söndag 8 november 2009

Over and out

Ber om ursäkt att jag inte skrivit på länge men livet har gått åt att slicka sår. Tack alla älskade vänner. Tack för blommor, mess och allt stöd. Bästaste vännerna har jag. Absolut Nu är det dax att rycka sig upp. Och jag behöver lite hjälp på traven. Jag har kört i 190 lite för länge. Så tro det eller ej men jag har bett om hjälp. Inte likt mig eller hur :-) Men jag har också kommit fram till att Rom byggdes inte på en dag. Så jag behöver lite tid och energi till att komma på fötter igen. Därför lägger jag ner bloggen. I allafall temporärt. Jag ska gå i terapi. Har ni hört. Tokdoktorn till good old mee. Jag är rekommenderad att inte använda datorn på ett tag. Så vi ses när vi råkas. Och ni..... Do not worry. Jag är seg som en gammal oxe. Det har jag efter farsan. Dubbelkramis

lördag 24 oktober 2009

Föräldralös

Jordens oro viker. För den frid som varar.

torsdag 15 oktober 2009

Skänk en gåva till världens barn

www.youtube.com/watch?v=t6sIWPZFKU8&feature=related
Det är som sagt riktigt kallt nu. Speciellt på morgonen. Man får klä sig varmt. Min tanke går som alltid till alla dem som inte har tak över huvudet nu. Som får söka sig till trappuppgångar eller tågstationer för att värma sig en stund innan de på nytt blir ut körda i kylan. Härom dagen såg jag en pojke i Foppatofflor på väg till skolan. Han var fenomenal på att undvika pölar med förrädiska små is skikt på och tog en omväg för att slippa det isiga gräset som jag och dottern alltid genar över på morgonen. Han var inte stort mycket större än min egen tös och jag undrade hur i hela friden han lyckats tänka så galet och sticka iväg på morgonen i sommarskor. Följande dagar mötte jag samma grabb i samma skor två dagar i rad. Då helt plötsligt insåg jag. Ungen kanske inte har andra skor. Kände mig nödgad att stanna grabben och fråga varför han gick i tofflor när det är höst och nästan vinter. Skit i det du kärring, svarade han.

Nästa dag samma skor och i bara t-shirt. Då kunde jag inte hålla tyst utan frågade närmsta lärare om det var okey klädsel en kall oktobermorgon och om det fanns något jag kunde göra. Vi vet om problemet, svarade hon och tog med grabben in. Nu har det gått två dagar och jag har inte sett till honom. Undrar vad som hänt. Kanske var det droppen på någon bägare som rann över. Kanske har föräldrarna sjukskrivit honom. Kanske går han i sina trasiga sommarskor någon annanstans. Sneglar på dotterns ny köpta varma stövlar. Vilken ynnest ändå att kunna köpa nästan det man vill ha. Skänk en gåva ni som kan till världens barn. Medierna uppmärksammar ju detta den här veckan. Det finns många, många ungar där ute som inte ens har en varm famn att krypa in i.

onsdag 14 oktober 2009

Infekterat och infektion

I dag mötte jag en god vän som sörjer min mor mycket. Hon frågade när begravningen är. Jag svarade att det sker i kretsen av de närmaste. Hon bröt ihop och sa att jag inte kan hindra någon från att delta. Nej naturligvis inte svarade jag. Jag vet att kyrkorummet är en öppen plats men att det ändå var en önskan att det bara ska vara de närmaste eftersom min mor hade så många vänner och släktingar. Hon svarade att hon kände sig kränkt och bortkört. Då svarade jag inte mer. Kände mig bara dum. Vem ska man neka och vem ska man inte. Hade lätt kunna fylla en hel kyrka med släkt och vänner. Men vem är närmast? Alla har ju sin relation till mor. Min bror vill ju inte att någon ska komma. Han tycker att det är jobbigt så det räcker. Usch. Jag känner mig som en idiot. Mor däruppe i himmelen. Jag önskar att du hade talat om mer hur du själv ville ha det.

