tisdag 22 september 2009

Våga vara annorlunda

Jag kommer från en liten by där det var viktigt att passa in. Eller jag uppfattade det så i allafall. Många gånger under min uppväxt hörde jag nedlåtande ord om de som vågade vara annorlunda. Ju äldre man blev och någonstans på vägen så insåg man att alla människor egentligen är annorlunda. Det som kallas normalt existerar egentligen inte. Val man gör i livet präglar en och gör en till den man är. Ibland föds man till det som gemene man kallar för annorlunda. Hela mitt vuxna liv har jag så fascinerats av dem som vågar sticka ut och vara den de egentligen är. Slaviskt har jag följt Jonas Gardell i alla hans uppträdanden. Beundrat den väg han tagit och hatat hans ibland för mig argh nästan motbjudande fjollighet. Men ändå. Han står trygg och stadig i sitt beslut att ibland sticka ut så man bågnar.

Ibland har man mött människor med åsikter så man nästan blir förbannad. Men lik väl fascinerats av deras sätt att tänka. Det är ju våra olikheter och vårt oliktänkande som för samtalet framåt. Det är ju människors olika sätt att tänka och tycka som gör oss just unika och som skapar den mångfald bland oss människor som berikar oss ända in i själen.

I mitt barndomshem skulle man gå till kyrkan varannan söndag. Det hölls bara gudstjänst varannan söndag i den obygden där jag är född. Den andra söndagen var det söndagsskola. Jag minns än idag doften av ny strukna kläder och de kliande strumpbyxor man var tvungen att sätta på sig för att man skulle vara så fin som möjligt på söndagarna. Jag minns att man inte fattade ett jota av vad prästen sa. Men inte en sekund upplevde jag att jag hade tråkigt i kyrkan. Man satt där och filosoferade och fick sitta prick tyst och stilla. Det var en timmes avslappning och tid för eftertanke Jag kan sakna den totala tryggheten som man kände där i kyrkan när man satt där och höll sin mammas hand och sjöng med i allahanda psalmer som man fått med modersmjölken. Ibland undrar jag. När får dagens ungar en stilla stund med sina föräldrar och bara fundera och tänka efter.

Idag hade jag ett möte med en människa som har en svår resa. Men likväl har personen bestämt sig för att genomföra det han känner att han måste. Jag blir så imponerad av honom att han har den styrkan att välja en väg som inte många skulle våga välja.

Själv är jag nog ganska feg. Jag är nog den som gärna smiter undan när det drar ihop sig. Jag skulle önska att jag många gånger mycket oftare skulle våga stå upp och säga det jag verkligen tycker och tänker. Men ju äldre man blir desto mer inser man att världen verkligen inte är svart eller vit. Det är där jag har lite svårt att finna mig i kyrkans resonemang. Att det skulle finnas goda eller onda. Rätt eller fel väg.

Jag tycker att alla har rätt att välja sin väg. Följa sin tro. Och de människor som väljer ini helvete fel väg och skadar eller förstör för andra. De har ju sin historia. Sin ryggsäck. Så finns det en himmel så borde det ju vara just de som syndat mest som skulle komma in först. De har kanske gjort just fel val. Men kanske har de aldrig fått höra att de just duger precis som de är. Nej. Fram för mångfalden. Våga tänka annorlunda. Våga förstå dem som väljer andra vägar. Våga vara annorlunda. Jag ska i allafall försöka.... Tror jag.

torsdag 17 september 2009

Bråk i affären innan jag ens börjat att handla

Lillgrabben i familjen fyller sex år till våren. Han har absolut ingen koll på det här med tidsordning. Precis allt som hänt tidigare i hans liv kallar han för igår. Han har heller ingen koll på det här med att man föds liten och sen liksom växer till och blir vuxen. Många, många gånger börjar hans rövarhistorier med: Mamma vet du vad jag gjorde när jag var stor?
Ofta är det läskiga saker som han speglar med sina fantasihistorier. Förmodligen tar han hand om många av sina rädslor på det sättet. Då kan det ju alltid få ett lyckligt slut också.

Han är den av mina ungar som gråtit mest. Alla som känner honom vet att han ofta börjar dagen med misstro hur det ska gå och slutar med gallskrik för att han måste gå och lägga sig. Han kan bli sjövild för minsta lilla. Otaliga är de gånger när man gått från dagis med en galen unge som slår vilt omkring sig. Men dess emellan är han världens goaste och på dagis får vi bara beröm över honom. Men för att uttrycka det på ren svenska så har lille S väldigt nära mellan himmel och helvete. Ibland tar det bisarra former och man vill verkligen sjunka genom marken och man undrar ofta om det är något fel på en som förälder. Följande hände förra veckan.

