söndag 30 augusti 2009

Stora drömmar

Samtalen runt vårt soffbord brukar vara ganska så högljudda. Vi har många åsikter jag och kärleken om mycket. Just nu så har vi bara ett. Förtvivlat försöker vi prata om annat för att inte bli komplett galna båda två. Men sen kommer det. Jo jag tänkte på en grej... Sen är diskussionen i full gång igen. Vi har blivit med husvagn. Eller åtminstone nästan. Den står inte utanför än men om ca två veckor är det tänkt att vårt största och mest väldiskuterade köp ska vara avslutat. Vi har stött och blött i flera år. Tittat på som det känns en miljon olika objekt.

Sen kom då möjligheten att köpa en vagn som vi kände till. Klart man blev lyrisk. Det var bara det att i samma veva dök en exakt kopia upp på blocket som var snäppet bättre. Vi slog till. Vi vågade språnget. Det är en gammal häck. En del måste göras. Eller måste och måste. Det finns helt enkelt en del som vi vill göra för att på något sätt göra den till vår vagn. Allt ser annars prickfritt ut. Nybesiktigad u.a, gastestad, nya däck och inte en rostfläck under. Sen klart som korvspad att den har sina skönhetsfläckar. Men det tycker vi bara är roligt. Helt plötsligt har vi ett gemensamt projekt att sätta tänderna i. Oh´my god, vad idéer det finns. Undrar just hur allt kommer att sluta. Tänk om fanskapet ramlar ihop på vägen hem. Asså man vet ju aldrig... Det är lite som att köpa en begagnad bil i 3000 kronors klassen. Eller... den VA fin... Tror jag. Vad fasen vet jag egentligen om husvagnar. Tänk om man har gjort sitt livs värsta misstag. Men som kärleken sa. Äh va fan... I så fall har vi bara förlorat 10 000. Vad gör det om hundra år?

Vi behöver bara en överslaf på ett ställe. Det kan väl inte vara så svårt att göra själv? Vi skissade och kollade. Vet precis hur den ska se ut. Sen kom vi på. Hur får man fast den i själva husvagnen. Inte direkt gips skivor vi pratar om va???? Ska sy lite justa överdrag till dynorna. All inredning är tänkt att det ska gå i svart och rött. Ser redan allt framför mig. Problemet är bara... Kan jag sy??? Jag kan! skriker kärleken. Jag sydde en grön kudde en gång i mellanstadiet för sisådär 35 år sen. Saken är biff. Det kommer att bli skitbra.

måndag 24 augusti 2009

Måndagsblues

Idag har inte varit en bra dag. Alla dagar kan inte vara bra dagar. Även om jag försöker samla på just bra dagar. Det är dem man ska minnas. Min dag kan bäst beskrivas med ett ord. Tandvärk. Besökte akut tandvården förra veckan och fick min dom. Efter att jag hade berättat att jag lider av svår tandläkarskräck. Undrar om min tandläkare led av patientskräck. För han var så himla positiv. Jo men visst det här ser ju bra ut. Det ska vi fixa. Det syns ju att du sköter dina tänder. Rena och fina. Ingen tandsten. Sen att de är helt förstörda i grunden det kan ju inte du hjälpa myntade han käckt. Det syns ju att de är skadade sen du var liten. Som om det gjorde situationen bättre.

Igår satt jag vid min fars sida. Hela han är anledningen till mina trasiga barnatänder. Minns som igår hur vi lurade mor. Far jobbade i affär och smusslade så gott som varje dag hem godis som jag satte i mig innan maten. Säg inget till mor sa han. I morgon blir det klubbor. Någonstans så beror det väl förmodligen på att det enda han fick av sin far var stryk och hårda ord. Sen visste man väl inte bättre på den tiden. Saft till frukost och socker på gröten. Kommer ihåg jordkälleskatterna. In kokta päron i kanel. Vinbärs saft. Sylt av alla möjliga bär. I ofantliga mängder. Gott var det. Det minns man allt. Synd bara att jag hade nio hål i tänderna året efter.
När jag var elva år så sa en tandläkare till mig att han aldrig hade sett så mycket amalgam i munnen på en vuxen ens.