Sen var det tandläkarstolen. Fy fan alltså. Infektion i tanden och inflammation i käkbenet. Har så fucking ont att jag bara ville dra den. det var den för frisk för... I med sjutton sprutor som det kändes och fylla igen skiten. Nu får jag betala för allt snaskande genom åren. Hur länge får man gå på två Alvedon och en Ipren innan det blir farligt? Har god lust att supa skallen i bitar just nu. Men så gör väl inte en vettig fembarns mor mitt i veckan?

måndag 12 oktober 2009

Sorg, tandvärk och Glykol

Sakta men säkert går sorgen över en förlorad mamma över till en oändlig saknad. Märker föresten att jag av någon anledning kallar henne mamma nu när hon är död vilket är jätte konstigt eftersom jag alltid kallat henne mor. Nu har jag äntligen kunnat sova i två nätter. Annars har nätterna tillbringats ömsom i soffan ömsom halvsovandes i en stol. När man så sakterliga kommer tillbaka till en normal sömnrytm utan allt ältande av vad som hände den där ödesdigra natten då mamma lämnade oss... Då kommer tandvärken. På det glada 80-talet lagade man tänder med kvicksilver! Nu går skiten sönder tand efter tand. Håller på hos tandläkaren och har en tid på onsdag. Inte fan har jag lust att söka akut för en ny tand två dar innan. det blir till att leva på värkisar och sträva med.

Nätterna är kalla nu. Den enbarmeliga vintern som jag hatar som pesten närmar sig med stormsteg. När jag var barn så kom snön i november och stannade till början på mars. Nu vet man att man har fem månaders slask, regn, kyla och blåst innan snön slår till på påsklovet någongång. Fy för den lede. Jag brukar inte klaga men alla människor har väl rätt till något som man inte gillar. Mitt är vintern. Det står jag för.

Skulle i allafall fylla på glykol i Roffes (husvagnen om någon missat det) värmesystem för första gången. Efter att jag övertygat maken om att jag fixar det galant så gick jag först och köpte en glykolmätare. Vad jag nu ska med det till när man kan låna på macken. Mätte och upptäckte att det behövdes på fyllning. Det visade att det skulle hålla till -17 men i det här jädra klimatet så tar jag inga risker. Matade på tills det visade att det skulle tåla -34. Ja, vadå. Man vet ju aldrig. Så skruvade jag på locket så fint till påfyllningsröret. Haha vad jag kan. Sen skulle jag sätta på locket på flaskan och spiller ut hela skiten på både mig och Roffe. Torkade som en galning och just då kommer äkta maken in och frågar vad jag gör. Fråg int, svarade jag då. Man har väl någon jäkla stolthet va?

söndag 4 oktober 2009

Guldstol i himmelen

Så har hon då somnat in lilla mor. Utan smärta och med min hand i sin. Då har jag ingen mamma längre. Konstigt. Tomt. Hon fick en infarkt. Hon hade ont. Sen blev det lite bättre. Hon var med hela vägen. Så blev det lugnare Lilla gullehjärtat sa hon. Sen somnade hon. Lugnt och stilla. Saknad. Hon var den lyckligaste människa jag har känt. Hon var bland det vackraste jag haft. Grattis Gud. Nu kommer ni få många skratt där uppe. Tack för lånet.

tisdag 22 september 2009

Våga vara annorlunda

Jag kommer från en liten by där det var viktigt att passa in. Eller jag uppfattade det så i allafall. Många gånger under min uppväxt hörde jag nedlåtande ord om de som vågade vara annorlunda. Ju äldre man blev och någonstans på vägen så insåg man att alla människor egentligen är annorlunda. Det som kallas normalt existerar egentligen inte. Val man gör i livet präglar en och gör en till den man är. Ibland föds man till det som gemene man kallar för annorlunda. Hela mitt vuxna liv har jag så fascinerats av dem som vågar sticka ut och vara den de egentligen är. Slaviskt har jag följt Jonas Gardell i alla hans uppträdanden. Beundrat den väg han tagit och hatat hans ibland för mig argh nästan motbjudande fjollighet. Men ändå. Han står trygg och stadig i sitt beslut att ibland sticka ut så man bågnar.

