måndag 26 juni 2017

Till dig som sover så gott i natt

Du läser nog inte bloggar. Du känner inte vår familj. Du har ingen aning om vad du ställt till med. Vi åkte med packad bil och två förväntansfulla barn. Vi skulle hämta vår husvagn. På en upplyst kommunal husvagnsparkering. Men den var skändad. Uppbruten dörr. Fina gamla originaldynor som inte går att få tag på var borta. Nästan allt lösöre. Minnen från våra barns uppväxt. Deras fina filt. Himmelsblå o extra vadderad med himlens alla stjärnor på. Vi hade hängslen och livrem. Vi hade folk som tittade till den. Vi hade låsbultar på fälgarna. Men du passade på när ingen var där. Du vet inte att den var en gåva från många snälla människor som ville att en barnfamilj skulle få semestra vidare på två hjul. Det går nog och laga. Inte allt. Inte dynorna. De finns inte mer att köpa. Många av prylarna finns inte längre att köpa. Den var helförsäkrad. Men det hjälper inte. När assistanskåren körde i väg med den så grät hela familjen. Det ÄR en världslig sak. Ingen är skadad. Vi sover varmt i natt ändå. Hemma. När allt är uppackat. Tårarna torkar på alla barn. Men just nu är det en jävla klen tröst. Jag hoppas du sover varmt i barnens filt. B.t.w. Du glömde en kudde som du tappat på golvet. Men det är klart du fick ju med dig sex andra. Polisen åker inte på sådana här ärenden. Om det inte finns blodspår. Jag hoppas du sover gott i natt. Det gör inte vi. Vi ska trösta barn. Undrar vad du gör? Sitter och dricker kaffe i våra muggar? Bryggt från våran kaffebryggare. Eller spelar Fia med barnens speciella resekit med många spel i. Eller lagar kläder med mitt resesyetui. Dröm sött ditt as. Vänligen hon som aldrig kommer våga ställa sin husvagn där igen.

lördag 24 juni 2017

Att åldras tillsammans

Det blev ett annorlunda midsommarfirande för oss i år. Minst sagt. Vi brukar fira med någon granne eller några andra goda vänner. Men i år firades det med svärföräldrarna. De är gamla nu och svärfar är ganska dålig. Så ja, jag hamnade i köket. Gott grillat i ugn. Regnet kom.Tur med inglasad altan. Eller inte.Två äldre som missförstår varandra hela tiden. Den ena senil. Den andra grälsjuk. Det är inte lätt att åldras tillsammans när man åldras på olika sätt. Vi tog en lång härlig promenad sen i kvällningen när vi var på väg hem. Så vackert det är i Vätterns famn. Ungarna var med en stund. Sen pyste de hem efter tjat om skärmar. Så där ska vi aldrig bli mot varann, säger maken, lova det. Du menar slåss om datorn ler jag. Nej, slåss om småskit när man är gammal. Äh, svarar jag. Det kommer vi inte ha tid med. När vi blir gamla ska vi sitta på en söderhavsö och dricka vin och berätta dåliga vitsar. Du och jag Emil.... Tro jag det. Du och jag Alfred.

torsdag 22 juni 2017

Underbara vilda nätter

Nätterna är underbara nu. Värken i ena sidan gör att jag går upp och blir ståendes på balkongen och njuter av tystnaden och den helt underbara utsikten jag har över sjön och sommarnatten. Förr kunde man se och känna fladdermössen när de flög förbi men sedan de byggde om taken här på området så har de kära nattgästerna blivit få. Hararna skuttar förbi och stirrar orädda på mig. I generationer har de levt i stadsbilden och aldrig hört eller sett en bössa. Räven smyger förbi i gryningen. Även han stirrar på mig och glider in bland husen i skuggorna. Jag har aldrig sett så mycket vilt som när jag flyttade till stan! Jag går en sväng genom småkyliga vindar och mygg och morgondis. Jag lägger mig och somnar med ett leende på läpparna. De här underbara nätterna som är nu. Dem sparar man på. Att ta fram när Novembermörkret sänker sig och skitiga gummistövlar samlas i hallen tillsammans med trötta och glåmiga och förkylda ungar. I morgon väntar midsommarfirande. Jag tänker att detta precis här och nu. Det är just precis det som gör livet värt att leva.

