onsdag 6 april 2011

Nya ansikten och Muffins

När jag flyttade från landet in till stan var det en sak jag älskade. Det var känslan av total anonymitet. Borta var by skvallret och kik i mellan gardinerna. Här var det nerdragna persienner och sköt dig själv och skit i andra. I bästa fall nickade grannen igenkännande om man ens visste vem det var. Här uppe på berget dit jag flyttade tillslut så är det lite mer som en liten värld för sig. Här är det livliga diskussioner i trappan och massor med olika nationaliteter Fiolspel som tränger genom väggen och grillfester som avlöser varandra. Så här på vår gård känner vi varandra. När jag kommer till Konsum klockan sju på morgonen så sitter kassörskan djupt nersjunken i en kokbok. Titta här, säger hon. Jag har en sådan lust att baka Cupcakes idag. Tillsammans fördjupar vi oss i boken och hittar många favoriter. Unga människa. Hon är väl knappt 25 år. Hon har förmodligen inte en aning om att de en gång hette Muffins och att det inte alls är något som amerikanarna har hittat på.

Så många har jag lärt känna här uppe på höjden. Men Lillkillens alla fröknar kan jag banne mig inte hålla reda på. För en människa med minnesrubbningar så ter sig skolgården gigantisk och varje gång jag lämnar eller hämtar grabben så ser jag idel nya ansikten. Fast jag tittar ofta på skolkortet och försöker lära mig alla klasskamrater så är det lögn att jag minns dem nästa dag. För att inte tala om föräldrarna som man kanske i bästa fall ser en gång i veckan. Ingen aning om vem någon är eller vems barn som är vems. Då önskar jag hett att jag bott kvar i avkroken Grusbo där man vet vem varenda människa är. Det känns lite vilset att lämna sonen i detta virrvarr av ansikten.

Nu gryr en ny dag utanför fönstret om man skulle pigga upp sig lite med att baka. Cupcaces kanske. Jag menar Muffins :-)

torsdag 17 februari 2011

Att vara bäst på något.

Pratar med dotterns läkare om gränsättning. Som så många gånger förr. Det eviga klättrandet på allt. Från elementrör inomhus till höga träd utomhus. Pratar också om hur svårt hon har det i skolan. Bokstäver är svårt. Hon känner ofta att hon är så dålig i skolan. Att hon inte kan det andra kan. I undersöknings rummet finns en ribbstol som löper utmed väggen och upp i taket. Dottern drar fram en matta och klättrar hela tiden upp och ner i ribbstolen tillslut går hon armgång ut i taket. Plötsligt händer det. Mitt under samtalet faller hon och ramlar handlöst ner till marken. Men hon rullar runt och kommer upp på fötter utan en skråma. Läkaren ser blek ut men genomför undersökningen efter diverse lama försök om tröstningar som inte ser ut att behövas. Dottern är sur. Vill inte bli undersökt. Hon är sur hela vägen till bilen. Tillslut säger hon: Mamma jag ramlade inte. Jag hoppade. Ingen annan kan klättra som jag.

Väl hemma klänger hon i taket i elementröret. Hon tjoar och skriker att hon är bäst på att klättra i hela världen. Jag säger inte att hon ska gå ner. Jag frågar om utsikten är bra.