tisdag 15 augusti 2017

När någon gör sitt bästa och mer ändå

Sonen i huset har ingen diagnos. Sonen i huset är också för tidigt född och undersökt och utredd från topp till tå. Sonen har problem i skolan. Men han är aldrig utåtagerande. Han är glad och charmig och har lätt för att träffa nya vänner. När vi är på camping så tar det noll och ingen sekund så har han en svans med glada ungar efter sig. Men han ror inte iland att sköta skolarbetet. Han sliter som ingen annan. Han övar och trälar och sliter och går på extraundervisning. Han har bra lärare som ger honom tid och extramaterial och extra resurser. Lik förbaskat är det en hel del ämnen som han inte blir godkänd i. Han har skickats till läkare med alla möjliga behörigheter. Han har lite starr på ögonen. Han har lite skolios. Han har trattbröst och han är överrörlig i lederna. Han är smal och tunn och kan aldrig sitta still. Men sista utredningen på BUP är gjord och han har ingen ADHD eller annan psykiskt funktionshinder. De hittar inget fel på vår son och nu har vi gjort allt. Kan det möjligen vara så att vi människor är olika. Vi föds med än det ena och än det andra och många av oss passar inte in i någon mall. Vi älskar vår son. Han är glad, varm och snäll. Han är godhjärtad och lillegammal. Han älskar att röra på sig och kompisar är det bästa som finns. Han vill inta gå på någon aktivitet. Han vill vara fri och göra det han vill när skolklockan ringer ut. De andra barnen i skaran har haft vad man brukar kalla lätt för sig. Med lite vilja så har skolan gått galant. Men lillpojken klarar ingenting i skolans värd. Hur mycket han än sliter. Sommarlovet har varit en oas av glädje och fritid och ingen press. Visst har vi läst mycket och så där. Men annars så har han fått göra det han älskar mest. Springa av sig och klättra och cykla. Nu börjar det snart igen. Läxor i massor. Slit och tårar och en trött liten kille som kommer hem från skolan slut som en treskiftsarbetare. Jag undrar om det finns någon mer förälder som säger till sitt barn. Du behöver inte bli godkänd av skolan hjärtat. Du behöver bara göra ditt bästa. Ingen kan begära mer. Och hos din mamma och pappa har du MVG i att bara vara du. Du är bäst i världen på att vara du. Glöm aldrig det och du kommer klara dig ändå. Du hittar ditt sätt. Skolan är inte allt. Ge inte upp men ge inte mer än allt. Mamma o pappa älskar dig precis för den du är. Vad det än kommer stå på det där papperet som kallas betyg.

söndag 13 augusti 2017

När sommaren med glass blev sommaren med varm choklad

- Mamma skolan börjar snart och det har inte varit någon sommar! skriker tonårshjärtat.
- Sånt är livet, svarar mamman
- Kan vi inte åka och bada i Vättern en gång i allafall? undrar samma hjärta
- Vättern håller 14 grader. Du fryser till glass, replikerar mamman
- Då har man i alla fall ett roligt glassminne från den här skitsommaren, gnölar tonåringen
- Vi var i Hjo och käkade glass i veckan. Gnäll inte, svarar mamman
- Du har blivit gammal och tråkig mamma
-Nej, jag har blivit gammal och klok.
-Jag har packat alla badkläder mamma kom nu.
-Okay. Jag ger mig.

En stund senare på badstranden.

- Mamma är du säker på att det inte var minusgrader i vattnet
- Ja, då hade det varit is.
- Nu har vi ett till glassminne från denna sommaren mamma
- Det har vi hjärtat.
- Kan man dricka varm choklad på sommaren mamma?
- Det kan man om man behöver.
- Då har vi ett varmchokladminne från stranden i år mamma
- Det har vi och det är inte illa det heller

onsdag 9 augusti 2017

Husvagnen del 358

Vet inte om alla har följd med i husvagnshistorien. Men annars får ni skrolla ner och läsa om. Kort skrivet så fick vi inbrott i vagnen och det blev ett försäkringsärende. Vilket skulle visa sig att inbrott i husvagnar händer inte och händer det ändå i semestertider så måste man vara jurist för att begripa hur man ska göra. Efter en hel del turer fram och tillbaka så visar det sig att det är skaderegleraren på Kabe som har gjort fel. Bland annat är aldrig någon riktig skadebedömning med foton gjorda. Vi anade det hela tiden men höll hela tiden kontakt med försäkringsbolaget så att vi skulle ha våra krökta ryggar fria. Nu är ärendet inlämnat till en ny skadereglerare och nu hoppas vi äntligen att vår älskade vagn ska tas om hand på rätt sätt. Vi fick helt andra vibbar av denne man och en helt annan professionellt bemötande. Så i morgon åker vi in med vagnen igen till en ny bedömning. Vi vill inte att vagnen ska se bättre ut än innan. Vi vill bara att vi ska kunna använda den. Det största problemet verkar vara att de förbenade tjuvarna stal två dynor och de finns inte längre att få tag i då vagnen är så pass gammal. Vi kräver INTE att de klär om resten av vagnen så alla dynor blir lika (Det skulle bli så dyrt så då löser försäkringsbolaget in vagnen i stället) Vi har gått med på att vi bara vill ha två dynor som passar. I någorlunda vettig färg. Eftersom det är i bakstam så gör det inte så mycket att det blir andra färger där. Så. I morgon förväntar jag mig. 1. En regelrätt skadebedömning med foton.
2. Ett kostnadsförslag till försäkringsbolaget
3. En någorlunda vettig tidsberäkning hur länge det kommer att ta tills vagnen är klar.
INGET av detta gjordes av KABE center i Öggestorp. De får gärna höra av sig och säga emot men som jag uppfattade det så vill de enbart tjäna pengar och inte göra ett skit. Ursäkta att jag hänger ut. Men så som vi blev behandlade vill jag inte att någon ska bli behandlad som kommer och är utsatt för inbrott och är ledsen och snuvad på sin semester. I just detta fall så hade vi nog inte kommit iväg någonstans ändå. Eftersom vi hamnade på sjukhus med tonårshjärtat. Men ändå. Vagnen har inte kunnat brukas ordentligt på hela sommaren. Så. I morgon hoppas jag att vi äntligen ska få en plan över hur vi ska kunna sätta punkt för en lång rad händelser som vi hoppas aldrig ska hända igen. Tack till alla som har hjälpt oss att tolka lagar och regler och speciellt tack till grannen som hejat på och fått oss att inte ge upp och låta vagnen vara trasig. Nu ska jag ut och gå i regnet. Mer svamp väntar på att bli plockad. Små gula solar som gör att man blir så himla glad.

fredag 4 augusti 2017

Släkten går vidare och ett sjujäkla onödigt bråk

Kärleken till sina barn är större än allt annat. Man gör fel på vägen och man utvecklas ständigt som förälder. Det viktigaste att veta är att man gör så gott man kan. Även om man på vägen hela tiden tänker att man kunde gjort bättre. Jag har tre stora barn som i mångt och mycket fick växa upp med den ork som blev över. Ändå är de nu tre fina vuxna människor med bra karriärer och fina liv. De har snubblat på vägen men de har aldrig slutat försöka. Jag är så fruktansvärt stolt över dem alla tre. Den äldste var hemma på besök i förrgår och som han blev överöst med kärlek. Så efterlängtad och så saknad. Kvar när han åkte är ett hål som aldrig kan fyllas av något annat. Även om han är stor nu och ska leva sitt eget liv så står dörren och slår i hjärtat tills han sitter hos oss igen. Snart ska familjen utökas. Den första dottern ska om allt går bra äntligen få ett eget barn att älska. Jag ska bli mormor... Tanken svindlar. Hon ska få uppleva det största i livet. En ny liten människa som kommer förändra hennes världsbild för alltid. Så. Himla. Stort. Mitt hjärta svämmar över. En till att sakna när de går ut genom dörren och åker hem. Jag är verkligen världens rikaste människa.

Det är semester och man går på varandra dagligen. I två veckors tid har det varit gulligull och kramar och kvalitetstid. Ljuvliga frukostar utan stress och sitta länge och äta gott. Underbara luncher ibland medtagna ut i det gröna. Idag small det. Vi älskar varandra jag och kärleken men vi har ett hur ska jag säga ganska sydeuropeisk temperament båda två. Det är alltid skitsaker. Alltid. Idag var det en gröt som skulle kokas och jag blev galen när han skulle lägga sig i hur den skulle göras. Det är så jäkla löjligt. Jag är så jäkla löjlig. Han är så jäkla löjlig. En stängd dörr och tre timmar senare så undrar jag var han är. Han stack iväg utan frukost. Tänk att man efter så många år fortfarande kan älska så att man kan bli så förbaskad över en gröt. Den här gången är det min tur att be om ursäkt. Min buffel. Mitt yrväder. Min livskamrat. Mitt bollblank. Kom hem. Förlåt. Den här gången var det mitt fel. Jag älskar dig. Ska man skriva om sånt här? Förmodligen inte. Men livet har två sidor. Alltid. Och efter regn kommer solsken. Utom den här jäkla sommaren. Det har blåst sen dag ett. Vi gör så. Vi skyller på vädret. Det är inte lätt att hålla sams när man aldrig få bada. Särskilt inte när man jämnt ska göra nästan allt sida vid sida. I morgon blir det yoghurt. Det är ett som är säkert.

tisdag 1 augusti 2017

Det var bergis någon annan

Lyckan är gjord när man äntligen får möjlighet att träffa en kär gammal vän som det var alldeles för länge sen man såg. Ni vet en sådan där vän som man känt i evighet men som lever ett liv med fullspäckat schema och sliter i det tysta. En sådan där vän som när man ses så tas tråden upp där man slutade och man känner att man kan prata om precis allt. Det känns liksom som om man aldrig varit ifrån varandra och man bara trivs och vill aldrig sluta lystna eller prata. En sådan vän har jag träffat idag. Det är heller inte var dag som undertecknad går iväg på en fika på stan och bara sitter länge över en otroligt god kopp Latte och bara njuter. Jag är väl också en sådan person som kanske inte alltid prioriterar att slå mig lös i vimlet. Herre gud som jag åbäkade mig innan. Klänning skulle strykas. Make skulle skrikas in från garaget och fejan skulle få färg med bästa gåbort sminket och lugg skulle klippas eftersom det fått växa fritt alldeles för länge. Sände en tanke till Malin Wollin som klippte sönder sin lugg och bestämde mig raskt för att inte göra klipp tre. Det säg ändå ut som om någon gått över den med en bulldozer. In och hämta necessären och nyduschad och blind utan glasögon så ställer jag den på toastolen. Det hade inget gjort om locket hade varit stängt... Svär en ramsa och skriker på make och barn att den som var på toa sist skulle få med mig att göra. Mamma, skriker trettonåringen, det var du som var där sist.... Satan också. Ingen att skylla på och ute i sista minuten och sminket är dränkt. In och muta det andra ohängda barnet och tigga om lånegods. Himla tur att jag satsat på vettiga grejor till henne också... Mamma, det glömde jag hos farmor sist jag var där. Jo tjena ljusblått läge. När man för en gång skull slår sig lös så ska man behöva gå ut och se ut som mamma Knota i familjen Hedenhös. Nu blev det ju bra tillslut ändå. Goda vänner kan man träffa in natural. Det är ändå pratet som är det viktigaste. Men en sak är säker. Vilken dag som helst så ska jag montera in en självstängande toastol. Bara så att ni vet.