Men nu är det inte mycket med farsgubben. När han var frisk plockade han flera hundra liter bär om året. Skogens guld. Blåbär och hallon. Lingon och hjortron. Nu kan han knappt äta själv. I går blev han osams med en i personalen på äldreboendet. Svor långa ramsor. Skrek och grät. Inte var hon så himla snäll själv heller undersköterskan. Du ska vara snäll nu annars hjälper jag dig inte skrek hon. Då går jag ut så får du ligga här. Sen hämtade hon ett piller så han somnade. En mindre och få skit av kanske. Jag avundas inte vårdpesonalens situation. Verkligen inte. Men jag lider med fars sjukdom. Den har tagit över helt. Undrar om någon stryker honom över kinden ibland. Kanske är det strid varje dag. Vad vet man. Far slåss i många krig. Han slåss med en kropp som inte lyder. Han slåss konstigt nog för att överleva. Han vill nämligen inte dö. Han slåss med personalen. I sin vimmelkantiga värld där han knappt inte vet vad som är upp eller ner. Klart de inte ska ta det. Så här har det varit hela veckan sa han. Ibland är han glasklar. Så ensam han måste känna sig då.

I morgon är en ny dag. Tisdag. Den kan inte innehålla måndagsblues :-) Då vaknar jag nog utan tandvärk med barnarmar omkring mig. Livet måste gå vidare. Livet går vidare. Hela tiden. Som tur är så lyser en ny sol upp min morgondag.

torsdag 20 augusti 2009

Han måste skaffa sig en tränare!

Och då syftar jag inte på löparsonen. Nej du. Den kommentaren kommer han aldrig få av sin mor. Jag är inte delaktig alls i hans framgångar. Dit han har tagit sig är inte min förtjänst för fem öre. Varför i fridens dar skulle jag då börja lägga mig i nu. När jag inte gjort det tidigare. Jag är inte insatt i hans värld alls. Konstigt tycker många. Det tycker han nog inte själv. Jag är köttbulle mamman som kan laga gott käk när de behöver och det skäms jag inte för. Jag är oerhört stolt över alla mina barn. Men för sin mor behöver ingen av dem bevisa att de är bäst. Det har de nämligen alltid varit ändå. Jag älskar mina ungar allihop. Jag saknar de stora som skaffat egna liv. Men jag är som sagt var stolt och världens lyckligaste varje gång vi träffas eller bara tar ett snack i telefon. Löparsonen och jag snackar sällan idrott. Det beror inte på att jag skiter i hans framgångar. Det beror på att vi har andra minst lika viktiga saker att snacka om. Jag tror att han tycker att det är rätt skönt att inte snacka jobb med mor. Inte fan vill jag snacka jobb med mina föräldrar.

Nej, den som ska skaffa sig tränare är grannen. Eller nästan grannen. Där jag kommer ifrån var man ju för tusan grannar när man bodde en kilometer ifrån varann. Här i stan har man ju tusentals grannar. Men snubben som bor i ett av höghusen bredvid han borde som sagt var skaffa tränare. Han är gammal som gatan men står och gör hysteriska rörelser varje morgon utanför min balkong. Jag borde ju för guds skull röra mig mer. Det vet jag. Men inte kan det vara bra och stå och veva från sida till sida i någonslags husmors gymnastik så kraftig att man kan tro att både rygg och nacke ska gå ur led. Efter träningspasset så solar han sen ser jag inte honom på hela dan. Jag kan ju för all del göra som alla andra som går förbi och titta åt ett annat håll. Men jag kan ju inte hjärt/lung räddning. Vad tusan ska jag göra om gubben segnar ner en morgon? , HAN borde skaffa tränare.

måndag 17 augusti 2009

Jätteliten blir också stor

Det har varit en riktig trevlig sommar. Skogspromenaden i tidig morgon talade dock om att kylan är på väg. Det var så höstlikt med kalla vindar och små löv som singlade ner framför fötterna.