Ibland har man mött människor med åsikter så man nästan blir förbannad. Men lik väl fascinerats av deras sätt att tänka. Det är ju våra olikheter och vårt oliktänkande som för samtalet framåt. Det är ju människors olika sätt att tänka och tycka som gör oss just unika och som skapar den mångfald bland oss människor som berikar oss ända in i själen.

I mitt barndomshem skulle man gå till kyrkan varannan söndag. Det hölls bara gudstjänst varannan söndag i den obygden där jag är född. Den andra söndagen var det söndagsskola. Jag minns än idag doften av ny strukna kläder och de kliande strumpbyxor man var tvungen att sätta på sig för att man skulle vara så fin som möjligt på söndagarna. Jag minns att man inte fattade ett jota av vad prästen sa. Men inte en sekund upplevde jag att jag hade tråkigt i kyrkan. Man satt där och filosoferade och fick sitta prick tyst och stilla. Det var en timmes avslappning och tid för eftertanke Jag kan sakna den totala tryggheten som man kände där i kyrkan när man satt där och höll sin mammas hand och sjöng med i allahanda psalmer som man fått med modersmjölken. Ibland undrar jag. När får dagens ungar en stilla stund med sina föräldrar och bara fundera och tänka efter.

Idag hade jag ett möte med en människa som har en svår resa. Men likväl har personen bestämt sig för att genomföra det han känner att han måste. Jag blir så imponerad av honom att han har den styrkan att välja en väg som inte många skulle våga välja.

Själv är jag nog ganska feg. Jag är nog den som gärna smiter undan när det drar ihop sig. Jag skulle önska att jag många gånger mycket oftare skulle våga stå upp och säga det jag verkligen tycker och tänker. Men ju äldre man blir desto mer inser man att världen verkligen inte är svart eller vit. Det är där jag har lite svårt att finna mig i kyrkans resonemang. Att det skulle finnas goda eller onda. Rätt eller fel väg.

Jag tycker att alla har rätt att välja sin väg. Följa sin tro. Och de människor som väljer ini helvete fel väg och skadar eller förstör för andra. De har ju sin historia. Sin ryggsäck. Så finns det en himmel så borde det ju vara just de som syndat mest som skulle komma in först. De har kanske gjort just fel val. Men kanske har de aldrig fått höra att de just duger precis som de är. Nej. Fram för mångfalden. Våga tänka annorlunda. Våga förstå dem som väljer andra vägar. Våga vara annorlunda. Jag ska i allafall försöka.... Tror jag.

torsdag 17 september 2009

Bråk i affären innan jag ens börjat att handla

Lillgrabben i familjen fyller sex år till våren. Han har absolut ingen koll på det här med tidsordning. Precis allt som hänt tidigare i hans liv kallar han för igår. Han har heller ingen koll på det här med att man föds liten och sen liksom växer till och blir vuxen. Många, många gånger börjar hans rövarhistorier med: Mamma vet du vad jag gjorde när jag var stor?
Ofta är det läskiga saker som han speglar med sina fantasihistorier. Förmodligen tar han hand om många av sina rädslor på det sättet. Då kan det ju alltid få ett lyckligt slut också.

Han är den av mina ungar som gråtit mest. Alla som känner honom vet att han ofta börjar dagen med misstro hur det ska gå och slutar med gallskrik för att han måste gå och lägga sig. Han kan bli sjövild för minsta lilla. Otaliga är de gånger när man gått från dagis med en galen unge som slår vilt omkring sig. Men dess emellan är han världens goaste och på dagis får vi bara beröm över honom. Men för att uttrycka det på ren svenska så har lille S väldigt nära mellan himmel och helvete. Ibland tar det bisarra former och man vill verkligen sjunka genom marken och man undrar ofta om det är något fel på en som förälder. Följande hände förra veckan.