fredag 28 juli 2017

När de måste följa med

Tiden går och barnen blir större. Vi hann att göra en vecka på en camping innan husvagnen blev skändad. Det var en vecka när barnen fick sitt lystmäte. Aktiviteter som stillade äventyrslustan. Nu ska vi mest göra dagsutflykter då plånboken mest har gått till att återställa husvagnen. Pengar vi kommer att få tillbaka från försäkringsbolaget men som inte finns nu. Dessutom är fjortonåringens krafter inte helt återställda så någon längre tur är inte lämplig. Så. Nu lägger vi också lite energi på att få ut den äldre generationen på lite skojigheter. Problemet är bara att ungarna inte vill följa med. Vad som än erbjuds så vill de hellre stanna hemma. Det är kompisar och hemmaaktiviteter som är viktigare. När ska man tvinga med dem? Farmor och farfar vill gärna bjuda på en glass eller en utflykt till museum och liknande. Vad som än föreslås så låter det: Måste jag följa med? Är det dags att ge sig nu och låta dem vara hemma jämnt? Hur förklarar man för en äldre generation att fiska med kompisar är roligare än en båttur till Visingsö? Hur gör ni alla kloka mammor och pappor där ute? Är det dags att inse att ungarna har växt upp och kärleken och jag får göra Svedala på egen hand? Hur gör man när telefon finns nära och de klarar sig en dag utan mor o far? Njuter man eller förfasas man över att man inte kunde sätta ner foten? Maken säger: Låt dem vara hemma! Det är dubbelt så roligt och hälften så dyrt när vi slipper tjatet från dem. Nja.. Jag tycker nog fortfarande att det är lite kul när de är med. Ibland.

torsdag 27 juli 2017

Tonåring på G och överlarmad husvagn

Så var svältperioden över för den här gången för vår älskade unge. Samtalen vi och hon har gått på har varit till hjälp men det var inte det som gjorde att hon började äta. Vi vet inte vad som gjorde att hon slutade äta och vi vet inte vad som gjorde att hon började äta igen heller. Psykologen säger att det inte sitter på det psykologiska planet. Hon svälter sig inte för att bli smal utan för att hon helt enkelt bara får svårt att äta ibland. Så nu är hon igång och springer, simmar och ritar och samlar stenar och målar sig och duschar och livet bara rinner på och vi hänger på tåget. Vi fortsätter så klart att ha samtal och regelbunden kontakt med hennes team på habiliteringen men på barnpsyk är hon utskriven för där vill de inte veta av henne eftersom de inte sett en mer stabil unge rent psykiskt. Så för stunden kan vi äntligen andas ut och börja leva ett normalt semesterliv igen. TACK alla igen för allt stöd på vägen.

Husvagnen är hemma igen. Stympad men på behörigt avstånd. Allt är inte färdigreparerat men ska göras efter semestern då de helt enkelt har för mycket att göra just nu på skaderegleringen. Nu har vi bytt parkering och larmat med olika inbördes oberoende larm. Några dolda, några öppna. Några med ett jävla ljud i och några med kamera och ytterligare något som går direkt till mobilen. Den som tar sig in nu kommer att bli både döv och blind och bli fotad samt få en mycket ilsken ägare efter sig snabbt som fanken. Nu har den hängslen, livrem och fotboja. Ja. Det kostar men min kära gamla svärmor bjuder på det. Hon tycker att det är en bra livförsäkring mot en supergnällig svärdotter och jag älskar henne för den tanken. Vi kommer inte att kunna nyttja vagnen som sovplats då vissa saker fortfarande fattas. MEN vi kommer kunna göra dagsutflykter för bär och svampplock och för oss som trodde att hela säsongen skulle vara förstörd så är det ett mycket bra alternativ.

Så igår blev det en hink jättefina vildhallon. Idag en tur till badstrand i egenhittad undanskymd vik. Nu kan det regna hur mycket det vill. Vi kan värma oss i Smålle. Med kaffe och smörgåsar eller medhavd matsäck. Så tji fick du tjuven. JAG drog längsta strået. För så goda hallon har du nog aldrig smakat. Hoppas du ligger varmt om natten i våra gamla lakan. Vi har nya grejor nu. Inte så fina som du men de duger allt att hålla sig varm i och till skillnad från dig så har jag betalat för mina grejor. Kram

måndag 24 juli 2017

Om att vara gnällkärring och göra jobbet åt proffsen

Varit och tittat till pärlan och knuffat på skaderegleraren. Det lät ungefär så här. Öh mm nja. Asså. Det ligger ju en del före och jag är själv med det här och det var semesterperiod när den togs i mot och hade det varit jag så hade jag inte tagit den...
Nähä, svarade jag men nu ligger den på ditt bord och då anser jag att den ligger på ditt bord.
Mmm, svarade han, men asså hitta dynor till ett sådant udda märke och dessutom specialbeställda dynor.. Jag vet inte.... Dörren kan jag fixa på en vecka.. Men dynorna....
Du, sa jag det måste väl finnas ett sätt som ni brukar handha sådana här ärenden på. Jag vet inte jag jobbar inte med det här. Du får till fredag på dig. Morsning.
Du, svarade han, hur var skadenumret nu igen?
Titta i högen till vänster, sa jag. Du har det framför dig.

Går hem och googlar och hittar dynor efter fem minuter. För 1500. Billigt i jämförelse med att klä om hela vagnen. Skickar bilder och artikelnummer pluss skadenumret igen till den trevlige unge skaderegleraren. Undras om han läser sina mail.

fredag 21 juli 2017

Gnäll o fågelskit o en inte allt för välputsad yta

Igår var en riktig solig dag. Passade på att bada.. I simhallen. Tunna barn kräver varma vatten. Simhallen i Jönköping är verkligen inte som den var förr. Vi har tillbringat många timmar i olika simhallar genom åren då vår dotter inte ska bada kallt. Det tar på fettet om hon hade något. I början när vår simhall byggdes så var den bland de första med äventyrsbad och varma vatten. Sen hände något. Eller rättare sagt sen hände ingenting. Den är snart trettio år och bara slarvigt lappad. Nu har den varit stängd i en månad för renovering och av det märktes ingenting. De mest trasiga sakerna är borttagna och några nya bänkar utomhus och lite lapp här och lite färg där. Den skulle behövt en totalrenovering och en rejäl ansiktslyftning. Sommarjobbande ungdomar som mest står och pratar. De är omkörda med häst längder av andra simhallar. Vi jämför med tex Borås. Där rengörs alla varma pooler varje timme. Då lyser en röd lampa och alla måste gå upp. Det står en badvakt och kollar att det görs. Vid rutschkanan sitter en badvakt ständigt och kollar så att säkerheten följs. Någon går med en vagn och städar hela tiden. I Jönköping... INGA säkerhetsregler följs. Ungarna klättrar på stenarna under vågorna fast förbud finnes. Badleksaker tas med i vågorna fast förbud finnes. Det åks både tre och fyra samtidigt i rutschkanan fast det finns grönt ljus för en i taget. Badvakterna kollar och låter saken bero. Sen hänger de i glasburen och pratar. Bubbelpollen ska vi inte prata om. Där sitter mellan femton till tjugo personer i när rengöringen fixar åtta. Badvakterna går återigen förbi och låter saken bero. Därtill alla stackars magsjuka fåglar som flugit in och inte kommit ut. Samtliga gröna plastväxter är vita av fågelträck. Kommunen tar vattenprover som inte godkänns. Varför får skiten fortsätta vara öppet???? Skärpning Jönköpings kommun. Skicka era anställda på kurs till Borås. Så ska säkerhet och rengöring skötas. Renovera hela skiten eller stäng. Innan något händer. Så. Färdig. Med. Gnäll. Nästa gång åker vi nio mil till Borås. Annars då.. Jo vi kämpar på med att springa mellan sjukhuset och köksbordet. Där emellan kommer fastan. Jo en sak som är kul. Mina nya brillor gör att jag helt plötsligt ser. Gick alldeles för länge med de gamla. Älskling sa jag till maken... Någon behöver putsa fönstren. Har du inte gjort det sen i julas så behöver det väl inte bli på semestern sade den ohängde. Nä. Det är sant sa sonahjärtat o lade sig i som den latmask han är. Blir det inte idag så blir det i morgon och blir det inte då så gör det faktiskt ingenting. Jaja. Nu börjar semestern här i huset. Satan vad jag ska köra med det friska barnet. Nu tar jag sommarlov. Skål i jordgubbssaft. Okej då det blir vin i kväll. Jag ska inte göra mig frommare än vad jag är. Skål

tisdag 18 juli 2017

Stockholm kan vänta

Dottern i huset är sämre igen. Så. Vi hoppar storstan. Vi behöver nära till vårdkontakter som vi känner. Det är besvärligt läge när ens älskade unge inte äter. Hennes problem är mer komplext än ett Anorexia fall. Problemen sitter i både knopp och kropp. Anorexia är en hemsk sjukdom och jag förskönar inte den på något sätt. MEN där finns i alla fall hjälp att få även om man som förälder kämpar i motvind då också. Det vår älskade dotter lider av finns inte i några skolböcker för vårdstuderande. Hon har aldrig känt så mycket hunger och det har varit en kamp att få i henne mat ända sen hon föddes. Det finns drastiska metoder att ta till. Operera in en "knapp" på magen som man tillför näring genom. Men de flesta inom vården är överens om att i hennes fall är det något som bör undvikas in i det längsta. Då kommer hon nog aldrig komma tillbaka till ett normalt ätande igen. Så. Vi kämpar. Vi erbjuder och erbjuder. Hon får vara med att sätta menyn. Hon får vara med om hon vill när maten tillagas. Vi erbjuder och vi slutar aldrig att sätta fram. Vi går promenader och försöker leva normalt. Vi går på bio och ringer  hennes kompisar. Vi springer på sjukhuset hos dietist. Vi sitter hos psykolog både i grupp och ensamma. Vi försöker med akupunktur och med zonterapi. Vi sliter oss blå. Ändå går hon ner. Vi gör en ny vända med dropp och känner oss för första gången på fjorton år rätt maktlösa. Kanske är det puberteten som stjälper vår älskade solstråle. Kanske är det dessa hormoner som stjälper lasset. Ingen vet. Vi söker på nätet efter svar. Vi söker föräldragrupper för samtal. Vi letar med ljus och lykta. Hon är speciell vår solstråle. Hon finns inte i några uppslagsböcker. Hon sover mest nu. Orkar inte upp. Vi kör upp och kör ut. Erbjuder mjukglass med choklad. Hon blir glad tar en tugga och slänger. Nästa vecka blir det stormöte med hela hennes vårdteam. Jag hoppas innerligt att vi får några nya infallsvinklar. För detta tär på hela familjen. Jag är så glad att jag har en älskad make och fina vänner. För nu är man rätt sliten. Tack för alla fina tips till Storstaden. Vi spar dem och hoppas att vi snart kan packa väskan. Just nu är det en kamp med tallriken. Varje dag.