Vi befann oss på COOP och skulle handla mat. Om man lämnar sitt körkort(?) i pant så får man låna en speciell kundvagn som ser ut som en bil. Den är väldigt bra att ha små vilda pojkar i om man vill handla i fred. Han brukar sitta där så nöjd och glad och köra sin bil. Just den här dagen blev han fullkomligt helgalen när jag kom med "bilen".
-Dumma dig! Jag vill inte sitta i den ! Du är jätte dum! Skrek han så det ekade över hela A6
- Ja ja. Du slipper. Jag lämnar tillbaka den då! Men då får du inte springa iväg utan hålla mamma i handen när vi handlar!
- NEEEEEJ GÅ INTE OCH LÄMNA BAKA DEN!!!! DU ÄR JÄTTEDUM!
-Hur ska du ha det? Ska du ha den eller inte?????
-DU ÄR JÄTTEDUM. ÄR MAN BARN KAN MAN VÄL INTE VETA HUR MAN SKA HA DET.
DU ÄR JÄTTEGAMMAL. DU SKA VETA HUR MAN SKA HA DET. DU SKA INTE GÖRA SOM JAG SÄGER!!!!!!!

Allt slutade med en mamma som bestämde 5-åring i en kundvagn och en unge som skrek sig igenom hela affären. Det är inte lätt och vara liten men ibland är det fan i mig inte lätt att vara stor heller. Hur man än vänder sig har man rumpan bak :-)

onsdag 16 september 2009

Samtal om stort och smått

En liten dialog mellan mor och dotter 7 respektive 43 år. Jag har nog tjatat lite för mycket om hur nyttiga grönsaker är.

-Mamma!

-Mm

-Hefaffen var jätte stor!

-Du menar giraffen vi såg på djurparken?

-Mm

-Ja. Den har jätte lång hals ju.

-Mamma. Jag är inte så stor!

-Nja. Du är inte lika stor som en giraff. Men du är större än många. Större än bebisar till exempel och större än lillebror.

-Mm. Men mamma. Ibland vill jag vara liten. Ibland vill jag vara stor.

-Ja. Vet du så känner nog alla ibland. Men du är fin som du är. Alla är olika vet du ju. Och det är ju bra. Tänk om alla såg ut som giraffer. Det är bra att alla är olika ju.

-Mm. Men mamma.

-Ja.

-När jag blir jätte stor. Då ska jag göra allt som jag inte kan nu.

-Som vadå? Jag tycker att du kan ganska mycket.

-Flyga flygplan och äta broccoli.

-Ja. Det tycker jag att du ska göra.

-Mamma!

-Mm

-Jag struntar i broccoli. Jag flyger bara flygplan!

måndag 14 september 2009

Leta lite om ni orkar

Jag har av någon anledning sparat ett inlägg som jag hade svårt att få till rent språk mässigt så det har legat i arkiv och inte blivit redigerat förrän nu. Sen när jag skulle publicera eländet så hamnade det en bit ner under det datumet som det skrevs. Ni som har tid och lust kan leta er fram till den 2 september. Där ligger ett nytt inlägg. Kramis

söndag 13 september 2009

Lite info till er som läser och Zlatan är kass?

När jag gick i skolan så hade vi underbara dagar som hette Salskrivningar. För dem som är lite äldre eller lite yngre kan jag berätta att det var dagar som var avsatta att skriva långa berättelser för att utveckla sig i tal och skrift. Det var innan datorerna hade intagit skolan så man satt där med sitt blanka papper, blyertspenna, suddgummi och en frukt. På något sätt så delade det in klasskamraterna i två läger. De som hatade det och de som älskade det. Jag fullkomligt älskade dessa stunder av stora Aulor med total tystnad och koncentration. Det var nog enda gången på högstadiet som jag älskade skolan. Annars kan man nog bäst beskriva min närvaro i skolan som frånvaro. Jag minns att det var en av de få gånger som jag lyckades få 5or på papperet. Jag närde en hemlig dröm om att sitta i en skrivar lya och författa de mest spännande historier.

