tisdag 29 augusti 2017

Det är vägen som är mödan värd

Att läsa en bra bok är som att förflyttas lite grann i sin vardag. Att krypa upp i soffhörnan och läsa och i bästa fall lära sig något nytt om sig själv och världen vi lever i är så viktigt för ens personliga utveckling. Ibland vill man bara läsa för att roas. Ibland får man allt i ett i en och samma bok. Att leva med mitt handikapp gör att man glömmer bort vilka böcker man läst och ibland hela innehållet i boken. En period av livet slutade jag att läsa på grund av att det kändes så meningslöst när man glömmer bort allt. Sen kom jag på. Det är ju jätte bra att glömma ibland. Tänk att få läsa en bra bok igen och få samma upplevelse en gång till! Så jag plöjer. Bok efter bok. Jag springer på bokreor och jag lånar på biblioteket. Däremot tror jag inte att jag läser som många andra. Jag läser väldigt ofta slutet först. Eller inte riktigt först. Jag läser ett par kapitel tills jag kommit in i boken och känner karaktärerna. Sen läser jag slutet och sen hela boken. Min bästa väninna tycker att jag är knäpp som förstör hela nöjet. Spänningen. Men för mig blir det bara jobbigt att hela tiden fundera över hur det hela ska sluta. Vet jag slutet så kan jag njuta av resan dit! Just nu plöjer jag Häxan av Camilla Läckberg. Egentligen så brukar jag inte läsa böcker som är så uppmärksammade. Jag brukar välja udda författare som inte får några löpsedlar. Det handlar för mig också om att läsa någons arbete. Någon har lagt ner sitt själ och sitt hjärta i något för att nå en läsare. Tänk så många böcker det finns som är så himla bra men som inte får några stora ord på vägen. Alla har hyllat Läckbergs bok. Jag är nog knäpp. Jag tycker bara att den är smärtsam. Jag har för en gång skull inte läst slutet. Jag går i mellan med andra böcker så länge. Den ligger där på nattygsbordet den där Häxan och glor på mig. Jag vet inte när jag började på den men det är månader sen. Måste man läsa färdigt en bok för att alla andra tycker att den är bra? Eller ska man ge sig och inse att det var inte min grej. Jag läser hellre någon klassiker som Karin Boye i väntan på Malin Wollins nya bok som släpps snart. Malins böcker har ett sådant underbart rakt språk som man bara älskar. Böcker... Jag kan inte komma ihåg dem efter några dagar men jag kan heller inte leva utan dem.

söndag 27 augusti 2017

Att vara en närvarande förälder

I veckan är det två föräldramöten. Båda två känns som en evig repetition. Tänk så roligt man tyckte att föräldramöten var för första barnet! Efter fem ungar så har jag hört allt de har att säga en miljon gånger. Ändå skaver det och känns som om man måste gå. Man ska vara närvarande för sitt barn. Man ska delta. Man ska vara intresserad och aktiv. Annars är man en liten lort. Men tänk om jag är en sådan förälder som är oerhört aktiv med att hälsa på barnen i skolan? Kanske tycker jag att en vanlig skoldag är intressantare än all jäkla info som kommer i två timmars uppläsning som senare dyker upp både i en app och på papper. Jag älskar mina barns lärare. Det gör jag verkligen. De gör ett hästjobb. Det talar jag om för dem ofta. Mina ungar har fått all det stöd i skolan som man kan kräva. Det är stora klasser. Det är trötta pedagoger. Ändå jobbar de med en flit och en kärlek som är så avundsvärd. Jag berömmer dem ofta. Jag låter dem veta att vi är oerhört nöjda med barnens skolgång. Jag är en sådan människa som inte har problem med att säga bra saker till andra när det ska sägas. Sviker jag dem om jag inte går på ett föräldramöte eller sviker jag mina barn eller både och kanske? Det är hopplöst för vår familj med föräldramöten. Loffe är trött som en björn på kvällen. Han kliver upp mellan 03.00 till 04.00 varje vardag och jobbar. Jag har min absolut jobbigaste period på kvällen med värk och känselbortfall i ena sidan och hjärntrötthet. Det är inga problem i vanliga fall. Vi lägger oss tidigt och lever vårt liv med vila mellan varven. Jag har naturligtvis pratat med lärarna om vår problematik men ändå känner man...Vi borde gå. Vi borde vara där...

onsdag 23 augusti 2017

Vad blir det för mat?