söndag 16 juli 2017

Trottoarbonden ska till stan

Ni som hängt med ett tag vet att familjens husvagn blev misshandlad och står på lagning. Samtliga inblandade har semester så vi ser inte att den kommer tillbaka inom överskådlig framtid. Så. Vad göra med makens semester som infaller om en vecka. Vi har ett trevligt och stort tält i förrådet men det känns inte som om det är läge för det den här sommaren med blåst ifrån norr och kyla på nätterna som gör att man drar duntäcket tre varv runt kroppen. Så vad gör familjen som älskar skogen på sommaren. Jo vi drar till Stockholm.Vi kom på att det är inte någon badsommar för tunna barnakroppar och då kan man passa på att vara kulturell och besöka landets huvudstad. Son nummer två har en lya på två rum och kök som man kan bo i. Så då kör vi. Är det någon som bor där upp eller har några bra tips på vad en familj kan hitta på för kul som inte kostar skjortan. Vi vill inte Skansen. Apor har vi sett förr. Vi tänker oss Naturhistoriska och förstås Kaknästornet. Våra små har aldrig gjort Stockholm. Så vad tycker ni att en 13-åring och en 14-åring och två foppatoffellirare inte får missa i storstan.

lördag 15 juli 2017

Tack för gåvan men du glömde en grej

Alla som känner mig vet att jag inte är ett tekniskt geni. Så fort jag närmar mig en maskin så krånglar den. Senast en "mjölkmaskin" på landet som man bara skulle sticka in sitt kort i. Så mycket fungerade den inte. Goda vännen räddade biffen där. Sen har kortet funkat varje gång. Nu till en fråga. Jag har en dator som är ärvd. Den är inställd på personen som numera är avliden med dennes uppgifter för att logga in. Då jag inte har tillgång till personens inloggningsuppgifter på sin e postadress så får inloggningen liksom bara hänga med. Jag har lösenordet för att öppna upp datorn. Det funkar och jag kör på. Det enda som retar gallfebern på mig är att han hela tiden får meddelanden från Stayfriends. Går man in på deras hemsida för att säga upp och tala om att personen är jättedöd och har varit det i över ett år så hänvisas jag bara till att visa upp en dödsattest. Well. Det har jag inte tillgång till och den som har dödsattesten är föga intresserad av datorer och vill absolut inte lämna ut en dödsattest till något som personen ifråga inte begriper ett skit av. Hej Kalle uppdatera ditt medlemskap i Satyfriends står det varje gång jag öppnar min dator. Jo tjena. Kalle var en glad skit och han skulle nog inte bry sig ett jota om jag loggade in med hans uppgifter om jag hade haft dem och skrivit en spökhistoria. Men nu är jag inte så intresserad av detta utan vill bara bli av med skiten. Är det någon som har ett tips på hur jag ska göra. Vänligen. Svar till. Ära vare gud i höjden denna dator kan man tro att Kalle gjort i slöjden.

fredag 14 juli 2017

Stunder av saknad

Det finns gånger när man saknar sin mamma. Det hjälps inte att hon var gammal och sjuk och fick en massa bonus år. En människa som man tycker mycket om lämnar ett tomrum när de går. Det är det tråkigaste med att man blir äldre. Alla dessa människor som man förlorar. Men samtidigt blir det också en påminnelse om ens egen förgänglighet. Man blir tacksam för var dag man vaknar och har sina kära omkring sig. Men just nu önskar jag att min mor levde. Jag saknar hennes goda bullar. Jag saknar hennes fula kakor med för mycket karamellfärg. Jag saknar revbensspjällen och hennes köttbullar som aldrig höll ihop. Jag saknar vinbärssaften och doften av Nivea. Jag saknar kokkaffet och pratstunderna. Men framför allt saknar jag när hon spände ögonen i mig och fick mig på rätt tankar. Jag saknar när hon de sista åren när huset var sålt och de flyttade in till stan kom gående under vår balkong och ropade och undrade vad jag gjorde. Hon älskade könstier mat. För henne som var uppväxt på sill och potatis och kåldolmar och egen producerad mat från ax till limpa så var till och med spagetti exotiskt. Men pizza tog hon aldrig till sig. Hon åt men aldrig med förtjusning. Dä ä så törrt så gommarna fastnar sa hon och öste på kebabdressing så allt flöt. En gång bjöd jag med henne och pappa på en asiatisk krog. De älskade smakerna och bad sen ständigt att få komma tillbaka. En har ätet kåldölmar så dä räcker i livet sa min mor ofta. Ni som har era mammor kvar där ute. Krama dem ofta och mycket. Den dag de tackar för sig så blir livet aldrig detsamma. Livet går vidare men ingen är som mamma. Ingen.

onsdag 12 juli 2017

Nya tag

Vill bara passa på att tacka för det enorma stöd som vår familj har fått. Tack alla gamla följare. Tack alla nya följare. Tack alla gamla och nya vänner. Tack till släktingar, grannar och alla fina människor runt vår familj. Tack också till all sjukvårdspersonal som lägger sig dubbla i kampen för att hjälpa oss i en tid när svensk sjukvård går på knäna. Utan er hade det här varit så mycket svårare. Nu tänker vi framåt. Linna har fått ett fantastiskt team runt sig. Hon ler igen och hon är uppe och faktiskt hemma igen. Vi har tät kontakt med vården och människor som finns vid hennes sida dag och natt. Nu gäller det att fortsätta med försiktiga famntag.Visa kärlek men inte kväva. Erbjuda men inte tvinga. Lyssna och låta henne föra samtalen framåt. Kort sagt. Finnas där när hon behöver. Försöka ha ett naturligt liv runt i kring henne också. Att inte allt handlar om mat. Idag blir det lite shopping. Tänka på annat. En ny varm tröja i valfri färg sätter guldkant på tillvaron. Nu kör vi. Uppåt och framåt. Kram till alla.

tisdag 11 juli 2017

De små hjältarnas kamp

När man är sjuk själv så svär man lite sen spottar man i nävarna och fortsätter framåt. När ens barn inte mår bra så stannar världen. Vår älskade fjortonåring going on femton är vårt solsken. Hon är så mycket tonåring man kan vara. Hon kämpar varje dag med sitt handikapp. Hon är så medveten om sina begränsningar och tar dem med jämnmod. Äh mamma, jag är hjärnskadad vad har du för ursäkt. Hon lever ett bra tonårsliv för det mesta. Hon har en kontaktperson som hon går ut med en gång i veckan som hon gör tonårsroliga saker med. De bowlar eller går på bio eller något annat rolig. Hon har få men nära kompisar. Hon rider ibland men simmar gärna och ofta. Sen har hon ett större problem som hon haft hela livet. Maten. Hon vägde 785 gram och fick plats i mina handflator när hon föddes. Sen har hon slitit konstant med att äta. Varje tugga är en kamp. Hon har ett bra läkarteam omkring sig och får ständigt hjälp av en dietist. Vi har gått kurser genom åren och lärt oss att leva med ett barn med ätstörningar. Vi har lyckats hålla oss coola genom åren och aldrig har det varit konflikter kring matbordet. Alltid erbjuda. Aldrig tvinga. Hon har ett avspänt förhållande till att sätta sig vid matbordet. Det är skoj och glam och aldrig stress. Det har funnits "säkra kort" som man tagit till rätt ofta. Ni vet. Pannkakor, pasta o dylikt. Då har portionerna faktiskt ibland blivit riktigt stora. Så hon kan äta mycket. När hon vill. Så vi har hållit oss flytande. Hon har alltid legat tre kurvor under "normalkurvan" men i alla fall alltid ökat. Tills i Januari. Då tog det stopp. Matskedar blev till teskedar. Skoldagar gick utan mat över huvud taget. Vi skickade med matsäckar och näringsdrycker. Vi lagade extramål om kvällarna. Vi boostade på helgerna. Det hjälpte inte. För en vecka sen sa kroppen ifrån. Plötslig blev sängen det enda viktiga. Hon orkade inte längre stiga upp eller hålla värmen. Det hjälpte inte med frisk luft och landet. Vi kände att vi vågade inte kämpa längre själva. Jag kontaktade hennes dietist för tusende gången och vår älskade lilla tjej lades in på sjukhus. Nu ligger hon här bredvid mig med dropp och kämpar sin kamp. Psykologen kommer två gånger om dagen och hon petar i sig det lilla hon kan. Älskade unge. Jag önskar så att du slapp detta. Jag önskar så att det fanns en bättre väg att gå. Men sen drar jag efter andan och tänker. Fan. Vi har kämpat ut värre strider än denna. Barn ska inte svälta ihjäl i Sverige. I alla fall inte här och nu.

måndag 10 juli 2017

Blåsigt värre

Vår familj är ett badande folk. Varenda badsommar brukar börja i slutet på maj och hålla på September ut. Utom i år då. I går släpades de vilda ut till stranden för första gången i år. Nytt rekord i startdatum på fel håll. Solen sken och vindarna ven och ungarna längtade tillbaka till Solbacken och bastun. När vi intar stranden så ser det ut som ett Nomadfolk anländer. Väskor och solstolar. Bord och parasoller. Uppblåsbara historier i en mängd och storlek som räcker till en mindre skolklass. Vi brukar uppsöka vikar dit inga andra hittar. Men igår valde vi en känd strand där vattnet ska vara varmare än underbara Vättern som just nu har ett gradtal på 14. Först bar vi. Sen bar vi igen och sen badade vi. Sen frös alla så vare sig het mjölkchoklad eller kaffe värmde genomkylda barnakroppar.
Du mamma, sa trettonåringen. Det är inte utan att man längtar till vintern. Då kan man ha både mössa och vantar på sig när man har badat klart i simhallen.

lördag 8 juli 2017

Solbacken och kryckor och ett litet Lejonhuvud

 Reklam för goda vänner.

