vem bär ut soporna

L som inte är så liten längre ställer stora frågor ibland. Oftast är hon tyst och funderar. I går när vi satt och åt kvällsmat så frågade hon plötsligt. Mamma vem tänder stjärnorna från början? Ja du sa jag det är ju inte vem utan hur de tänds. Det är liksom en massa som börjar brinna kan man säga och sen blir det så varmt att det fortsätter brinna. Solen är faktiskt en stjärna. Men mamma hur börjar den brinna????? Jag vet inte riktigt men jag kan läsa på tills i morgon om du vill. Nej det behöver du inte, svarar lilla L . Jag kommer ändå aldrig begripa 90-talets sångtexter. Sen gick hon in i tystnaden och sa inte mer den kvällen. Sen var det det där med sopor. Nu för tiden är det ju en hel vetenskap. Det ska sorteras och slängas i ömsom olika skåp på gården eller köras till sortergård. Hos oss är det oftast jag som går ut med soporna. Av den enkla anledningen att ingen annan ser dem. Vi delar lika på mycket hos oss men soppåsen har jag missat fostran på. Ingen ser när den svämmar över. Alla fortsätter att trycka. Gå ut med den. Den är full säger jag till maken. Nej, säger han. Det är den inte. Gå ut med den. Den är full säger jag till L tio minuter senare. Nej säger hon. Det är den inte. På morgonen går jag ut med den. Då svämmar den över. Sa jag att maken passerar soptunnan innan han går till jobbet?

torsdag 4 maj 2017

Long time no see

Då ska vi se om vi kan skramla igång den här gamla bloggen igen. Hade glömt att den fanns och visste absolut inte att den fortfarande fungerade. Jag är inget proffs men ska göra ett försök. Jisses vad det var kul att läsa gamla inlägg som man skrivit för nästan fem år sen. Så mycket sorg när Mor o Far gick bort med bara två veckors mellanrum. Begravning med två kistor bredvid varann. De levde sida vid sida i med och i motgång i mer än femtio års tid. Så fick de lämna sida vid sida också. Vilken tid det var med de första trevande stegen för dottern med försök i vanlig skola. Som senare blev stadigvarande särskola där hon kunnat utvecklats och lära sig så fint. Idag har hon ett väl fungerande liv med människor omkring sig som möter henne där hon är i skolan. Vilka år det var med sjuka barn och gamla och sjuka föräldrar och att själv inte vara helt frisk. Orken att kämpa och finnas för alla. Vilket liv. Så brokiga inlägg. Då visste jag inte att minsta sonen också skulle få problem i skolan och kämpar sin strid. Snart får vi en diagnos på honom också. Men han har inga sociala problem så han kommer att kunna fortsätta sin vanliga skola men med mycket hjälpmedel. Idag har jag också fått en diagnos. Det hade jag inte då. Hjärntrötthet och afasi p.g.a hjärnblödningen jag fick som tjugoåring och med ett par tia attacker genom åren. Min hjärna är gammal. Äldre än resten av kroppen. Den bedövande tröttheten som finns där ibland som lägger sig som en blöt filt över hela mitt vardagsliv. Idag har den ett namn. Hjärntrött. Men jag måste ändå säga att jag idag mår bättre än på mycket länge. Man lär sig att leva med allt om man har någon att hålla i handen. Och det har jag. Goda vänner, fina ungar, och en make som jag ömsom älskar och ömsom blir galen på i lagom blandning. En kanin som vägrar bära sig åt som en kanin. Han hatar morötter och maskrosor men älskar bananer och jordgubbar. Sen har jag ju min husvagn. Igen. Det gamla skrället vi köpte för fem tusen för över tio år sen. Som var så älskad gick inte igenom besiktningen tillslut och det hade kostat för mycket att laga den. Den var sjuk överallt. Då trodde jag att det var slut med husvagnslivet. Tänkte att tält blir bra. Då hände himmelriket. Många som inte kände mig och som inte visste ett dugg om mitt liv. De sträckte ut sina händer och skramlade till en dröm. Först blev jag rädd och tänkte att det här kan man inte ta emot. Sen blev jag väldigt glad. Mer än glad. Och tacksam. Den här husvagnen är det finaste jag har ägt i hela mitt liv. Och jag är också livrädd. Att den ska bli klottrad på. Att den ska bli stulen. Att den ska bli påkörd. Att åskan ska slå ner och att den ska börja brinna. Därför har den helförsäkring. Gaslarm. Brandsläckare. Väktarbevakning. Gubben säger att den har hängslen, livrem OCH korsett. I slutet på denna månaden åker vi till en liten camping där blommorna blommar. Sen åker vi några mil och går på Liseberg. Dit är det bara barnen som längtar. För min del ska jag lägga upp fötterna om kvällen på en blå dyna och läsa en riktigt bra bok och fundera på om det är fladdermöss eller ugglor jag hör vingslagen av utanför myggnätet på världens finaste sommarstuga. Smålandia årsmodell 1989. Jag älskar er alla där ute som bidrog till detta. Än en gång. Tack