I vanliga fall är jag ganska bra på det här med lunch och middag. Fantasin flödar och matsedel skrivs. Men ibland kommer det perioder när jag bara inte har någon lust. Man tycker att man ätit allt tusen gånger och man kräks på sin egna brunsås. Ofta är det när jag inte lägger ner så stor möda på valet som ungarna älskart. Sen kan man göra sig till och makens ögon tindrar av kärlek när man serverar och kidsen hoppar över. Just nu är jag inne i en period när matsedeln gapar tom. Fantasin finns bara inte och jag skulle helst leva på Vattenmelon och fil. Nu går ju inte detta för sig då jag har ungar med speciella behov vad det gäller maten. Så... Man vränger sig ut och in för att hitta på något vettigt. Igår blev det Kroppkakor med rårörda nyplockade lingon med smält smör. Ungarna tokåt och jag och maken likaså. Numera försöker jag få in så mycket vegetariskt i kosten som möjligt. Dels för att jag älskar djur och tänker på miljön men också för att jag tycker att man mår så mycket bättre. Så nu står jag här med mina morotspuckar och labbar. Det blir säkert jättegott och jätte nyttigt. Men jag skulle i alla fall hellre äta Vattenmelon och fil. I flera veckor. Får bli sen när ungarna flyttat hemifrån. Har ni något härligt tips i Augustimörkret som är lättlagat och gott? Hit me.

tisdag 15 augusti 2017

När någon gör sitt bästa och mer ändå

Sonen i huset har ingen diagnos. Sonen i huset är också för tidigt född och undersökt och utredd från topp till tå. Sonen har problem i skolan. Men han är aldrig utåtagerande. Han är glad och charmig och har lätt för att träffa nya vänner. När vi är på camping så tar det noll och ingen sekund så har han en svans med glada ungar efter sig. Men han ror inte iland att sköta skolarbetet. Han sliter som ingen annan. Han övar och trälar och sliter och går på extraundervisning. Han har bra lärare som ger honom tid och extramaterial och extra resurser. Lik förbaskat är det en hel del ämnen som han inte blir godkänd i. Han har skickats till läkare med alla möjliga behörigheter. Han har lite starr på ögonen. Han har lite skolios. Han har trattbröst och han är överrörlig i lederna. Han är smal och tunn och kan aldrig sitta still. Men sista utredningen på BUP är gjord och han har ingen ADHD eller annan psykiskt funktionshinder. De hittar inget fel på vår son och nu har vi gjort allt. Kan det möjligen vara så att vi människor är olika. Vi föds med än det ena och än det andra och många av oss passar inte in i någon mall. Vi älskar vår son. Han är glad, varm och snäll. Han är godhjärtad och lillegammal. Han älskar att röra på sig och kompisar är det bästa som finns. Han vill inta gå på någon aktivitet. Han vill vara fri och göra det han vill när skolklockan ringer ut. De andra barnen i skaran har haft vad man brukar kalla lätt för sig. Med lite vilja så har skolan gått galant. Men lillpojken klarar ingenting i skolans värd. Hur mycket han än sliter. Sommarlovet har varit en oas av glädje och fritid och ingen press. Visst har vi läst mycket och så där. Men annars så har han fått göra det han älskar mest. Springa av sig och klättra och cykla. Nu börjar det snart igen. Läxor i massor. Slit och tårar och en trött liten kille som kommer hem från skolan slut som en treskiftsarbetare. Jag undrar om det finns någon mer förälder som säger till sitt barn. Du behöver inte bli godkänd av skolan hjärtat. Du behöver bara göra ditt bästa. Ingen kan begära mer. Och hos din mamma och pappa har du MVG i att bara vara du. Du är bäst i världen på att vara du. Glöm aldrig det och du kommer klara dig ändå. Du hittar ditt sätt. Skolan är inte allt. Ge inte upp men ge inte mer än allt. Mamma o pappa älskar dig precis för den du är. Vad det än kommer stå på det där papperet som kallas betyg.

söndag 13 augusti 2017

När sommaren med glass blev sommaren med varm choklad

- Mamma skolan börjar snart och det har inte varit någon sommar! skriker tonårshjärtat.
- Sånt är livet, svarar mamman
- Kan vi inte åka och bada i Vättern en gång i allafall? undrar samma hjärta
- Vättern håller 14 grader. Du fryser till glass, replikerar mamman
- Då har man i alla fall ett roligt glassminne från den här skitsommaren, gnölar tonåringen
- Vi var i Hjo och käkade glass i veckan. Gnäll inte, svarar mamman
- Du har blivit gammal och tråkig mamma
-Nej, jag har blivit gammal och klok.
-Jag har packat alla badkläder mamma kom nu.
-Okay. Jag ger mig.