fredag 16 juni 2017

Sommarlov

På skolavslutning för femmorna. Så fina. Alla sånger. Alla barn med blommor i håret. Dikter. Tal.  Enda gången minstingen kammar sig på hela året. Det står ändå åt alla håll. Jag tror ungen är född med femton virvlar. Så springer de ut till ett oändligt sommarlov. Man minns känslan. Vi går och äter glass. Ögonen lyser på honom i familjen som får kämpa så med sin hälsa och sin skolgång. Han har jobbat hårt. Han är nöjd. Det ska han vara. Mitt hjärtebarn min sista unge. Han har aldrig fått något gratis. Utom glassen då. Han äter upp det sista och slänger sig upp på cykeln. Tack mamma. Nu drar jag till Viktor. Du mamma. Nu är jag fri. Vi ses i Augusti säger han och blinkar med ena ögat och skrattar med hela ansiktet. Nu börjar sommarlovet!

torsdag 15 juni 2017

Om älskade barn med problematik i och omkring munnen.

Vår fina fjortonåring svälter sig. Det är inte Anorexia i sin rätta bemärkelse. Låsningen har med hennes handikapp att göra. I perioder får hon en låsning och vill inte ha något i munnen. Vi har kontakt med dietist och kämpar på. Vi är vana vid att hantera hennes svältperioder. Det har kommit och gått och har varit närvarande i hela hennes liv. Hon sondmatades som bäbis eftersom hon var gravt underviktig när hon föddes. Hon har problematik i och omkring munnen. Det är en glad tjej som är solen i vårt liv. Men hur van man än blir vid barn med problematik. Hur väl man än vet och känner hennes situation så kan jag fortfarande efter fjorton år bli så frustrerad när hon inte äter. Som förälder så är det så grundläggande att kunna få i sitt barn mat. Just nu är hon inne i en sämre period. Hon får vara med att bestämma menyn och hon får vara med och laga maten. Vi dukar fint och har en god stämning. I hennes fall så har vi upptäckt att det är bra att ha något som "stör" när vi äter. En film, radion eller annan musik som hon tycker om. Något annat att tänka på när maten ska in i munnen. All mat delas i små, små bitar och det tar en evinnerlig tid. Alltid erbjuda. Aldrig tvinga. Alltid god stämning vid bordet och aldrig kommentera vad hon äter eller inte. Låta henne gå från bordet när hon vill. Som tur är har hon en väldigt avslappnad attityd kring fett och socker. Eller hon har ingen attityd alls. Hon älskar fett och socker. Grädde vill hon ha på allt. Det slinker väl lättare ner då. När andra köper tre liter mjölk så köper jag tre liter grädde. Grädde på gröten, grädde på potatisen och grädde i köttfärssåsen. Dietisten säger att grädden är hennes näringskälla. Det som gör att hon överlever. Konstigt nog så har hon bra blodvärden. Vi kompletterar ju så klart med näringsdryck och vitaminer. Nu kommer sommaren. Vad gör det med en tonåring när folk vänder sig om efter henne på badstranden och tittar och pekar? Vad gör det med en mamma när hon lägger handduken över sig för att folk ska sluta glo. Ibland blir man så ledsen. Men för det mesta slår man upp en kopp kaffe och erbjuder en bulle. Hon älskar mammas hembakta bullar. Hon älskar allt med vetemjöl i. Pizza o makaroner. Det är en sådan njutning när man ser henne mumsa när det väl sker. När spärren släpper och hon vågar äta igen. Men just nu är det uppförsbacke. Just nu blir tallrikarna aldrig tömda. Men jag vet att vänta ut. Snart vänder det och hon börjar sakta äta igen. Men under tiden spärren varar så gör det ett hål i mitt hjärta varje gång.

tisdag 13 juni 2017

Uti vår hage där växa blå bär

Igår var man inte så populär. Sommar och fint väder och tonåringar som bor vid datorer. Skärmförbud infördes och ungar kördes ut. Skrik och bråk och smäll i dörrar. Men ut kom de. Med grillkol och bära och gå i skog och allt sådant som en modern tonåring hatar. Mor och far tyckte det var trevligt. Tonåringar tyckte det var tyst och tråkigt. Det surades och kånkades i två timmar. Idag på morgonen skulle mor vara snäll och tänkte lite. Ge och ta är bra att ha. Så hon dukade buffe frukost a la hotell. Där fanns nybakade grova frallor. Ägg på tre sätt. Fil och gröt och fem sorters pålägg. Två sorters färskpressad juice och himmelska frukter. Det åts och det mystes. Sen var det puss o hej då. Då vänder sig sonen om och säger. Du. Den gubben gick inte. Jag är lika arg än. 
Tror jag inte, sa mor. Men ha en bra dag du också. 