Bilderna jag tog gör inte huset rättvisa. Men vill ni se hur vi bodde så hittar ni bilder och info på till exempel airbnb  Sök på Mullsjö och Solbacken. Finaste huset vi någonsin bott i. Allt du behöver och nära till både skog och stad.

När vi kom hem var inte min kropp med mig alls. Därav blogguppehåll. Det blev att ta till kryckor för att ta sig fram över huvud taget. Och nej. Det har inte med att göra att jag rört mig mer i skog (visserligen med fel skor) än vad jag brukar. Jag går varje dag i skogen. Det slår till både när jag rört mig mycket och när jag har vilat. MEN jag har bestämt att den här bloggen INTE ska handla om mina krämpor utan hur jag förgyller livet. Så shit happens. Nu hoppar vi vidare.

Familjen har en älskad familjemedlem som skäms bort och pysslas med utöver det vanliga. Jag gillar egentligen inte att ha djur i bur. Jag tycker att de ska få leva i frihet där de är skapta för att leva. Men eftersom vi av olika anledningar inte vill ha katt så blev kanin det näst bästa. Han bor i en bur men är nästan aldrig i den. Vi låter honom vara ute mycket och gnaga på buskar och trädrötter och annat kaninhärligt. Han är en lätt  Lejonhuvad hermelin. Ett öga är blått. Det andra ögat är häften blått hälften brunt. Han var osäljbar hos uppfödaren eftersom han visade tecken på att inte vara renrasig (no shit). Han är skvatt galen och vi tror att han inte vet om att han är kanin. Han ratar morötter men mumsar förtjust i sig banan. Han älskar förstås högt gräs men hoppar över maskrosor. På natten när han är i buren så rör han aldrig grenar eller kvistar som vi släpat hem. Så fort jag ska ta ut och slänga. Då gnager han i sig dem rubb som stubb... Så länge JAG håller i kvisten. Dessa kaniner ska bli ungefär åtta år. Våran är nio. Han välter sitt hus och kastar matskålen åt fanders när den är tom. Ofta aktiv men hoppar gärna upp i husses knä i soffan och sover som en gris om kvällarna. När vi var hos veterinären för att klippa klorna så passade vi på att väga det lilla ullahuvet och kolla lite allmänt och till och med det var perfekt. 1,5 kilo kanin och frisk o fin som en nötkärna. Den här lille krabaten kan bli tjugo år om ni har tur sa veterinären och log. Så min fråga är. Får man ta med sig kaninen till servicehuset för den räkeln kommer överleva både mig och min make.

Vår kelgris. Döpt till Kasper men kallas mest för Kina och allt annat. Snuttbullen. Gosegrisen. Gullebullen. Pälsklingen. Plutten och Kaninskrället.


tisdag 4 juli 2017

När man har tur med vem man stöter på i livet.

När nöden är som störst så är hjälpen som närmast. Skrev hon med stora ord fast det egentligen inte går någon nöd på henne alls. Men bäst som hon satt där i avgaslukten och längtade ut från glas och betong så kom en hjälpande hand från en gammal god vän från landet. Historierna vi har ihop är många och roliga. Ni vet en sådan där vän som det kan dröja ibland som man ser men det tar liksom vid där man slutade. Våra stora barn växte upp sida vid sida och vägen mellan tomterna var aldrig lång. Man hjälptes åt med alltifrån barnvakt till en brädlapp som saknades. Allt har vi inte tyckt lika om och ibland har man säkert fått nog från båda håll. Men på något sätt så har vi alltid hjälpts åt när det kniper. Nu står min fina husvagn på tjuvlagning och då blev jag bjuden ut till ett nybyggt sommarstugehimmelrike tack vare min goda vän. De hade några dagar då den inte blivit uthyrd och det blev fritt fram för mig och min familj. Vi har bastat och badat badtunna. Vi har gått promenader på grusvägar dit knappt bilar når. Vi har sett Rödhake och Nattviol. Vi har sett blommande blomsterängar fyllda av blåklockor och prästkragar. Vi har till och med fått se ett bäverbygge. Bävern själv låg och sov men vi såg var han käkat och byggt bo. Vi har fått låna en stuga som är så fin så man håller andan både när man går ut och när man går in. Tolvåringen käkade Smultron till frukost och fjortonåringen ska strax rida. Just nu sitter fjortonåringen och surar och vill åka hem. Hon kan det här nu. Det är väl någon sabla teknikpryl hemma som drar. Men än har inte tidsfristen gått ut. Än kan jag andas frisk luft och höra fågelsången till kaffetåren. Återkommer med bilder när Loffe kommit hem från jobbet. Mina foton ser ut som om någon har tappat kameran i gräset och satt sig på den. Lantluft. Livets stora glädjekälla. Så synd att min fina gamla vän är så sjuk av sin Lungsjukdom och Artros och Osteoporos. Det är tunga steg nu. Du är en krigare Astrid. Utan dina många och långa joggingturer och promenader när benen var friska så hade du inte stått där du står nu. För mig kommer du alltid vara en hjälte. Nu ska jag diska. Det är ett sant nöje när utsikten är Prästkragar och Lupiner och Granskog. Tack från djupet av mitt hjärta.

lördag 1 juli 2017

Di sma under jordi

När första getinghonan stor som ett hus flög in i våras i vardagsrummet så var jag snabbt framme och smällde den stackaren. Vis av erfarenheten om byggda bon på både balkong och under husvagn så vill man vara i fred från just den här hyresgästen. I morse så hittade jag en humla på balkongen. Alldeles utmattad låg den där och flämtade. Snabbt som tanken hämtade jag vatten och socker som den sörplade i sig i stora drag. Den satt en stund och putsade sig. Sen drack den upp resten av vattnet och flög i väg. Nu har man räddat en pollinerare. Sen googlar jag för att hitta arten. Det finns ca 40 arter i Sverige. En av den är Snylthumlan. Den pollinerar inte. Den har inga korgar på bakbenen. Den flyger in i någons humlebo och dödar den artens ungar och lägger sina egna ägg att födas upp av drottningen. Den är aggressiv och använder hot och våld mot drottningen. En riktig våldsverkare i humlevärlden. Den såg exakt ut som humlan jag nyss matat. En pollineringshumlemördare. Och getingen jag dödade i våras matar sin ungar med myggägg. Jo tjena. Hur man än vänder sig så har man röven bak

fredag 30 juni 2017

Lyxproblemet från hell eller regnet det bara öser ner

Vi bor nära Vättern. En sabla trevlig sjö. Med vackra stränder och rent vatten. Vi ser den från vår balkong och läget gör att vi väldigt ofta ser regnbågen. Ofta två stycken. När det åskar så dansar blixtarna rakt ner i sjön. Sabla vackra naturfenomen ser vi alltså. Men den har en nackdel. Det blåser ta mig katten jämt i den här stan. I vanliga fall blåser det en lätt bris, ständigt. I år har det liksom på många andra ställen blåst sen i Februari. När det blåser i Vätternland så blåser det. Det går genom märg och ben. Enstaka soldagar har vi så klart haft i sommar. Men de är lätt räknade. Är det sommar vill man ha sommarkläder. Ja, men det är ju höst nio månader i det här jäkla landet. Man går omkring i regnkläder jämt. I år har jag inte kommit ur dem. Varje dag går jag en promenad i skogen och fan vad jag fryser. Ungarna ser ut som två blekfisar. Nu vill jag ha ett högtryck. Ett rejält jäkla högtryck som sopar undan mattan på vindarna. Jag vill ha matsäckar med kletiga mackor i. Halvjummen saft och korvgrillning på stranden. Jag vill ha kaffe som inte smakar gott för att det är varmt så man svettas. Jag vill ha sommar. Man behöver det när man bor i Svedala. Och kriget fortsätter i Syrien.

torsdag 29 juni 2017

Tankar i början på livet om slutet på livet

På kvällen när man är lagom mör och står i dörröppningen för att säga go natt till sonahjärtat och känner sig äldre än Dagny Carlsson men inte lika pigg . Ni vet hon som precis har fyllt 105 och bloggar. Då kommer frågorna från filosofen i huset. Mamma, ska du dö snart? Eh. Nä det har jag inte planerat precis, svarar jag. Du ser ganska gammal ut nu mamma, fortsätter det lilla sagogrynet. Så här är det, svarar jag. Man kan dö precis när som helst. Man vet inte. Men det kan man inte gå och tänka på. För då missar man det viktigaste. Att leva. Tystnad... Mamma Micke Nyqvist var väl lika gammal som dig va?  Eh.. Nä. Han var lite äldre än mig men ung ändå. Mamma... JAAA. Go natt med dig nu  ungbyting. Men mamma jag tror att Micke kommer till filmhimlen. Filmhimlen???? Ja. säger filosofen. Du vet där stjärnorna aldrig slocknar som i Star Wars och där körsbärsträden alltid blommar som i Nangiala. Jo, svarar jag. Det där vet man ju inte. Men det är en vacker tanke av dig älskling.... Mamma...Mmm. Det måste vara så. Annars är livet bra orättvist!

onsdag 28 juni 2017

Skrika högt och skrika lågt

Av de barnen som bor hemma så är lilla L den som är tystast. När hon inte mår bra så går hon undan. I en stor och bullrig familj så har man fått vara lyhörd genom åren för att upptäcka när något är galet. Lille S skriker högt och lågt om allt. Det är alltid kris. Katastrofen lurar ständigt runt hörnet. Men han är också den som bryr sig mest om andra. Han är den som tänker ofta och mycket. Han ställer de stora frågorna om livet och ömmar för den som är liten. Att ha honom hemma på sommarlov är att leva med kriser hela tiden. Det är allt från insläpade skadade fåglar till vänner som glömt nycklar och inte kommer in hemma. I mångt och mycket så påminner han nog om mig själv men gånger två. Det finns en vilja att hjälpa när han kan. I går kom han instormande igen och skrek att det är KRIIIIIS MAMMAAAA. Casandra kan inte gåååå. Hon har slagit sig på en steeen. Så man släpper allt man har för händer (en bulldeg modell kladdig) och rusar ut med förbandslådan i högsta hugg. Det var ett sår mindre än ett myrägg och tusen krokodiltårar. Med lite sårtvätt och plåster så sprang tösen för fulla muggar igen och jag kunde återgå till mitt bak. Jag tänker att den där känslan som man har som förälder. När det precis har hänt något. Den där isande känslan i magen innan man VET. Den känner alla till som har eller har haft barn. Jag anser att man blir inte luttrad när man blir äldre. Man inser mer och mer hur skör livstråden är. Man blir alltid lika rädd när det händer något. För det mesta är lille S ständiga kriser av de mildare slaget. En del gånger har man förstås fått söka vård. Men för det mesta så löser man det med ett plåster eller några lugnande ord. Men man blir lite trött på ordet kriiiis. Nu ska jag laga lunch till hungriga ungar med kompisar sen ska jag ut och gå i skogen. Jag ska släpa med mig en motsträvig dotter som helst bor vid datorn och en motsträvig son som säkert kommer tycka att nu är det kris på riktigt. Att gå i skogen är ingen hit när man har fullt upp med att leva sommarlov och hitta på allehanda busstreck som får nackhåren att resa sig på en mor.