I någon mån får jag väl ut lite av min skrivarglädje i den här bloggen. Men tiden har satt sina spår och nu inser man att det är mycket mer än en glad tanke som får någon att skriva bra. Här ska man byta stycke (vilket jag är urusel på). Ha en ständigt återkommande ström av inlägg (vilket jag är lika usel på). Samt ha en mycket vacker layout (vilket jag är totalt ointresserad av) samt stava lika bra som jag gjorde en gång innan hjärnblödningen slog till. Men trotts det så vet jag att det åtminstånde är ett tiotal som följer min blog. (Varför i helvete vill stavningskontrollen att man ska stava det med ett g. Ser så jävla dumt ut även om det är svengelska). Ibland får jag glada samtal på telefon från vänner och släktingar som tycker att jag skrivit något roligt. Men lika ofta händer det att någon tagit åt sig och trott att jag skrivit specifikt till eller om en person. Låt mig bara en gång för alla säga. Det händer aldrig. I så fall är person nämnd med ett namn eller ett alias så det inte finns någon tvekan. Jag skulle aldrig rikta mitt bloggande (Det ska stavas med två g riv i skallen) till någon enskild. Jag skriver om mig själv för mig själv och har aldrig en tanke på någon annan. Jag skriver aldrig mellan raderna. Däremot är jag jätteglad att någon vill besvära sig om att läsa dravlet. Så tack alla som ger mig positiv och negativ feedback och speciellt tack till S som gör sig omaket att så ofta kasta in en kommentar. Tydligen är det besvärligt att lämna kommentarer Eller så har jag en hel hop av otekniska vänner. Jaja deeet kan ni för guds skull ta åt er hela bunten utom S då :-)

Nu ska jag faktiskt citera en kär gammal vän. Vederbörande får gärna ta åt sig. Tror inte ens han läser det här men gör han det så tål han det :-)

Befann mig hos Steypa med make i helgen. Där fick jag och älsklingen nämligen möjlighet att sätta upp vår nya införskaffade klenod. Jag talar förstås om Roffe Ruff. Husvagnen som blivit vår nya kärlek. Jodå. Den funkade över förväntat och än så länge har inget oförutsett inträffat. Den är en riktig gammal pärla som vi är rätt så glada i vid det här laget. Förtältet var lika fint det. Även om jag till skillnad från alla andra husvagnsnördar (jag är också en nu) mest tycker att förtält är otäcka illaluktande, tidskrävande åbäken. Så måste jag ju erkänna att det var stort och fint utav bara helskotta.jaja. Jag skaaa inte göra mig av med det. Det får vara kvar... I källaren.... Längst in.... Där det inte är så mycket i vägen..... Åtminstånde ett tag till. Men nu till saken.

Steypas gode make (må han förlåta mig för att jag citerar honom utan att fråga) kommer ut dundrande och påstår att Zlatan är världens sämsta fotbollsspelare. Varför då frågar jag försynt. För att han inte gör ett jäkla skit. Han bara råka stå på rätt ställe. Det är alla runt omkring honom som är så himla bra. Det är därför som det går så jäkla dåligt för honom i landslaget. För där är alla lika dåliga.

Himla tänkvärt faktiskt. Då menar jag inte att Zlatan skulle vara dålig. Nej gud förbjude. Jag vet alldeles för lite om fotboll för att ens tänka tanken att hänga guden Zlatan. Nej, jag menar bara tanken. Är det inte lite så med oss alla. Vi är inte bättre än våra medspelare. Ibland kan vi briljerar och vara förbaskat duktiga på något. Men det som gör oss till stjärnor på livets himmel. Rätta mig om jag har fel men är inte det att vi berikas av människor vi lever ihop med eller träffas och lär oss något av. Visst blir vi som sämst när vi har en arbetskamrat eller vän som bär sig knepigt åt. Och visst blir vi som bäst när vi omger oss av goda kamrater som man känner att man kan lita på och som man kan lära sig något av. Ensam är stark emellanåt. Men gud vet om vi inte behöver ett hord av duktiga tekniska brasilianare omkring oss för att kunna kämpa lite extra och bli lite Zlatangudar hela bunten.

torsdag 10 september 2009

Den stora dagen

Jaha så var den här då. Dagen jag barnsligt nog våndas för. Jag har blivit besviken ganska många gånger i livet. Så när något bra ska hända är jag alltid en väldigt tröttsam pessimist. Jag har haft den här önskan så länge. För andra kanske det inte är någonting. Men för mig är den här dagen lika stor som när jag tog mitt körkort eller köpte min första bil. Jag ska köpa en husvagn och idag ska den hämtas. Den är då rakt inte ny. Nej den är riktigt gammal till och med.

Men den är fin och den är min.