En stund senare på badstranden.

- Mamma är du säker på att det inte var minusgrader i vattnet
- Ja, då hade det varit is.
- Nu har vi ett till glassminne från denna sommaren mamma
- Det har vi hjärtat.
- Kan man dricka varm choklad på sommaren mamma?
- Det kan man om man behöver.
- Då har vi ett varmchokladminne från stranden i år mamma
- Det har vi och det är inte illa det heller

onsdag 9 augusti 2017

Husvagnen del 358

Vet inte om alla har följd med i husvagnshistorien. Men annars får ni skrolla ner och läsa om. Kort skrivet så fick vi inbrott i vagnen och det blev ett försäkringsärende. Vilket skulle visa sig att inbrott i husvagnar händer inte och händer det ändå i semestertider så måste man vara jurist för att begripa hur man ska göra. Efter en hel del turer fram och tillbaka så visar det sig att det är skaderegleraren på Kabe som har gjort fel. Bland annat är aldrig någon riktig skadebedömning med foton gjorda. Vi anade det hela tiden men höll hela tiden kontakt med försäkringsbolaget så att vi skulle ha våra krökta ryggar fria. Nu är ärendet inlämnat till en ny skadereglerare och nu hoppas vi äntligen att vår älskade vagn ska tas om hand på rätt sätt. Vi fick helt andra vibbar av denne man och en helt annan professionellt bemötande. Så i morgon åker vi in med vagnen igen till en ny bedömning. Vi vill inte att vagnen ska se bättre ut än innan. Vi vill bara att vi ska kunna använda den. Det största problemet verkar vara att de förbenade tjuvarna stal två dynor och de finns inte längre att få tag i då vagnen är så pass gammal. Vi kräver INTE att de klär om resten av vagnen så alla dynor blir lika (Det skulle bli så dyrt så då löser försäkringsbolaget in vagnen i stället) Vi har gått med på att vi bara vill ha två dynor som passar. I någorlunda vettig färg. Eftersom det är i bakstam så gör det inte så mycket att det blir andra färger där. Så. I morgon förväntar jag mig. 1. En regelrätt skadebedömning med foton.
2. Ett kostnadsförslag till försäkringsbolaget
3. En någorlunda vettig tidsberäkning hur länge det kommer att ta tills vagnen är klar.
INGET av detta gjordes av KABE center i Öggestorp. De får gärna höra av sig och säga emot men som jag uppfattade det så vill de enbart tjäna pengar och inte göra ett skit. Ursäkta att jag hänger ut. Men så som vi blev behandlade vill jag inte att någon ska bli behandlad som kommer och är utsatt för inbrott och är ledsen och snuvad på sin semester. I just detta fall så hade vi nog inte kommit iväg någonstans ändå. Eftersom vi hamnade på sjukhus med tonårshjärtat. Men ändå. Vagnen har inte kunnat brukas ordentligt på hela sommaren. Så. I morgon hoppas jag att vi äntligen ska få en plan över hur vi ska kunna sätta punkt för en lång rad händelser som vi hoppas aldrig ska hända igen. Tack till alla som har hjälpt oss att tolka lagar och regler och speciellt tack till grannen som hejat på och fått oss att inte ge upp och låta vagnen vara trasig. Nu ska jag ut och gå i regnet. Mer svamp väntar på att bli plockad. Små gula solar som gör att man blir så himla glad.