Lilla L ska på onsdag ta de första stapplande stegen in i skolans värld. Som hon längtar. På habiliteringen i onsdags pratade man om att hon som vanligt tar ett skutt sommartid rent utvecklingsmässigt. Hon har också lagt på sig ett helt välbehövligt kilo över sommaren. Många glada minnen hade hon också att berätta för den snälla pedagogen på sjukhuset.

Jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte känner en viss oro för hur hon ska klara sig bland alla andra 6-åringar när hon fortfarande på många tester har en utvecklingsnivå som en 4-5 åring. Vi fick ju inte heller behålla vår underbara assistent som följt henne hela uppväxten. Nu ska hon ha en ny assistent som är en gammal dessillutionerad halvtidspensionär. Men, men. Det handlar väl kanske också från min sida att våga släppa taget och hoppas på att hon klarar sig utan dagis trygga skyddade värld.

Kanske slår hon alla med häpnad. Kanske klarar hon sig bättre än vad alla tester visar. Kanske har hon en förmåga att blomma ut när hon ställs inför uppgifter som är lite tuffare än hon är van vid. Ingen vet ju faktiskt säkert hur mycket den lilla hjärnan där inne förstår. Jag hoppas bara så innerligt att hon ska behålla den underbara livsglädjen som bor i henne varje gång hon vaknar och ser en ny dag.

Tänk ändå vad tiden går. Jag minns som igår när lilla knytet kom till världen 800 gram "tung" och 30 cm lång. Nu är det redan över sex år sen. Nu ska hon kämpa på och skapa sig en bra framtid. Vem ska lita på att hon klarar sig galant om till och med hennes egen mor tvivlar? Det blir nog jätte bra. Jag måste våga tro det.

fredag 14 augusti 2009

En helt ny värld

Jag kan inte påminna mig om att jag gnäller så mycket på att vara hörselskadad. Det är en del av min vardag och har så varit hela mitt liv. Jag hör det jag vill höra brukar man ju skämtsamt säga. Mina hörapparater är för mig lika naturliga att greppa på morgonen som mina kläder. De vållar mig sällan några problem och man är evigt tacksam att de finns. Jag minns så himla väl hur det var när jag fick dem 18 år gammal och en helt ny värld öppnade sig. Jag minns än idag hur det kändes att vandra ner för sjukhustrappan och höra fågelkvitter och humlors surr.

Det finns dock en liten detalj som aldrig har funkat. Att lyssna på radio. Det är klart att man små lyssnat genom åren och ett eller annat har man väl hört när man skruvat upp. Men jag har aldrig kunnat följa ett helt radioprogram utan att sitta med huvudet precis intill högtalaren och det har man ju sällan tid till. När jag var liten lyssnade jag på svensktoppen. Min far och jag satt på morgonen och hade skruvat upp den gamla transistorradion på högsta volym och mor gick ut för att slippa spränga sin hörsel.

När man som jag varit på många arbetsplatser genom åren så har många frågat i olika sammanhang vilken radiokanal som ska stå på och skråla. För mig har det kvittat. Jag har oftast inte ens noterat att radion funnits över huvudtaget.

Men idag råkade det bli så att min kära trotjänare till mobil gick hädan. Eftersom jag verkligen tyckt om den så ville jag ha en precis likadan. Det gick ju naturligtvis inte att få. Men det blev en moderniserad variant av den jag hade. På den mackapären råkade det finnas en radiofunktion. Man använder hörsnäckan som antenn. Så återigen öppnades en ny värld. Därav denna sena timme. Jag kan inte sluta lystna. Jag kan skruva upp hur högt som helst utan att störa min omgivning. Samtidigt som jag kan ha kvar hörapparaten i det andra örat så jag kan höra kottarnas kiv och stoj om de inte sover som de gör nu

Så nu ska här lyssnas Så är det någon som tycker att jag verkar frånvarande? Det stämmer. Jag kan till och med diska och lyssna på radio. Ha ha. Nu du Hasse P på radio Jönköping. Nu ska jag äntligen få veta vad du och Bosse bildoktorn kokar ihop.