Kärleken och vännerna runt omkring är förfärligt trötta på mitt tjat om den. Hela livet har nämligen gått ut på att jaga husvagnsprylar de sista veckorna. Allt är nu klappat och klart så nu är det bara och köra hem den på sin plats och plocka in alla kul prylar vi köpt. För att återkomma till det jag skrev om innan så är jag i detta fallet en fruktansvärd pessimist. Alla tänkbara scenerier har spelats upp här hemma. Och alla meningar börjar med Tänk om...
Det har varit allt ifrån att jag är säker på att vi tappar vagnen när vi kör hem den till att huliganerna på gatan kommer att slå sönder den första natten. Sämsta och dummaste kommentaren var nog igår när jag frågade kärleken om han inte tyckte att rutorna på vagnen hade sett ganska dåliga ut.. Tänk om de ramlar ut när vi kör hem och slår sönder bilen. Ja du mitt hjärta,svarade han. Än så länge har inte något kunnat ramla framåt när man kör framåt. Men det är klart. Det kan ju ligger en Porsche bakom som blir skadad. :-)

P.s Jag måste bara rekomendera den mest gripande och hjärteknipande blogg jag någonsin läst.
http://tantebba.blogspot.com/
En av hennes favoritkomentarer är. Se inte ner på mig. Du behöver heller inte se upp till mig. Det räcker om vi ser varandra i ögonen.

tisdag 8 september 2009

Hur gör alla andra?

I dag har jag fått känna av fenomenet som alla föräldrar mer eller mindre brottas med. Hur man ska få allt att gå ihop rent praktiskt. Alltså man behöver ibland vara på minst två ställen samtidigt när man har barn. Skulle varit hos tandläkaren men inte kan man lämna lilla L hemma själv med 39 i feber. Men det var ju inga problem. Det var ju bara att boka om. Sen skulle jag vara på möte hos min gamle far på äldreboendet. Det gick inte att boka om. Det fick man helt enkelt bara missa. Helt förståligt eftersom det gällde hela avdelningen. Sen var det dax att skicka lillknodden till dagis. Precis när jag sätter foten på tröskeln börjar lilla L att krampa. Inte så käckt att gå iväg då. Så in med knodden genom dörren. Beordra honom att sitta kvar och vänta i hallen. Ringa dagis att vi tyvärr kommer att bli sena. Ut med lillan på balkongen och kyla av. När det lugnat sig bäddade jag ner snart 7-åringen i en gammal sulky (tur att ungen är liten för sin ålder) för frisk luft är ju bara bra när man har feberkramper och iväg bar det till dagis. Lämnar henne utanför eftersom hon inte fick gå med in pga smittorisken. Står och tittar på henne hela tiden genom fönstret medans jag lämnar av på dagis. Puss o kram o iväg hem. Kaffe!!!!!! Precis just nu kom jag på att jag måste ut till bilprovningen i ett ärende. Herre gud klockan är bara 10 på förmiddagen. Är det någon mer än jag som ibland önskar att man var en bläckfisk och då menar jag inte att kunna simma utan gud vad bra det skulle vara med åtta armar. Återupprepar överskriften. Hur gööör alla andra.

söndag 6 september 2009

Kärlek över alla gränser

I fredags när familjen var på vårdcentralen träffade vi på en familj som vi inte har haft kontakt med på flera år. Mycket har hunnit hända i våra liv och paret som då var ny förälskade och hade stora drömmar om framtiden hade nu delat på sig och hade nya kärlekar i sina liv. Båda parter hade skaffat ny familj och det som band dem samman var 5-åriga dottern som skulle på någon läkarkontroll. Mamman och dottern gick in för att ta prover och ut kommer en alldeles otröstlig liten tjej som uppenbarligen inte gillade att bli stucken. Hon rusar förbi sin biologiska pappa och kastar sig i armarna på sin styvfar. Han tröstar och smeker henne över håret. När hon lugnat sig kryper hon upp i famnen på sin biologiska pappa som även han tröstar på bästa sätt. När tösen och modern gick vidare för att träffa läkaren blir vi sittande kvar och pratade med pappan. Han berömde på alla sätt bonuspappan och sa att det kändes så skönt att de kunde träffas över alla gränser.