Vi befann oss på COOP och skulle handla mat. Om man lämnar sitt körkort(?) i pant så får man låna en speciell kundvagn som ser ut som en bil. Den är väldigt bra att ha små vilda pojkar i om man vill handla i fred. Han brukar sitta där så nöjd och glad och köra sin bil. Just den här dagen blev han fullkomligt helgalen när jag kom med "bilen".
-Dumma dig! Jag vill inte sitta i den ! Du är jätte dum! Skrek han så det ekade över hela A6
- Ja ja. Du slipper. Jag lämnar tillbaka den då! Men då får du inte springa iväg utan hålla mamma i handen när vi handlar!
- NEEEEEJ GÅ INTE OCH LÄMNA BAKA DEN!!!! DU ÄR JÄTTEDUM!
-Hur ska du ha det? Ska du ha den eller inte?????
-DU ÄR JÄTTEDUM. ÄR MAN BARN KAN MAN VÄL INTE VETA HUR MAN SKA HA DET.
DU ÄR JÄTTEGAMMAL. DU SKA VETA HUR MAN SKA HA DET. DU SKA INTE GÖRA SOM JAG SÄGER!!!!!!!

Allt slutade med en mamma som bestämde 5-åring i en kundvagn och en unge som skrek sig igenom hela affären. Det är inte lätt och vara liten men ibland är det fan i mig inte lätt att vara stor heller. Hur man än vänder sig har man rumpan bak :-)

onsdag 16 september 2009

Samtal om stort och smått

En liten dialog mellan mor och dotter 7 respektive 43 år. Jag har nog tjatat lite för mycket om hur nyttiga grönsaker är.

-Mamma!

-Mm

-Hefaffen var jätte stor!

-Du menar giraffen vi såg på djurparken?

-Mm

-Ja. Den har jätte lång hals ju.

-Mamma. Jag är inte så stor!

-Nja. Du är inte lika stor som en giraff. Men du är större än många. Större än bebisar till exempel och större än lillebror.

-Mm. Men mamma. Ibland vill jag vara liten. Ibland vill jag vara stor.

-Ja. Vet du så känner nog alla ibland. Men du är fin som du är. Alla är olika vet du ju. Och det är ju bra. Tänk om alla såg ut som giraffer. Det är bra att alla är olika ju.

-Mm. Men mamma.

-Ja.

-När jag blir jätte stor. Då ska jag göra allt som jag inte kan nu.

-Som vadå? Jag tycker att du kan ganska mycket.

-Flyga flygplan och äta broccoli.

-Ja. Det tycker jag att du ska göra.

-Mamma!

-Mm

-Jag struntar i broccoli. Jag flyger bara flygplan!

måndag 14 september 2009

Leta lite om ni orkar

Jag har av någon anledning sparat ett inlägg som jag hade svårt att få till rent språk mässigt så det har legat i arkiv och inte blivit redigerat förrän nu. Sen när jag skulle publicera eländet så hamnade det en bit ner under det datumet som det skrevs. Ni som har tid och lust kan leta er fram till den 2 september. Där ligger ett nytt inlägg. Kramis

söndag 13 september 2009

Lite info till er som läser och Zlatan är kass?

När jag gick i skolan så hade vi underbara dagar som hette Salskrivningar. För dem som är lite äldre eller lite yngre kan jag berätta att det var dagar som var avsatta att skriva långa berättelser för att utveckla sig i tal och skrift. Det var innan datorerna hade intagit skolan så man satt där med sitt blanka papper, blyertspenna, suddgummi och en frukt. På något sätt så delade det in klasskamraterna i två läger. De som hatade det och de som älskade det. Jag fullkomligt älskade dessa stunder av stora Aulor med total tystnad och koncentration. Det var nog enda gången på högstadiet som jag älskade skolan. Annars kan man nog bäst beskriva min närvaro i skolan som frånvaro. Jag minns att det var en av de få gånger som jag lyckades få 5or på papperet. Jag närde en hemlig dröm om att sitta i en skrivar lya och författa de mest spännande historier.