tisdag 27 juni 2017

Perspektiv

Nu har jag varit arg så det räcker. Det som har hänt har hänt. Det verkar vara ganska ovanligt med husvagnsinbrott när man googlar. Så vi hade bara otur. Skadorna på vagnen är förhållandevis små. De slog inte sönder någon inredning. Det är dörren som är skev och dörrlåset helt mosat. Två långa sittdynor saknas också. Det kommer nog att bli svårt för skaderegleraren att hitta samma tyg. Vagnen är ju trots allt 28 år. Vi fick åka dit med nycklar igår. Till övriga lås. Han som vi träffade sa att det var en ovanligt fin vagn. Den är som ny. Han kunde inte svara på några frågor. Skaderegleraren har semester. I tre veckor. Sen ska den repareras. Så det kommer att dröja innan vi får tillbaka vår fina sommarstuga. Men allt går att laga. Det är huvudsaken. Jag har lärt mig två saker. Töm vagnen på elektronikprylar. Även om det är en sketen kaffebryggare från Claes Olson. Lämna inte en massa kassar i vagnen att bära i. Hade jag inte haft en massa kassar från IKEA liggandes så kanske de inte hade fått med sig så mycket. Den var som ett smörgåsbord för tjuven. Men nu skiter vi i det. Nu tänker vi framåt. Nu ska jag sätta mig och ringa runt efter en ny parkeringsplats. Den här gången vill jag ha den under tak. Kosta vad det kosta vill. Nu ska jag ha tag på en livrem till. Tack alla ni som hörde av er igår. Tack till stora barn, övriga släktingar fantastiskt goda vänner och till alla glada och arga tillrop här inne. Nu gör vi som kungen. Nu vänder vi blad.

måndag 26 juni 2017

Till dig som sover så gott i natt

Du läser nog inte bloggar. Du känner inte vår familj. Du har ingen aning om vad du ställt till med. Vi åkte med packad bil och två förväntansfulla barn. Vi skulle hämta vår husvagn. På en upplyst kommunal husvagnsparkering. Men den var skändad. Uppbruten dörr. Fina gamla originaldynor som inte går att få tag på var borta. Nästan allt lösöre. Minnen från våra barns uppväxt. Deras fina filt. Himmelsblå o extra vadderad med himlens alla stjärnor på. Vi hade hängslen och livrem. Vi hade folk som tittade till den. Vi hade låsbultar på fälgarna. Men du passade på när ingen var där. Du vet inte att den var en gåva från många snälla människor som ville att en barnfamilj skulle få semestra vidare på två hjul. Det går nog och laga. Inte allt. Inte dynorna. De finns inte mer att köpa. Många av prylarna finns inte längre att köpa. Den var helförsäkrad. Men det hjälper inte. När assistanskåren körde i väg med den så grät hela familjen. Det ÄR en världslig sak. Ingen är skadad. Vi sover varmt i natt ändå. Hemma. När allt är uppackat. Tårarna torkar på alla barn. Men just nu är det en jävla klen tröst. Jag hoppas du sover varmt i barnens filt. B.t.w. Du glömde en kudde som du tappat på golvet. Men det är klart du fick ju med dig sex andra. Polisen åker inte på sådana här ärenden. Om det inte finns blodspår. Jag hoppas du sover gott i natt. Det gör inte vi. Vi ska trösta barn. Undrar vad du gör? Sitter och dricker kaffe i våra muggar? Bryggt från våran kaffebryggare. Eller spelar Fia med barnens speciella resekit med många spel i. Eller lagar kläder med mitt resesyetui. Dröm sött ditt as. Vänligen hon som aldrig kommer våga ställa sin husvagn där igen.

lördag 24 juni 2017

Att åldras tillsammans

Det blev ett annorlunda midsommarfirande för oss i år. Minst sagt. Vi brukar fira med någon granne eller några andra goda vänner. Men i år firades det med svärföräldrarna. De är gamla nu och svärfar är ganska dålig. Så ja, jag hamnade i köket. Gott grillat i ugn. Regnet kom.Tur med inglasad altan. Eller inte.Två äldre som missförstår varandra hela tiden. Den ena senil. Den andra grälsjuk. Det är inte lätt att åldras tillsammans när man åldras på olika sätt. Vi tog en lång härlig promenad sen i kvällningen när vi var på väg hem. Så vackert det är i Vätterns famn. Ungarna var med en stund. Sen pyste de hem efter tjat om skärmar. Så där ska vi aldrig bli mot varann, säger maken, lova det. Du menar slåss om datorn ler jag. Nej, slåss om småskit när man är gammal. Äh, svarar jag. Det kommer vi inte ha tid med. När vi blir gamla ska vi sitta på en söderhavsö och dricka vin och berätta dåliga vitsar. Du och jag Emil.... Tro jag det. Du och jag Alfred.

torsdag 22 juni 2017

Underbara vilda nätter

Nätterna är underbara nu. Värken i ena sidan gör att jag går upp och blir ståendes på balkongen och njuter av tystnaden och den helt underbara utsikten jag har över sjön och sommarnatten. Förr kunde man se och känna fladdermössen när de flög förbi men sedan de byggde om taken här på området så har de kära nattgästerna blivit få. Hararna skuttar förbi och stirrar orädda på mig. I generationer har de levt i stadsbilden och aldrig hört eller sett en bössa. Räven smyger förbi i gryningen. Även han stirrar på mig och glider in bland husen i skuggorna. Jag har aldrig sett så mycket vilt som när jag flyttade till stan! Jag går en sväng genom småkyliga vindar och mygg och morgondis. Jag lägger mig och somnar med ett leende på läpparna. De här underbara nätterna som är nu. Dem sparar man på. Att ta fram när Novembermörkret sänker sig och skitiga gummistövlar samlas i hallen tillsammans med trötta och glåmiga och förkylda ungar. I morgon väntar midsommarfirande. Jag tänker att detta precis här och nu. Det är just precis det som gör livet värt att leva.

fredag 16 juni 2017

Sommarlov

På skolavslutning för femmorna. Så fina. Alla sånger. Alla barn med blommor i håret. Dikter. Tal.  Enda gången minstingen kammar sig på hela året. Det står ändå åt alla håll. Jag tror ungen är född med femton virvlar. Så springer de ut till ett oändligt sommarlov. Man minns känslan. Vi går och äter glass. Ögonen lyser på honom i familjen som får kämpa så med sin hälsa och sin skolgång. Han har jobbat hårt. Han är nöjd. Det ska han vara. Mitt hjärtebarn min sista unge. Han har aldrig fått något gratis. Utom glassen då. Han äter upp det sista och slänger sig upp på cykeln. Tack mamma. Nu drar jag till Viktor. Du mamma. Nu är jag fri. Vi ses i Augusti säger han och blinkar med ena ögat och skrattar med hela ansiktet. Nu börjar sommarlovet!

torsdag 15 juni 2017

Om älskade barn med problematik i och omkring munnen.

Vår fina fjortonåring svälter sig. Det är inte Anorexia i sin rätta bemärkelse. Låsningen har med hennes handikapp att göra. I perioder får hon en låsning och vill inte ha något i munnen. Vi har kontakt med dietist och kämpar på. Vi är vana vid att hantera hennes svältperioder. Det har kommit och gått och har varit närvarande i hela hennes liv. Hon sondmatades som bäbis eftersom hon var gravt underviktig när hon föddes. Hon har problematik i och omkring munnen. Det är en glad tjej som är solen i vårt liv. Men hur van man än blir vid barn med problematik. Hur väl man än vet och känner hennes situation så kan jag fortfarande efter fjorton år bli så frustrerad när hon inte äter. Som förälder så är det så grundläggande att kunna få i sitt barn mat. Just nu är hon inne i en sämre period. Hon får vara med att bestämma menyn och hon får vara med och laga maten. Vi dukar fint och har en god stämning. I hennes fall så har vi upptäckt att det är bra att ha något som "stör" när vi äter. En film, radion eller annan musik som hon tycker om. Något annat att tänka på när maten ska in i munnen. All mat delas i små, små bitar och det tar en evinnerlig tid. Alltid erbjuda. Aldrig tvinga. Alltid god stämning vid bordet och aldrig kommentera vad hon äter eller inte. Låta henne gå från bordet när hon vill. Som tur är har hon en väldigt avslappnad attityd kring fett och socker. Eller hon har ingen attityd alls. Hon älskar fett och socker. Grädde vill hon ha på allt. Det slinker väl lättare ner då. När andra köper tre liter mjölk så köper jag tre liter grädde. Grädde på gröten, grädde på potatisen och grädde i köttfärssåsen. Dietisten säger att grädden är hennes näringskälla. Det som gör att hon överlever. Konstigt nog så har hon bra blodvärden. Vi kompletterar ju så klart med näringsdryck och vitaminer. Nu kommer sommaren. Vad gör det med en tonåring när folk vänder sig om efter henne på badstranden och tittar och pekar? Vad gör det med en mamma när hon lägger handduken över sig för att folk ska sluta glo. Ibland blir man så ledsen. Men för det mesta slår man upp en kopp kaffe och erbjuder en bulle. Hon älskar mammas hembakta bullar. Hon älskar allt med vetemjöl i. Pizza o makaroner. Det är en sådan njutning när man ser henne mumsa när det väl sker. När spärren släpper och hon vågar äta igen. Men just nu är det uppförsbacke. Just nu blir tallrikarna aldrig tömda. Men jag vet att vänta ut. Snart vänder det och hon börjar sakta äta igen. Men under tiden spärren varar så gör det ett hål i mitt hjärta varje gång.