söndag 11 juni 2017

En nyckelhistoria

Det var en gång en cykelnyckel som hängde i en väldigt stor knippa hos en familj som inte har alla hästar hemma. Så åkte familjen på camping semester och knippan fick hänga med. När mor i huset checkade in på campingen tappades cykelnyckeln på golvet i receptionen och blev liggandes på golvet. När far i familjen ska lämna receptionen så hittar han nyckeln och lämnar in den i tron om att det var en annans nyckel. Ingen ser vad den andre gör. Så går det ett par veckor när familjen kommit hem och mor i huset kan inte begripa var nyckeln är. Far i huset är sur och irriterad över att mor aldrig kan hålla reda på saker. Hon använder reserv nyckeln och cyklar på. Så händer det att familjen är på resa i ett annat ärende och passerar camping de varit på och mor i huset kommer på den briljanta iden att åka in och fråga om de hittat någon upphittad nyckel där. Nä. bara den som han lämnade in säger den glada receptionissan och pekar på min man. Jag beskriver den och ber att få jämföra den med min reservnyckel. Den passar lika perfekt som glasskon på Askungen. Nästa gång han skäller på mig när jag tappat något så ska jag fråga om han lämnat in det i receptionen i Borås.

onsdag 7 juni 2017

En regnig morgon

Den vackraste dagen är varje dag man får vakna. När man har en sjukdom som river och sliter i en ibland så blir man rädd att man inte ska vakna. Måste hinna få ut mina små i egna bon innan jag lägger ner.

Måste ta mer hand om mig. Cyklar i blåsten. Går i regnet. Låter bli sockret. Dricker vinet måttligt. Sover mina timmar. Jag har aldrig varit måttlig. Jag har aldrig varit lagom. Jag älskade att tänja mina gränser. Jag älskade att ha många bollar i luften. Jag älskade att springa fort. Nu måste jag leva långsamt och lagom.

Hektisk helg. Det känns. Då måste jag bromsa. Hjärntröttheten ligger som en våt filt över livet. Grumlar mina tankar. Släpar mig upp och äter frukost med barnen. Tappar kaffekoppen när den ska ställas på bordet. Höger vet inte vad vänster gör.

 Två så glada och goa ungar. Eller en glad och en tonårssur. En  tröja som var nödvändig låg i tvätten. Så himla vanliga tonårsbråk har jag med min tös med särskilda behov. Var fördomsfull och trodde att hennes tonårstid inte skulle vara som alla andras. Det är den. Finnar, fett hår och ständiga utbrott. Nästa sekund är livet på topp igen. En ny tröja som låg undangömd som present fick solen att börja lysa igen. Man trollar med knäna.

 När de gått till sitt så går jag till mitt. Skogen. Där samlar jag kraft. Bland susande löv och en Strömstare som dyker i vattnet. Långsamt återvänder orken i skogens fridfullhet. Ibland måste man stanna upp. Jag älskar den svenska sommaren. Det gör inget att det regnar. I morgon lyser solen igen.

tisdag 6 juni 2017

Värt att fira?

Färska potatis med massor av dill. Det hör sommaren till. En flagga på bordet och grattis till Sverige. En dag som är påhittad och som vi lär oss att fira. Den dagen som terrorismen är botad och haven är utan hot från människan. Det skulle jag hellre vilja fira. Det finns så mycket där ute som man skulle vilja ha annorlunda. Men man går ut i skogen och ser det man vill se. Gröna träd och Mandelblom. Vet inte vad jag vill uppnå med det här inlägget. Mer än att jag kan inte vara riktigt glad idag. Flaggan vajar på halv stång. Det finns för mycket elände i världen för att man ska kunna vara stolt för sitt land en sådan här dag. De flesta människor är goda. Jag vet det. När någon skjuter mot någon så är det många fler som sluter upp och bildar famnar till varandra och till öppenheten. Så jag får väl hissa flaggan ändå då. Men får aldrig sluta kämpa. Man måste våga tro. Att vi en dag kan fira Världens nationaldag. Dagen då det blev världsfred. Dagen som inte var påhittad. Dagen då ingen mer behöver vara rädd för att någon siktar på våra barn och ungdomar med en lastbil. Vi ska nå dit. Vi måste. Man blir så ledsen annars.