I någon mån får jag väl ut lite av min skrivarglädje i den här bloggen. Men tiden har satt sina spår och nu inser man att det är mycket mer än en glad tanke som får någon att skriva bra. Här ska man byta stycke (vilket jag är urusel på). Ha en ständigt återkommande ström av inlägg (vilket jag är lika usel på). Samt ha en mycket vacker layout (vilket jag är totalt ointresserad av) samt stava lika bra som jag gjorde en gång innan hjärnblödningen slog till. Men trotts det så vet jag att det åtminstånde är ett tiotal som följer min blog. (Varför i helvete vill stavningskontrollen att man ska stava det med ett g. Ser så jävla dumt ut även om det är svengelska). Ibland får jag glada samtal på telefon från vänner och släktingar som tycker att jag skrivit något roligt. Men lika ofta händer det att någon tagit åt sig och trott att jag skrivit specifikt till eller om en person. Låt mig bara en gång för alla säga. Det händer aldrig. I så fall är person nämnd med ett namn eller ett alias så det inte finns någon tvekan. Jag skulle aldrig rikta mitt bloggande (Det ska stavas med två g riv i skallen) till någon enskild. Jag skriver om mig själv för mig själv och har aldrig en tanke på någon annan. Jag skriver aldrig mellan raderna. Däremot är jag jätteglad att någon vill besvära sig om att läsa dravlet. Så tack alla som ger mig positiv och negativ feedback och speciellt tack till S som gör sig omaket att så ofta kasta in en kommentar. Tydligen är det besvärligt att lämna kommentarer Eller så har jag en hel hop av otekniska vänner. Jaja deeet kan ni för guds skull ta åt er hela bunten utom S då :-)

Nu ska jag faktiskt citera en kär gammal vän. Vederbörande får gärna ta åt sig. Tror inte ens han läser det här men gör han det så tål han det :-)

Befann mig hos Steypa med make i helgen. Där fick jag och älsklingen nämligen möjlighet att sätta upp vår nya införskaffade klenod. Jag talar förstås om Roffe Ruff. Husvagnen som blivit vår nya kärlek. Jodå. Den funkade över förväntat och än så länge har inget oförutsett inträffat. Den är en riktig gammal pärla som vi är rätt så glada i vid det här laget. Förtältet var lika fint det. Även om jag till skillnad från alla andra husvagnsnördar (jag är också en nu) mest tycker att förtält är otäcka illaluktande, tidskrävande åbäken. Så måste jag ju erkänna att det var stort och fint utav bara helskotta.jaja. Jag skaaa inte göra mig av med det. Det får vara kvar... I källaren.... Längst in.... Där det inte är så mycket i vägen..... Åtminstånde ett tag till. Men nu till saken.

Steypas gode make (må han förlåta mig för att jag citerar honom utan att fråga) kommer ut dundrande och påstår att Zlatan är världens sämsta fotbollsspelare. Varför då frågar jag försynt. För att han inte gör ett jäkla skit. Han bara råka stå på rätt ställe. Det är alla runt omkring honom som är så himla bra. Det är därför som det går så jäkla dåligt för honom i landslaget. För där är alla lika dåliga.

Himla tänkvärt faktiskt. Då menar jag inte att Zlatan skulle vara dålig. Nej gud förbjude. Jag vet alldeles för lite om fotboll för att ens tänka tanken att hänga guden Zlatan. Nej, jag menar bara tanken. Är det inte lite så med oss alla. Vi är inte bättre än våra medspelare. Ibland kan vi briljerar och vara förbaskat duktiga på något. Men det som gör oss till stjärnor på livets himmel. Rätta mig om jag har fel men är inte det att vi berikas av människor vi lever ihop med eller träffas och lär oss något av. Visst blir vi som sämst när vi har en arbetskamrat eller vän som bär sig knepigt åt. Och visst blir vi som bäst när vi omger oss av goda kamrater som man känner att man kan lita på och som man kan lära sig något av. Ensam är stark emellanåt. Men gud vet om vi inte behöver ett hord av duktiga tekniska brasilianare omkring oss för att kunna kämpa lite extra och bli lite Zlatangudar hela bunten.