tisdag 13 juni 2017

Uti vår hage där växa blå bär

Igår var man inte så populär. Sommar och fint väder och tonåringar som bor vid datorer. Skärmförbud infördes och ungar kördes ut. Skrik och bråk och smäll i dörrar. Men ut kom de. Med grillkol och bära och gå i skog och allt sådant som en modern tonåring hatar. Mor och far tyckte det var trevligt. Tonåringar tyckte det var tyst och tråkigt. Det surades och kånkades i två timmar. Idag på morgonen skulle mor vara snäll och tänkte lite. Ge och ta är bra att ha. Så hon dukade buffe frukost a la hotell. Där fanns nybakade grova frallor. Ägg på tre sätt. Fil och gröt och fem sorters pålägg. Två sorters färskpressad juice och himmelska frukter. Det åts och det mystes. Sen var det puss o hej då. Då vänder sig sonen om och säger. Du. Den gubben gick inte. Jag är lika arg än. 
Tror jag inte, sa mor. Men ha en bra dag du också. 

söndag 11 juni 2017

En nyckelhistoria

Det var en gång en cykelnyckel som hängde i en väldigt stor knippa hos en familj som inte har alla hästar hemma. Så åkte familjen på camping semester och knippan fick hänga med. När mor i huset checkade in på campingen tappades cykelnyckeln på golvet i receptionen och blev liggandes på golvet. När far i familjen ska lämna receptionen så hittar han nyckeln och lämnar in den i tron om att det var en annans nyckel. Ingen ser vad den andre gör. Så går det ett par veckor när familjen kommit hem och mor i huset kan inte begripa var nyckeln är. Far i huset är sur och irriterad över att mor aldrig kan hålla reda på saker. Hon använder reserv nyckeln och cyklar på. Så händer det att familjen är på resa i ett annat ärende och passerar camping de varit på och mor i huset kommer på den briljanta iden att åka in och fråga om de hittat någon upphittad nyckel där. Nä. bara den som han lämnade in säger den glada receptionissan och pekar på min man. Jag beskriver den och ber att få jämföra den med min reservnyckel. Den passar lika perfekt som glasskon på Askungen. Nästa gång han skäller på mig när jag tappat något så ska jag fråga om han lämnat in det i receptionen i Borås.

onsdag 7 juni 2017

En regnig morgon

Den vackraste dagen är varje dag man får vakna. När man har en sjukdom som river och sliter i en ibland så blir man rädd att man inte ska vakna. Måste hinna få ut mina små i egna bon innan jag lägger ner.

Måste ta mer hand om mig. Cyklar i blåsten. Går i regnet. Låter bli sockret. Dricker vinet måttligt. Sover mina timmar. Jag har aldrig varit måttlig. Jag har aldrig varit lagom. Jag älskade att tänja mina gränser. Jag älskade att ha många bollar i luften. Jag älskade att springa fort. Nu måste jag leva långsamt och lagom.

Hektisk helg. Det känns. Då måste jag bromsa. Hjärntröttheten ligger som en våt filt över livet. Grumlar mina tankar. Släpar mig upp och äter frukost med barnen. Tappar kaffekoppen när den ska ställas på bordet. Höger vet inte vad vänster gör.

 Två så glada och goa ungar. Eller en glad och en tonårssur. En  tröja som var nödvändig låg i tvätten. Så himla vanliga tonårsbråk har jag med min tös med särskilda behov. Var fördomsfull och trodde att hennes tonårstid inte skulle vara som alla andras. Det är den. Finnar, fett hår och ständiga utbrott. Nästa sekund är livet på topp igen. En ny tröja som låg undangömd som present fick solen att börja lysa igen. Man trollar med knäna.

 När de gått till sitt så går jag till mitt. Skogen. Där samlar jag kraft. Bland susande löv och en Strömstare som dyker i vattnet. Långsamt återvänder orken i skogens fridfullhet. Ibland måste man stanna upp. Jag älskar den svenska sommaren. Det gör inget att det regnar. I morgon lyser solen igen.

tisdag 6 juni 2017

Värt att fira?

Färska potatis med massor av dill. Det hör sommaren till. En flagga på bordet och grattis till Sverige. En dag som är påhittad och som vi lär oss att fira. Den dagen som terrorismen är botad och haven är utan hot från människan. Det skulle jag hellre vilja fira. Det finns så mycket där ute som man skulle vilja ha annorlunda. Men man går ut i skogen och ser det man vill se. Gröna träd och Mandelblom. Vet inte vad jag vill uppnå med det här inlägget. Mer än att jag kan inte vara riktigt glad idag. Flaggan vajar på halv stång. Det finns för mycket elände i världen för att man ska kunna vara stolt för sitt land en sådan här dag. De flesta människor är goda. Jag vet det. När någon skjuter mot någon så är det många fler som sluter upp och bildar famnar till varandra och till öppenheten. Så jag får väl hissa flaggan ändå då. Men får aldrig sluta kämpa. Man måste våga tro. Att vi en dag kan fira Världens nationaldag. Dagen då det blev världsfred. Dagen som inte var påhittad. Dagen då ingen mer behöver vara rädd för att någon siktar på våra barn och ungdomar med en lastbil. Vi ska nå dit. Vi måste. Man blir så ledsen annars.

torsdag 1 juni 2017

Förr och nu. Ett långt inlägg om någon orkar läsa

Min mamma var den snällaste människa jag har känt. Hon levde i sin egen lilla värld av blommor. Hon hade ingen aning om mycket. Hon levde för sin familj och sina vänner. Frågade du henne vem som var president i USA så kunde hon inte svara på det. Men frågade du henne hur faster Britta mådde så kunde hon tala om precis. Min släkt var stor. Min pappa hade 11 syskon. Min mamma hade en bror. Jag och min bror hade  32 kusiner. Ändå fans det ingen som min mamma glömde på namnsdagar eller födelsedagar eller bemärkelsedagar över huvud taget. Hon blev tjenis med kassörskan på Konsum. Hade ett vänligt ord till brevbäraren och bjöd sotaren på kaffe. Alla som kom i hennes väg under en dag blev hennes vänner. När hon blev äldre och inte kunde bo kvar i byn där alla kände alla så blev hon ändå vän med grannar och människor hon stötte på i sin nya stad. Hennes sista år bodde vi grannar. Jag hjälpte henne med allt jag kunde när orken inte längre fanns. Hon hade en naivitet som gjorde mig galen ibland. En promenad runt sjön kunde innebära att en förbipasserande bjöds på kaffe eller att en tiggare bjöds in att övernatta på soffan. I tanken så bodde hon kvar i den lilla byn på 100 innevånare. Det fanns inga okända. Hennes värld var så liten. Men hennes hjärta så ofantligt stort. Otaliga är de gånger jag fått hämta hennes cykel för att hon lånade ut den till någon som bättre behövde den. Till slut försvann den. Hon kunde inte minnas vad personen hette som lånat den. Men hon var inte ledsen för det. Nu kommer den till nytta någon annanstans sa hon bara. Hon begrep aldrig hur man bytte dammsugarpåsar eller hur man använde Microvågsugnen men hon begrep hur man skulle ta hand om varandra. Hon gjorde aldrig skillnad på människor. Hon såg verkligen alla. När hon och pappa dog så begravde vi dem i stillhet.

 Efter begravningen strömmade det in brev och kort och telefonsamtal från människor hon mött i livet. Jag ljuger inte om det var 100 tals personer som hörde av sig. Jag hade en barndom som man skulle kunna kalla ganska torftig på prylar och kläder. Jag växte upp i ett dragit hus på landet. Det var en tid som bäst beskrivs i Astrid Lindgrens böcker. Även om detta var 60-70 tal så dröjde sig gamla sedvänjor kvar på sina håll i denna lilla obyggd. Jag har sett hö hässjas. Jag har sett hölass köras med häst och vagn. Jag har fått hämta vatten i en brunn när ledningen hade frusit sönder, Jag har fått se vita lakan hänga på tork i vinden. Jag har varit på symöten där man fick sitta tyst och vänta och uppföra sig. Jag har sett pappa klia kalvar under hakan och mata dem med äppelbitar. Jag har upplevt slaktdagar och älgjakter i en tid där inget fick förfaras. Man tog vara på allt. Man hjälptes åt och köpte in var sin maskin som man lånade ut när det var dags att slå hö.  Jag förstod aldrig när jag var liten hur pappa kunde klia med ena handen och skjuta med den andra. Di ska ha dä bra mens di lever . Sen att en måste ha mat på borlet dä ä en sörgens da men dä måst gå. Det var hans devis. En sa göra rätt för se å allri ligga nön te last. Den andra sidan fanns förstås också. Visst var det osämja och sjukdomar och slitsamma dagar också. Men mest minns jag kalas med dignande bord av älgstekar och hemkokt vinbärssylt och sju sorters kakor och skratt och glam och hutt och dragspelsmusik.

Jag tänker på dem ibland mina föräldrar. Man saknar så konstiga saker. Mammas rårörda jordgubbsaft. Doften av såpa och Nivea. Pappas evinnerliga hinkar med nyplockade blåbär och lingon som man i slutet på säsongen inte ville ha mer av. Man saknar men man försöker låta bli att sörja. Det vet jag att de inte ville. De var så ofantligt stolta över alla mina ungar och allt jag gjorde medans jag var frisk. Sen också för den delen. Det är så synd att de inte fick uppleva att min äldste son idag tar kandidatexamen. Ingen av mina barn blev bönder. Inte jag eller min bror heller.

Det är nya tider nu. Man läser och man strävar uppåt och utåt. Det är inte sämre det heller. Idag är jag världens stoltaste mor. Men jag ska heller inte glömma att när han springer ut för trappan på univeritetet så var det fars slit på åkrarna som byggde vägen som sonen nu vandrar. Släkten kommer och släkten går. Tiderna förändras. Och så ska det vara.

 Grattis älskade son. Du gjorde det själv och du gjorde det så bra. Du äger framtiden. Jag är världens stoltaste mamma. Jag älskar dig. Lycka till på nya jobbet.

onsdag 31 maj 2017

Grisen Homo Sapiens och Myggfria nätter


 När man ställer upp och får ut campingmöblerna och kaffet smakar som himmelriket.



 När man inte kommer ifrån tvätten. Men man älskar livet ändå. Askkoppen på bilden är ingen askkopp. Det är en getingfälla. Man måste inte älska dem.



 När närmsta granne är Viskans porlande vatten.



 Och man hittar blommor som man inte har en aning om vad det är.


När man doppar tårna i vatten som innehåller 95 procent pollen och Gräsanden tittar på en som om man är dum på riktigt.



Då vet man att man har det bra.