torsdag 1 juni 2017

Förr och nu. Ett långt inlägg om någon orkar läsa

Min mamma var den snällaste människa jag har känt. Hon levde i sin egen lilla värld av blommor. Hon hade ingen aning om mycket. Hon levde för sin familj och sina vänner. Frågade du henne vem som var president i USA så kunde hon inte svara på det. Men frågade du henne hur faster Britta mådde så kunde hon tala om precis. Min släkt var stor. Min pappa hade 11 syskon. Min mamma hade en bror. Jag och min bror hade  32 kusiner. Ändå fans det ingen som min mamma glömde på namnsdagar eller födelsedagar eller bemärkelsedagar över huvud taget. Hon blev tjenis med kassörskan på Konsum. Hade ett vänligt ord till brevbäraren och bjöd sotaren på kaffe. Alla som kom i hennes väg under en dag blev hennes vänner. När hon blev äldre och inte kunde bo kvar i byn där alla kände alla så blev hon ändå vän med grannar och människor hon stötte på i sin nya stad. Hennes sista år bodde vi grannar. Jag hjälpte henne med allt jag kunde när orken inte längre fanns. Hon hade en naivitet som gjorde mig galen ibland. En promenad runt sjön kunde innebära att en förbipasserande bjöds på kaffe eller att en tiggare bjöds in att övernatta på soffan. I tanken så bodde hon kvar i den lilla byn på 100 innevånare. Det fanns inga okända. Hennes värld var så liten. Men hennes hjärta så ofantligt stort. Otaliga är de gånger jag fått hämta hennes cykel för att hon lånade ut den till någon som bättre behövde den. Till slut försvann den. Hon kunde inte minnas vad personen hette som lånat den. Men hon var inte ledsen för det. Nu kommer den till nytta någon annanstans sa hon bara. Hon begrep aldrig hur man bytte dammsugarpåsar eller hur man använde Microvågsugnen men hon begrep hur man skulle ta hand om varandra. Hon gjorde aldrig skillnad på människor. Hon såg verkligen alla. När hon och pappa dog så begravde vi dem i stillhet.

 Efter begravningen strömmade det in brev och kort och telefonsamtal från människor hon mött i livet. Jag ljuger inte om det var 100 tals personer som hörde av sig. Jag hade en barndom som man skulle kunna kalla ganska torftig på prylar och kläder. Jag växte upp i ett dragit hus på landet. Det var en tid som bäst beskrivs i Astrid Lindgrens böcker. Även om detta var 60-70 tal så dröjde sig gamla sedvänjor kvar på sina håll i denna lilla obyggd. Jag har sett hö hässjas. Jag har sett hölass köras med häst och vagn. Jag har fått hämta vatten i en brunn när ledningen hade frusit sönder, Jag har fått se vita lakan hänga på tork i vinden. Jag har varit på symöten där man fick sitta tyst och vänta och uppföra sig. Jag har sett pappa klia kalvar under hakan och mata dem med äppelbitar. Jag har upplevt slaktdagar och älgjakter i en tid där inget fick förfaras. Man tog vara på allt. Man hjälptes åt och köpte in var sin maskin som man lånade ut när det var dags att slå hö.  Jag förstod aldrig när jag var liten hur pappa kunde klia med ena handen och skjuta med den andra. Di ska ha dä bra mens di lever . Sen att en måste ha mat på borlet dä ä en sörgens da men dä måst gå. Det var hans devis. En sa göra rätt för se å allri ligga nön te last. Den andra sidan fanns förstås också. Visst var det osämja och sjukdomar och slitsamma dagar också. Men mest minns jag kalas med dignande bord av älgstekar och hemkokt vinbärssylt och sju sorters kakor och skratt och glam och hutt och dragspelsmusik.

Jag tänker på dem ibland mina föräldrar. Man saknar så konstiga saker. Mammas rårörda jordgubbsaft. Doften av såpa och Nivea. Pappas evinnerliga hinkar med nyplockade blåbär och lingon som man i slutet på säsongen inte ville ha mer av. Man saknar men man försöker låta bli att sörja. Det vet jag att de inte ville. De var så ofantligt stolta över alla mina ungar och allt jag gjorde medans jag var frisk. Sen också för den delen. Det är så synd att de inte fick uppleva att min äldste son idag tar kandidatexamen. Ingen av mina barn blev bönder. Inte jag eller min bror heller.

Det är nya tider nu. Man läser och man strävar uppåt och utåt. Det är inte sämre det heller. Idag är jag världens stoltaste mor. Men jag ska heller inte glömma att när han springer ut för trappan på univeritetet så var det fars slit på åkrarna som byggde vägen som sonen nu vandrar. Släkten kommer och släkten går. Tiderna förändras. Och så ska det vara.

 Grattis älskade son. Du gjorde det själv och du gjorde det så bra. Du äger framtiden. Jag är världens stoltaste mamma. Jag älskar dig. Lycka till på nya jobbet.