torsdag 10 september 2009

Den stora dagen

Jaha så var den här då. Dagen jag barnsligt nog våndas för. Jag har blivit besviken ganska många gånger i livet. Så när något bra ska hända är jag alltid en väldigt tröttsam pessimist. Jag har haft den här önskan så länge. För andra kanske det inte är någonting. Men för mig är den här dagen lika stor som när jag tog mitt körkort eller köpte min första bil. Jag ska köpa en husvagn och idag ska den hämtas. Den är då rakt inte ny. Nej den är riktigt gammal till och med.

Men den är fin och den är min.

Kärleken och vännerna runt omkring är förfärligt trötta på mitt tjat om den. Hela livet har nämligen gått ut på att jaga husvagnsprylar de sista veckorna. Allt är nu klappat och klart så nu är det bara och köra hem den på sin plats och plocka in alla kul prylar vi köpt. För att återkomma till det jag skrev om innan så är jag i detta fallet en fruktansvärd pessimist. Alla tänkbara scenerier har spelats upp här hemma. Och alla meningar börjar med Tänk om...
Det har varit allt ifrån att jag är säker på att vi tappar vagnen när vi kör hem den till att huliganerna på gatan kommer att slå sönder den första natten. Sämsta och dummaste kommentaren var nog igår när jag frågade kärleken om han inte tyckte att rutorna på vagnen hade sett ganska dåliga ut.. Tänk om de ramlar ut när vi kör hem och slår sönder bilen. Ja du mitt hjärta,svarade han. Än så länge har inte något kunnat ramla framåt när man kör framåt. Men det är klart. Det kan ju ligger en Porsche bakom som blir skadad. :-)

P.s Jag måste bara rekomendera den mest gripande och hjärteknipande blogg jag någonsin läst.
http://tantebba.blogspot.com/
En av hennes favoritkomentarer är. Se inte ner på mig. Du behöver heller inte se upp till mig. Det räcker om vi ser varandra i ögonen.

tisdag 8 september 2009

Hur gör alla andra?

I dag har jag fått känna av fenomenet som alla föräldrar mer eller mindre brottas med. Hur man ska få allt att gå ihop rent praktiskt. Alltså man behöver ibland vara på minst två ställen samtidigt när man har barn. Skulle varit hos tandläkaren men inte kan man lämna lilla L hemma själv med 39 i feber. Men det var ju inga problem. Det var ju bara att boka om. Sen skulle jag vara på möte hos min gamle far på äldreboendet. Det gick inte att boka om. Det fick man helt enkelt bara missa. Helt förståligt eftersom det gällde hela avdelningen. Sen var det dax att skicka lillknodden till dagis. Precis när jag sätter foten på tröskeln börjar lilla L att krampa. Inte så käckt att gå iväg då. Så in med knodden genom dörren. Beordra honom att sitta kvar och vänta i hallen. Ringa dagis att vi tyvärr kommer att bli sena. Ut med lillan på balkongen och kyla av. När det lugnat sig bäddade jag ner snart 7-åringen i en gammal sulky (tur att ungen är liten för sin ålder) för frisk luft är ju bara bra när man har feberkramper och iväg bar det till dagis. Lämnar henne utanför eftersom hon inte fick gå med in pga smittorisken. Står och tittar på henne hela tiden genom fönstret medans jag lämnar av på dagis. Puss o kram o iväg hem. Kaffe!!!!!! Precis just nu kom jag på att jag måste ut till bilprovningen i ett ärende. Herre gud klockan är bara 10 på förmiddagen. Är det någon mer än jag som ibland önskar att man var en bläckfisk och då menar jag inte att kunna simma utan gud vad bra det skulle vara med åtta armar. Återupprepar överskriften. Hur gööör alla andra.