Tänk så ljuvligt för tösen att ha två så mogna föräldrar Som kunde bortse från kampen och sätta tösens bästa först. Visserligen sa han att vägen dit hade varit lång men ändå. Man hittar på något sätt hopp för framtiden i all röran som barnen tvingas växa upp i. Själv har man väl inte alltid fattat de rätta besluten vad det gäller särkulle barnen. Men man har alltid försökt göra sitt bästa. Så glad blir man när kärleken tittar så ömt på stora dottern när han försvinner ut genom dörren till jobbet och säger: Den tösen står mitt hjärta så nära. Vägen dit har också varit lång. Men jag vet i botten av mitt hjärta att skulle det hända mina stora ungar något så skulle kärleken ge hela sin själ för att hjälpa till. Det känns ganska bra i ens hjärta när man kämpar på i vardagen och försöker få ihop allt. För någonstans har man alltid en tagg av dåligt samvete för att ha tvingat sina barn att växa upp som skjiljsmässobarn. Men en sak är säker. Kärleken till sina barn. Den sinar aldrig. Vad som än händer och hur stora de än blir.

fredag 4 september 2009

Kontaktannons

Medelålders, trevlig, sympatisk hjulbent 76a söker boende över vintern. Betalar i förskott. Svar till Rolf Kabesson alias Roffe Ruff

onsdag 2 september 2009

Snäll eller bara fördomsfull

Följande inlägg skrevs för ett tag sen men jag har av någon anledning haft svårt att redigera färdigt det. Men det säger en hel del om hur jag tänker så håll till godo.


Idag bestämde sig familjen för att åka till simmhallen (säger man simmhall eller badhus. Jag tvekar varje gång). Det var jätte länge sen vi var där. Det är ju familjens stora nöje men vi har ju plaskat i olika sjöar hela sommaren. Så nu var det som sagt ett bra tag sen. Den här damen som skriver är inte speciellt intresserad av kläder. Så det där med att hålla efter den egna garderoben är ganska så sällsynt. Ibland tar det ganska löjelseväckande proposioner. Som till exempel när man ska på fest. Inte satan tänker jag på att man ska ha strumpbyxor liggande. Nej då. De slängs i tvättmaskinen och knölas ner i lådan vare se de är hela eller inte. Så varenda gång jag behöver ett par vilket händer ganska sällan men än dock ibland. Så står jag där och river i lådan bland alla gamla trasiga as som borde gått raka vägen i soppåsen i stället. Följaktligen så hängs finaste klänningen in igen och man får gå iväg i långbyxor.

Idag när vi skulle till simhallen (eller om man nu säger badhuset) så gick det bara inte att använda baddräkten längre. Den var totalt ( jo , tjena 15 år gammal eller snarare 20 om jag ska vara helt ärlig) söndertvättad och eftersom jag inte har minsta lust att bada naken och bli utslängd så var det bara att styra kosan ner till affären precis innan vi skulle iväg och plaska. Hittade en jättefin på rea. Så nöjd och glad över att jag äntligen handlat något till mig själv så gick jag visslande gatan fram.

Där sitter det en snubbe och spelar så vackert. Röst som värsta kanariefågel. Jag blir stående och lyssnar. Barnen dansar glatt på gatan och klappar i händerna. Älsklingen puttar på mig och vill att vi ska gå vidare men jag blir stående kvar. Tänk säger jag, vad många krossade drömmar en sådan människa måste ha. Sitta vid 40 års ålder och spela på gatan. Ärsch säger älsklingen, han kanske tycker om att vara gatumusikant. Inte fan kan man gilla och spela på gatan svarar jag ilsket och halar upp en hundralapp ur plånboken. Här säger jag till minstingen. Gå och lägg det i mannens hatt. Mannen blir så glad att han slutar spela och går fram och vill ge mig en skiva som han spelat in. Nej, nej, säger jag. Det är okey. Då förvandlas hans glada min till jätte ledsna ögon. Så du gillar inte min musik. Du gav mig bara pengarna av medlidsamhet. Då vill jag inte ha dem.

Helt plötsligt gick det upp för mig hur förödmjukad han kände sig. Han ville inte ha mina allmosor. Han ville bli uppskattad som musiker. Jag var inte ett dugg bättre än alla andra som gick förbi utan att ens stanna och bry sig.

Jo. jo svarade jag klart jag vill ha din skiva. Jag tar två. Stammade jag. Du sjunger jättefint. Han bockade och hämtade en skiva till och gav mig sitt visitkort om jag någonsin ville ha en spelning vid en fest. Långsamt gick jag sen till bilen och funderade på när jag någonsin skulle spela skivorna. Förmodligen aldrig. Skammen brände på kinderna. Han var en riktig konstnär. Han trodde på sin musik. Jag behandlade honom som en uteliggare.

Undrar om han spelar på kräftskivor. Vill jag ens lyssna? Inte fan är jag någon ängel.