Det var underbara dagar. Jag slapp Liseberg på grund av att jag bestämde det. Vi gick på Borås Djurpark på grund av att barnen bestämde det. Jag förklarade för barnen att jag inte gillar att gynna ett ställe som låser in djur och låter andra glo på dem. Men då sa dottern att vi också låser in ett djur. En kanin. Då gick vi och såg en massa grisar som heter Homo Sapiens och som tyckte att alla andra djur var förfärligt gulliga. Jag vägrade att ta kort på dem. För de var inte tillfrågade. De inlåsta djuren alltså.  Jag tycker fortfarande att alla djur ska få leva fria och jag ska åka till Gotland och släppa min kanin fri vilken dag som helst. Tills dess har han en stor hage på gräsmattan som han kan gräva i och andas frisk luft.

Sen vandrade vi i Trollskogen och såg fria djur. Harar och fåglar och nyckelpigor och allsköns insekter som levde som djur ska leva. Det var roligare och mindre trängsel och helt gratis. Sen när vi kom hem lagade 14-åringen middag. Det händer inte så ofta. Det blev soppa. I 35 graders värme. Vi dog av värmeslag men höll minen ändå och åt. Sen tog hon disken självmant och det har inte hänt sen tidernas begynnelse. Så jag kunde ligga under ett parasoll och läsa en bok. Loffe mixtrade med att ställa bilen på snedden så att alla campinggäster skulle sluta gena över vår tomt.  Det lyckades inte. Sen somnade vi alla till humlors surr och vet ni vad? De inbyggda näten i fönstret funkade så ingen blodsugare kom på besök på hela natten heller. Detta är det bästa jag vet. Kärlek igen till er alla som gjorde detta möjligt.

P.s 1. Utlovade rescensioner på Trissebodor till Malin. På Borås camping blir det fyra husvagnar. Ofta städade och doftade gott. Toaletterna på V.I.P Jära utmed vägen får en överkorsad husvagn. Jag pinkar hellre i en sko än går in där.
P.s 2 Gå in på www.monasuniversum.se och läs om kaffe. Det är det viktigaste blogginlägget denna veckan. Om vi ska ha kvar hållbart gott kaffe. Drivet av kvinnor.

måndag 29 maj 2017

Still here

Sorry för lovad men utebliven uppdatering. Datorn bara dog. Vet inte om det var värmen eller annat klumpigt förfarande. Vi tillbringade underbara dagar med välbehövlig vila och fantastiska naturupplevelser och skärmen av. Ibland behöver man komma bort för att komma hem. Återkommer med några bilder samt en reseberättelse alldeles snart. Men jag kan säga så mycket att ibland är grisen inte gris och tonårsdöttrar kan överraska när man minst anar.

onsdag 24 maj 2017

Snart åker vi.

Ska bara få hem alla från jobb och skolor och annat onödigt nödvändigt. Böckerna är packade. Det enda JAG behöver. Badkläderna är med. Alldeles för många ombyten är packade. Hoppas nätet funkar så jag kan skicka bilder utmed vägen. Min telefon kan jag inte blogga ifrån för den är äldre än farmors tofflor. Men datorn är med. Nästa Sjuhäradsbyggden. Jag ser att några följer mig från Malin Wollins blogg. Skriv gärna en kommentar så inte min finaste vän i Jordtjärn blir så ensam i kommenteringsfältet. Vinkevink.

tisdag 23 maj 2017

Svängdörr

En kvart efter att jag skickat sonen till skolan kommer han tillbaka. Han hade glömt en tröja. Ytterligare en kvart senare dyker nästa unge upp. Hon hade inte blivit hämtad av skolbussen. Busschauffören hade glömt henne. När hon försvinner ut genom dörren till ny beställd buss så dyker Maken upp. Han hade glömt sin matlåda. Idag är det visst bara hon i huset som lider av minnesförlust som kommer ihåg något.

torsdag 18 maj 2017

En vecka kvar

Onsdag nästa vecka drar vi i väg med husvagnen. Fem dagar. Det ska bli så kul att äntligen få komma ut på riktigt med den. Vi har ju smygcampat på hemmaplan men nu så drar vi mot första äventyret. Vi hade tänkt att tillbringa en av dagarna på Liseberg. Detta dårarnas paradis. För en som mest gillar att gå i skogen och glo på träd och fåglar så är folksamlingarna på nöjesfältet sommarens ickehöjdpunkt. Men barnen älskar det. Vi försökte visa massor av nöjen som fanns som alternativ. Det gick bra så länge vi lovade att åka till Liseberg någon gång under året. Det är klart att vi skulle kunna slå näven i bordet och säga. Inte i år. Men de tycker det är så roligt. Dessutom vill barn med handikapp gärna ha samma jämt. Det de alltid har gjort och det är värt allt när man ser dem kikna av skratt i åkattraktionerna. Dessutom är det ju bara en dag av fem som vi måste stå där och trängas. Resten av dagarna bestämmer jag och maken agendan.

Vi tänker bo på en mindre camping längst vägen och ta dagsturer runt omkring. Är det någon som har något tips på roligheter någonstans mellan Borås och Göteborg som passar två glin i nedre tonåren och två 50+. Ingen shopping. Det har vi så det räcker hemma i stans Galleria. Om det är någon läsare som var med och skramlade till vagnen så häng här nästa vecka så lovar jag att bjuda på bilder längs vägen. Vi drar den 24 Maj. Nu blir det jag och boken. En Giolitodeckare. Bästa stunden på dagen.


onsdag 17 maj 2017

Om när det klumpar ihop sig

Idag ska Fyran på disco. I morgon ska hon på ridning. På fredag ska hon springa Göteborgsvarvet. Samma dag fyller fadderbarnet år. På lördag är det någons bröllop. Femman behöver nya gympakläder samt nya skor. Egentligen Fyran också men hon får vänta. Bilen ska besiktigas och själv hade jag tänkt köpa en ny stekpanna. Sen ska pengar läggas undan för Liseberg nästa helg. Min fråga är måste man äta varje dag. O.b.s skämt....Eller också inte

måndag 15 maj 2017

En helt vanlig Måndag som inte går till historien

En dag full av måsten som betats av. En sådan tur att maken hade en ledig dag. Beställde tid hos optikern. Gått med trasiga och tejpade bågar en vecka. Tappade dem i golvet en gång för mycket. Hittade bågar för under 400 spänn för två par med allt inklusive. Frågan är ska jag ta turkos, lila eller tråkigt svarta. Det blir nog lila. Då matchar de hörapparaterna. Samma hörapparater som audionomen förklarade med stora bokstäver att de kommer att synas väldigt mycket. Well. Det har jag inga problem med. Varför ska man skämmas över att man hör illa. När glasögon kan vara en fancy detalj. Det blir bra med lila. I alla lägen.

 Sen blev det nödvändigt skolbesök. Inlämning av papper hos vården och hem o laga lunch. En gryta som smakade apans smutsiga svans. Fick i för mycket av allt. Men glinen åt när de kom hem. Märkliga ungar. Inte alls samma smak som sin mor.

 Efter det blev det besök hos Smålle för att hämta matta. Snygg blå matta som nu blivit en grå matta. Måste tvätta eländet innan vi ska i väg. Efter två gånger så ser den ut som något som katten släpat i gyttjebad fram och tillbaka och sen torkat sig i arslet med den. Vår familj behöver inte vackra heltäckningsmattor. Vi behöver tvättbara... Vet inte... Gummimattor kanske? Närå.. Blir nog bra efter en duvning med ångtvätten. Så ilsken jag var när maken kom hemdragandes med den. Men som jag använt den. På allt ifrån mattor till fönstertvätt.

 Sen bakade jag en sockerkaka. Den var godare än grytan. Sen städade jag bur och tvättade kanin (inte i maskin). Sen skickade jag ett mess till en kompis som var avsett till maken. Tur att det var någorlunda rumsrent. Jaha. Så kan också Måndagar vara. Totalt ointressanta men viktiga ändå på något sätt.

lördag 13 maj 2017

Läcker säcken?

Den 20 mars lade jag på ett brev som innehöll viktig information till lillkillens doktor. Den 21 mars lade skolan på ett likadant brev. De brevet är en del av ett underlag som ska finnas i en utredning på sonen. I månader har vi alla gått och väntat på svar. I går kom ett ganska ilsket brev från vården med frågeställningen varför vare sig vi eller skolan skickat in breven. Två brev har alltså försvunnit pålagda med en dags mellanrum. Vad gör Post Nord? Och var tar alla brev vägen. Det är tredje gången vår familj drabbats av att brev aldrig når sin mottagare. Den här gången drabbas en 13- årig pojke som väntar på att få hjälp i skolan. Denna händelse har försenat vår utredning med två månader. När jag ringer Post Nord erbjöd de sig att försöka spåra breven. Det är ju ingen ide. Skadan är ju redan skedd. Jag och skolan tänker fylla i ett nytt papper och denna gången tänker jag lämna breven själv. Aldrig mer att jag skickar ett viktigt brev på posten. Aldrig.

torsdag 11 maj 2017

The mother of the week

Uppe med tuppen igår och gjorde en fantastisk matsäck till Minstingen. Nybakade pizzabullar och hemkokt rabarbersaft. Vackert inslagna i små söta burkar med matchande servetter. Skickar i väg en gladare son än på länge. Så gick man där glad och nöjd och tänkte att idag har man lyckats. Jaha då. Tills han kom hem.
- Mamma. Din dårfia. Du hade laddat ner fyrornas veckobrev. Våran klass skulle inte till stadsparken idag.
Bingo

måndag 8 maj 2017

Om att vara nästan ärlig

Oftast skriver jag en matsedel för mig själv och lagar efter den. I nio fall av tio är det bara de vuxna som äter. Vi har kräsna barn och just nu känns det som inget duger. Det slutar nästan alltid med att de gör något eget. Ganska trist men jag har slutat att uppröras. Fick jag bestämma själv så skulle vi leva på sallad och grönsaker. Eftersom de ungarna som bor här tycker att grönsaker är livsfarlig så står man där och steker och kokar. Igår hade vi Grönsakspuckar. En rätt som jag älskar och som glinen vägrar. Igår orkade jag inte att vara ärlig. Ska jag skämmas eller inte?

 -Vad blir det för mat mamma.

 -Jag vet inte, hittade något i frysen.

 Tugg, tugg, tugg, svälj. Allt slut.

 -Vad gott det var mamma! Va synd att du inte vet vad det var! Då kan du ju inte göra det igen!