fredag 4 augusti 2017

Släkten går vidare och ett sjujäkla onödigt bråk

Kärleken till sina barn är större än allt annat. Man gör fel på vägen och man utvecklas ständigt som förälder. Det viktigaste att veta är att man gör så gott man kan. Även om man på vägen hela tiden tänker att man kunde gjort bättre. Jag har tre stora barn som i mångt och mycket fick växa upp med den ork som blev över. Ändå är de nu tre fina vuxna människor med bra karriärer och fina liv. De har snubblat på vägen men de har aldrig slutat försöka. Jag är så fruktansvärt stolt över dem alla tre. Den äldste var hemma på besök i förrgår och som han blev överöst med kärlek. Så efterlängtad och så saknad. Kvar när han åkte är ett hål som aldrig kan fyllas av något annat. Även om han är stor nu och ska leva sitt eget liv så står dörren och slår i hjärtat tills han sitter hos oss igen. Snart ska familjen utökas. Den första dottern ska om allt går bra äntligen få ett eget barn att älska. Jag ska bli mormor... Tanken svindlar. Hon ska få uppleva det största i livet. En ny liten människa som kommer förändra hennes världsbild för alltid. Så. Himla. Stort. Mitt hjärta svämmar över. En till att sakna när de går ut genom dörren och åker hem. Jag är verkligen världens rikaste människa.

Det är semester och man går på varandra dagligen. I två veckors tid har det varit gulligull och kramar och kvalitetstid. Ljuvliga frukostar utan stress och sitta länge och äta gott. Underbara luncher ibland medtagna ut i det gröna. Idag small det. Vi älskar varandra jag och kärleken men vi har ett hur ska jag säga ganska sydeuropeisk temperament båda två. Det är alltid skitsaker. Alltid. Idag var det en gröt som skulle kokas och jag blev galen när han skulle lägga sig i hur den skulle göras. Det är så jäkla löjligt. Jag är så jäkla löjlig. Han är så jäkla löjlig. En stängd dörr och tre timmar senare så undrar jag var han är. Han stack iväg utan frukost. Tänk att man efter så många år fortfarande kan älska så att man kan bli så förbaskad över en gröt. Den här gången är det min tur att be om ursäkt. Min buffel. Mitt yrväder. Min livskamrat. Mitt bollblank. Kom hem. Förlåt. Den här gången var det mitt fel. Jag älskar dig. Ska man skriva om sånt här? Förmodligen inte. Men livet har två sidor. Alltid. Och efter regn kommer solsken. Utom den här jäkla sommaren. Det har blåst sen dag ett. Vi gör så. Vi skyller på vädret. Det är inte lätt att hålla sams när man aldrig få bada. Särskilt inte när man jämnt ska göra nästan allt sida vid sida. I morgon blir det yoghurt. Det är ett som är säkert.

tisdag 1 augusti 2017

Det var bergis någon annan

Lyckan är gjord när man äntligen får möjlighet att träffa en kär gammal vän som det var alldeles för länge sen man såg. Ni vet en sådan där vän som man känt i evighet men som lever ett liv med fullspäckat schema och sliter i det tysta. En sådan där vän som när man ses så tas tråden upp där man slutade och man känner att man kan prata om precis allt. Det känns liksom som om man aldrig varit ifrån varandra och man bara trivs och vill aldrig sluta lystna eller prata. En sådan vän har jag träffat idag. Det är heller inte var dag som undertecknad går iväg på en fika på stan och bara sitter länge över en otroligt god kopp Latte och bara njuter. Jag är väl också en sådan person som kanske inte alltid prioriterar att slå mig lös i vimlet. Herre gud som jag åbäkade mig innan. Klänning skulle strykas. Make skulle skrikas in från garaget och fejan skulle få färg med bästa gåbort sminket och lugg skulle klippas eftersom det fått växa fritt alldeles för länge. Sände en tanke till Malin Wollin som klippte sönder sin lugg och bestämde mig raskt för att inte göra klipp tre. Det säg ändå ut som om någon gått över den med en bulldozer. In och hämta necessären och nyduschad och blind utan glasögon så ställer jag den på toastolen. Det hade inget gjort om locket hade varit stängt... Svär en ramsa och skriker på make och barn att den som var på toa sist skulle få med mig att göra. Mamma, skriker trettonåringen, det var du som var där sist.... Satan också. Ingen att skylla på och ute i sista minuten och sminket är dränkt. In och muta det andra ohängda barnet och tigga om lånegods. Himla tur att jag satsat på vettiga grejor till henne också... Mamma, det glömde jag hos farmor sist jag var där. Jo tjena ljusblått läge. När man för en gång skull slår sig lös så ska man behöva gå ut och se ut som mamma Knota i familjen Hedenhös. Nu blev det ju bra tillslut ändå. Goda vänner kan man träffa in natural. Det är ändå pratet som är det viktigaste. Men en sak är säker. Vilken dag som helst så ska jag montera in en självstängande toastol. Bara så att ni vet.