måndag 10 augusti 2009

Sötvattensidioter

Jaha så drog vi då till havet. Närmare bestämt till Falkenberg. Fick ett tuppjuck och skulle prompt låta barnen bada i havet innan sommaren var slut. Alla barn har rätt att få bada i havet tyckte mamma duktig helt plötsligt. Allt blev bestämt i en handvändning och den kloke J ville inte ligga i 70 när vi bara skulle sova i en natt. Så husvagn blev det inte tal om. det blev till att lita sig på stugförmedlingar runt hela havsbandet. Det är nämligen fullbelagt när man är så korkad så man ringer samma dag vid högsäsong. Hade en sådan attans tur så jag fick tag i en liten stuga som jag sa i Falkenberg. Tanken var från början Tylösand eftersom jag av någon outgrundlig anledning ville kunna skryta med att jag varit där när hösten kommer. Ringde nog 14 000 samtal till stugförmedlingar i lördags. Precis innan jag ringde till Skrea camping så hade de fått in ett sent återbud. Sagt och gjort. Bilen packades i en rasande fart utan minsta planering. Tvätten var knappt tvättad sen senaste vändan på landet. Så det blev till att kasta ihop vad kläder man hade rent i en handvändning. Det blev inte tal om någon matsäck. Det hanns det inte med. Ingen kollade färdvägen. Men till Falkenberg hittar ju en idiot från Jönköping. Väl framme så blev vi jätte nöjda med stugan. Den var minimal men nybyggd. Innehöll ett sovloft med två sängar och en fullständigt livsfarlig trappa för två klätterapor i mina barns ålder. Nedre våning innehöll en bäddsoffa och fyra klappstolar och ett pentry. Då kom första diskussionen. Hur i hela världen skulle vi sova. Skulle vi ha två barn sovandes med en livsfarlig trappa (läs stege) att trilla i om de blev kissnödiga om natten. Eller skulle två föräldrar sova på loftet med två barn dinglandes i livsfarlig trappa (läs stege) på morgonen när de vill upp och morgonkramas. Lösningen blev två barn och två föräldrar sovandes på loftet med stängd lucka och en vuxen och ett kissnödigt barn livsfarligt dinglandes i trappa klockan 4 på morgonen. Jag sov inte mycket den natten kan jag lova. Men altanen var fin. Väl tilltagen och med jättemysiga stolar. Där intogs alla mål med glädje. Och havet... Tja. Kan ju inte direkt påstå att jag är en havsmänniska. Älskar all form av bad så länge det är klorerat eller tempererat eller med sötvattenshalt. Har badat mycket och ofta i min dag med alla mina telningar. Men som sagt hav har det sällan eller aldrig blivit. Min kunskap om havet är likamed noll. Så när vi dyker upp i Falkenberg och möts av skräckpropaganda överallt att den STORA HEMSKA RÖDA ELLER LJUSRÖDA MANETEN har slagit till . Den driver i land i flock och MAN SKA INTE UTSÄTTA SMÅ BARN för denna hemska smärta enligt receptionissan. Då såg jag och meganollan jag har till make röda maneter överallt där vi badade i havet. Det blev att skvätta lite försiktigt med saltvattnet medans man vadade i till knäna och jonglera runt med barnen i vattnet så fort de där vidunren dök upp. För nog var de lite ljusröda allt de där maneterna vi såg i flock. Överallt kring barnen. Jodå. De tyckte nog det var kul att bada i havet barnen. Speciellt det här med att ha två föräldrar som leker lyfta upp och slänga iväg så fort det kom en ljusröd livsfarlig manet. Vi sa ju inget till barnen det gjorde vi inte. Vi bara busade runt och låtsades att det var en ny rolig lek vi kommit på. Sen visade vi kunnigt maneterna som flöt iland i flock . Att dem skulle man vara lite försiktig med att klappa för de bränns lite. Man vill ju inte skrämma sina barn för havet. Varenda människa gillar ju havet. Väl hemma slog vi upp bilder på nätet på alla LIVSFARLIGA RÖDA ELLER LJUSRÖDA MANETER. Det visade sig att de enda maneter vi kastat barnen över var en manet som hette öronmanet. Den är lätt ljusröd och har fyra "öron" och fullkomligt totalt ofarlig för människor!!!!!! Den röda brännmanet vi googlade hade vi inte sett en enda. I det ögonblicket kände jag mig som den största sötvattensåsna som sett dagens ljus. Men, men. Vi har i allafall badat i havet.