 Recept på Biggans ihopljugna veganspuckar ca 10-12 st

 1 finhackad lök
3 grovrivna morötter
1 bit grovriven rotselleri
1 dl havregryn
1 dl finhackad mandel (kan uteslutas om man inte tål)
 1-2 pressade vitlöksklyftor
6 dl kokta kikärtor
salt o peppar
 ströbröd

 Fräs lök, morötter och rosselleri tillsammans med havregrynen och mandeln tills grönsakerna mjuknat lite. Mixa kikärtorna i mixer. Blanda alla ingredienser . Om smeten känns för lös blanda i lite vetemjöl. Forma puckar och vänd i ströbröd. Stek tills de blivit gyllenbruna.
Servera med en klick vego fraich och ev lite lingonsylt.
 Bon apetit!

lördag 6 maj 2017

Social katastrof och lite hur det gick sen

Mycket vatten har runnit under broarna efter den där ödesdigra natten som förändrade hela mitt liv. Många drömmar krossades. Många val gjordes som förändrade mitt och mina närmastes liv. Med facit i hand så kan man konstatera att vare sig jag eller min omgivning eller mina läkare förstod hur sjuk jag fortfarande var när jag kom hem efter sjukhusvistelsen. Idag upplever jag att det fortfarande är så att rehabiliteringen efter en stroke många gånger är mycket sämre än en rehabilitering efter till exempel en hjärtinfarkt. Det är synd. För får man hjälp direkt så har man så goda chanser att bli så mycket bättre. Jag fick aldrig någon rehabilitering. Jag bad aldrig om någon heller. Jag förstod aldrig att jag hade fått permanenta skador på hjärnan. Inte förrän långt senare när det var för sent att göra något åt det. Det har gjorts några halvhjärtade försök med vattengympa, sjukgymnast o.s.v. Men jag vet idag att det hade behövts mycket, mycket mer. Nu är kroppen gammal och hjärnan också. Jag tränar själv. Går mina dagliga promenader. Cyklar och simmar så fort jag får chansen. Försöker ta hand om min familj och mina vänner så gott det går. De största problemen idag är fortfarande hjärntröttheten och minnet och att inte den högra handen vet vad den vänstra gör. Att jag inte klarar stress och att jag har svårt med alla hålla fler än två bollar i luften. Det har också gjort att jag gärna isolerar mig. Jag umgås med en vän i taget. När jag orkar. Jag är en social katastrof. Många okunniga har under åren kallat mig lat. Idag vet jag. Jag är hjärntrött. Men jag har det bra. Det finns så mycket fina människor där ute. Som så ofta sträcker hjälpande händer. Ibland kan det faktiskt bara handla om ett s.m.s som gör ens dag så mycket rikare. Jag blev aldrig författare eller journalist eller polis. Men jag fick så mycket mer. För jag är rik. Rik som ett troll. På goda vänner och fina ungar och en make som gör så mycket mer än man kan begära. Och snart mina vänner kommer sommaren 2017. Då kommer jag att bli ännu rikare på fina upplevelser från sol, sommar, bad, humlesurr, jordgubbar, och juvligt camping liv. Det är det allra, allra bästa jag vet.

fredag 5 maj 2017

Om att våga skriva fast man inte kan del 1

I hela mitt liv har jag älskat ordet. Jag har alltid haft lättare för att uttrycka mig i skrift än i ord. Jag har läst mycket i nästan hela mitt liv och när jag var ung så skrev jag mycket texter. En del blev små sånger. Jag har en hel låda med gamla texter på lösryckta blad från ungdomstiden. I skolan älskade jag att skriva. Lyssnade jag på musik så var det alltid texterna som var det viktigaste. När andra lyssnade på Snowstorm så lyssnade jag på Björn Afzelius. Den tid och plats som jag kommer ifrån så fick man samma yrke som sina föräldrar. Man skulle jobba och göra rätt för sig. Det fanns inte på en skala att nära konstnärsdrömmar. Men inom mig fanns alltid en längtan att sätta på pränt. Jag gick ur skolan med medelmåttiga betyg och hade väl som alla andra siktat in mig på någon fabrik en bilresa från den lilla byn jag bodde i. Sen kom den stora kärleken in i mitt liv och innan jag visste ordet av så hade jag tjugo år gammal både barn, Volvo och ett hus halvvägs ute på landet. När jag var i vecka 38 med vårt andra barn så drabbades jag av en hjärnblödning. Ett blodkärl i hjärnan brast. Ingen vet varför. Jag var inte överviktig och tränade och skötte kroppen. Plötsligt förändrades allt. Jag miste känseln i ena sidan. Allt närminne försvann och smak och lukt var som bortblåst. Jag fick börja från början. Med allt. Min man hade inte möjlighet att komma så ofta till sjukhuset. Jag fanns ca 20 mil bort och han hade vår treåring och två jobb att sköta. Men jag var ung och stark och envis. När jag kom hem hade jag en nyfödd bäbis på tre månader och en liten pojke på tre år. Då hade jag redan lärt mig gå och körde på som jag alltid har gjort. I 190. På den tiden var det inte tal om någon uppföljning på hjärnskadade. Man erbjöd hemhjälp, sjukskrivning ett år och återbesök om ett par månader. Så jag knogade på. Med en ständig huvudvärk och en förtärande trötthet som aldrig ville lägga sig. Återbesöket kom och ärret i pannan efter operationen såg fint ut. Hem och sträva på sa man och det gjorde jag. Ibland orkade jag inget. Den lilla fina pojken som jag hade på armen kunde jag inte knyta an till. Han var en främling. Han hade funnits på ett annat sjukhus under sjukdomstiden. Jag såg honom först efter tre månader när jag skulle åka hem. Antaglig led jag av förlossningsdepression också. Eller också var det bara det att krafterna inte räckte till för någon annan än än mig själv. Sen var det minnet. Jag fick skriva upp allt och allt jag lärt mig i skolan var som bortblåst och det värsta av allt jag kunde inte stava. Min stora glädjekälla. Min passion i livet. Det skrivna ordet. Så svårt att få ihop helt plötsligt. Läste jag en bok så hade jag glömt den efter två dagar. Fortsättning följer

Vem tänder stjärnorna och vem bär ut soporna

L som inte är så liten längre ställer stora frågor ibland. Oftast är hon tyst och funderar. I går när vi satt och åt kvällsmat så frågade hon plötsligt. Mamma vem tänder stjärnorna från början? Ja du sa jag det är ju inte vem utan hur de tänds. Det är liksom en massa som börjar brinna kan man säga och sen blir det så varmt att det fortsätter brinna. Solen är faktiskt en stjärna. Men mamma hur börjar den brinna????? Jag vet inte riktigt men jag kan läsa på tills i morgon om du vill. Nej det behöver du inte, svarar lilla L . Jag kommer ändå aldrig begripa 90-talets sångtexter. Sen gick hon in i tystnaden och sa inte mer den kvällen. Sen var det det där med sopor. Nu för tiden är det ju en hel vetenskap. Det ska sorteras och slängas i ömsom olika skåp på gården eller köras till sortergård. Hos oss är det oftast jag som går ut med soporna. Av den enkla anledningen att ingen annan ser dem. Vi delar lika på mycket hos oss men soppåsen har jag missat fostran på. Ingen ser när den svämmar över. Alla fortsätter att trycka. Gå ut med den. Den är full säger jag till maken. Nej, säger han. Det är den inte. Gå ut med den. Den är full säger jag till L tio minuter senare. Nej säger hon. Det är den inte. På morgonen går jag ut med den. Då svämmar den över. Sa jag att maken passerar soptunnan innan han går till jobbet?

torsdag 4 maj 2017

Long time no see

Då ska vi se om vi kan skramla igång den här gamla bloggen igen. Hade glömt att den fanns och visste absolut inte att den fortfarande fungerade. Jag är inget proffs men ska göra ett försök. Jisses vad det var kul att läsa gamla inlägg som man skrivit för nästan fem år sen. Så mycket sorg när Mor o Far gick bort med bara två veckors mellanrum. Begravning med två kistor bredvid varann. De levde sida vid sida i med och i motgång i mer än femtio års tid. Så fick de lämna sida vid sida också. Vilken tid det var med de första trevande stegen för dottern med försök i vanlig skola. Som senare blev stadigvarande särskola där hon kunnat utvecklats och lära sig så fint. Idag har hon ett väl fungerande liv med människor omkring sig som möter henne där hon är i skolan. Vilka år det var med sjuka barn och gamla och sjuka föräldrar och att själv inte vara helt frisk. Orken att kämpa och finnas för alla. Vilket liv. Så brokiga inlägg. Då visste jag inte att minsta sonen också skulle få problem i skolan och kämpar sin strid. Snart får vi en diagnos på honom också. Men han har inga sociala problem så han kommer att kunna fortsätta sin vanliga skola men med mycket hjälpmedel. Idag har jag också fått en diagnos. Det hade jag inte då. Hjärntrötthet och afasi p.g.a hjärnblödningen jag fick som tjugoåring och med ett par tia attacker genom åren. Min hjärna är gammal. Äldre än resten av kroppen. Den bedövande tröttheten som finns där ibland som lägger sig som en blöt filt över hela mitt vardagsliv. Idag har den ett namn. Hjärntrött. Men jag måste ändå säga att jag idag mår bättre än på mycket länge. Man lär sig att leva med allt om man har någon att hålla i handen. Och det har jag. Goda vänner, fina ungar, och en make som jag ömsom älskar och ömsom blir galen på i lagom blandning. En kanin som vägrar bära sig åt som en kanin. Han hatar morötter och maskrosor men älskar bananer och jordgubbar. Sen har jag ju min husvagn. Igen. Det gamla skrället vi köpte för fem tusen för över tio år sen. Som var så älskad gick inte igenom besiktningen tillslut och det hade kostat för mycket att laga den. Den var sjuk överallt. Då trodde jag att det var slut med husvagnslivet. Tänkte att tält blir bra. Då hände himmelriket. Många som inte kände mig och som inte visste ett dugg om mitt liv. De sträckte ut sina händer och skramlade till en dröm. Först blev jag rädd och tänkte att det här kan man inte ta emot. Sen blev jag väldigt glad. Mer än glad. Och tacksam. Den här husvagnen är det finaste jag har ägt i hela mitt liv. Och jag är också livrädd. Att den ska bli klottrad på. Att den ska bli stulen. Att den ska bli påkörd. Att åskan ska slå ner och att den ska börja brinna. Därför har den helförsäkring. Gaslarm. Brandsläckare. Väktarbevakning. Gubben säger att den har hängslen, livrem OCH korsett. I slutet på denna månaden åker vi till en liten camping där blommorna blommar. Sen åker vi några mil och går på Liseberg. Dit är det bara barnen som längtar. För min del ska jag lägga upp fötterna om kvällen på en blå dyna och läsa en riktigt bra bok och fundera på om det är fladdermöss eller ugglor jag hör vingslagen av utanför myggnätet på världens finaste sommarstuga. Smålandia årsmodell 1989. Jag älskar er alla där ute som bidrog till detta. Än en gång. Tack