Sen blev det ju Ullared. Detta idioternas paradis. Där hittar man allt man inte behöver till priser man inte kan motstå för pengar man inte har. Nåja, hade en hel del av semesterkassan sparad så nog var det bra att få hem lite kläder till barnen alltid. Men återigen har jag konstaterat att jag är ingen shoppingmänniska. Fan alltså. Kundvaganar överallt. Storlekar som det verkar vara någon som suttit med en stämpel och petat dit lite på måfå. Mina ungar hatar att prova kläder. Så det blev att måtta lite på måfå. Väl hemma så var varenda klädesplagg lika stort vare sig det stod 104, 116 eller 120 på etiketten Så visst... Tröjorna kostade 40 spänn. Byxorna 75. Men det var mer tur än skicklighet att det mesta passade. Lilla L som ju är tjej. Får nöja sig med tröjor som inte värmer röven. Eftersom alla flickor ska visa magen vare sig de är sju eller fjorton. Nja där tog jag väl i. Men hennes tröjor är en storlek större än lillebrors men fem centimeter kortare trots samma märke och typ. Det märkte vi först hemma. Detta görs kära vänner med berått mod av tekoindustrin och vi föräldrar är så jäkla dumma så vi gör skillnad på våra flickor och pojkar redan i småskoleåldern. Hade jag varit smart hade jag handlat allt på pojkavdelningen. För nog kan killar bära rosa och tjejer blått. Men nädå. Mähä är man och går på hela karusellen.
Sen badade vi i 26 gradigt vatten (som var sött) och inte innehöll LIVSFARLIGA RÖDA BRÄNNMANETER. Vid den lilla sjön vid GeKås. Där njöt vi alla av bad och lek och stoj och gott fika. Nöjda och trötta vände vi sedan hemåt. Men efter att ha tittat på kartan tog vi en lite längre väg hem. Vilket till störta delen var motorväg 110. Det tjänade vi 45 minuters restid på. Gen vägar är senvägar. Det kunde vi tänkt på när vi startade hemifrån med devisen: Vilken idiot som helst hittar väl från Jönköping till Falkenberg.

måndag 3 augusti 2009

Augusti

Sommaren går obönhörligen mot sitt slut. Även om det kan bli fint även i augusti och september så syns det allt att träden börjar gulna här och var. Känner mig ganska hoppfull över hösten. Har lite små projekt som väntar. Full av somriga minnen är hela familjen också. Har gjort många småturer i år. Lillsemester i Göteborg, båttur till visingsö. Fikat på Tabergs topp samt grillat otaliga gånger och med olika sorters trevliga människor. Jag och maken har också tagit tag i ett väldigt dåligt samvete. Slängt en massa gammal bråte på tippen. Både jag och kärleken har en tendens att samla på allsköns braochha prylar. I skrivandets stund befinner vi oss på landet för andra gången i år. Regnet öser ner och vi saknar vår bil som maken använder till jobbet. Här är väldigt rofylllt när regnet strilar ner på plasttaket på altanen utanför. Men fantasin har tagit slut just nu. I går var vi och lånehusets tonåring på Knalleland och shoppade. Det var mysigt. Vi avslutade med att bjuda henne och oss själva på en jättemysig Asiatrestaurang. Portionerna var stora som... Jag vet inte vad. Till och med min storätare till gubbe fick lämna. Nu är det dax att plocka fram lite käk till oss alla här. Sen blir det nog att jag hyr mig och tonåringen en film. Undrar om jag kan med och köra ut henne på moppe och hämta en i regnet haha.