söndag 6 september 2009

Kärlek över alla gränser

I fredags när familjen var på vårdcentralen träffade vi på en familj som vi inte har haft kontakt med på flera år. Mycket har hunnit hända i våra liv och paret som då var ny förälskade och hade stora drömmar om framtiden hade nu delat på sig och hade nya kärlekar i sina liv. Båda parter hade skaffat ny familj och det som band dem samman var 5-åriga dottern som skulle på någon läkarkontroll. Mamman och dottern gick in för att ta prover och ut kommer en alldeles otröstlig liten tjej som uppenbarligen inte gillade att bli stucken. Hon rusar förbi sin biologiska pappa och kastar sig i armarna på sin styvfar. Han tröstar och smeker henne över håret. När hon lugnat sig kryper hon upp i famnen på sin biologiska pappa som även han tröstar på bästa sätt. När tösen och modern gick vidare för att träffa läkaren blir vi sittande kvar och pratade med pappan. Han berömde på alla sätt bonuspappan och sa att det kändes så skönt att de kunde träffas över alla gränser.

Tänk så ljuvligt för tösen att ha två så mogna föräldrar Som kunde bortse från kampen och sätta tösens bästa först. Visserligen sa han att vägen dit hade varit lång men ändå. Man hittar på något sätt hopp för framtiden i all röran som barnen tvingas växa upp i. Själv har man väl inte alltid fattat de rätta besluten vad det gäller särkulle barnen. Men man har alltid försökt göra sitt bästa. Så glad blir man när kärleken tittar så ömt på stora dottern när han försvinner ut genom dörren till jobbet och säger: Den tösen står mitt hjärta så nära. Vägen dit har också varit lång. Men jag vet i botten av mitt hjärta att skulle det hända mina stora ungar något så skulle kärleken ge hela sin själ för att hjälpa till. Det känns ganska bra i ens hjärta när man kämpar på i vardagen och försöker få ihop allt. För någonstans har man alltid en tagg av dåligt samvete för att ha tvingat sina barn att växa upp som skjiljsmässobarn. Men en sak är säker. Kärleken till sina barn. Den sinar aldrig. Vad som än händer och hur stora de än blir.

fredag 4 september 2009

Kontaktannons

Medelålders, trevlig, sympatisk hjulbent 76a söker boende över vintern. Betalar i förskott. Svar till Rolf Kabesson alias Roffe Ruff

onsdag 2 september 2009

Snäll eller bara fördomsfull

Följande inlägg skrevs för ett tag sen men jag har av någon anledning haft svårt att redigera färdigt det. Men det säger en hel del om hur jag tänker så håll till godo.


Idag bestämde sig familjen för att åka till simmhallen (säger man simmhall eller badhus. Jag tvekar varje gång). Det var jätte länge sen vi var där. Det är ju familjens stora nöje men vi har ju plaskat i olika sjöar hela sommaren. Så nu var det som sagt ett bra tag sen. Den här damen som skriver är inte speciellt intresserad av kläder. Så det där med att hålla efter den egna garderoben är ganska så sällsynt. Ibland tar det ganska löjelseväckande proposioner. Som till exempel när man ska på fest. Inte satan tänker jag på att man ska ha strumpbyxor liggande. Nej då. De slängs i tvättmaskinen och knölas ner i lådan vare se de är hela eller inte. Så varenda gång jag behöver ett par vilket händer ganska sällan men än dock ibland. Så står jag där och river i lådan bland alla gamla trasiga as som borde gått raka vägen i soppåsen i stället. Följaktligen så hängs finaste klänningen in igen och man får gå iväg i långbyxor.

Idag när vi skulle till simhallen (eller om man nu säger badhuset) så gick det bara inte att använda baddräkten längre. Den var totalt ( jo , tjena 15 år gammal eller snarare 20 om jag ska vara helt ärlig) söndertvättad och eftersom jag inte har minsta lust att bada naken och bli utslängd så var det bara att styra kosan ner till affären precis innan vi skulle iväg och plaska. Hittade en jättefin på rea. Så nöjd och glad över att jag äntligen handlat något till mig själv så gick jag visslande gatan fram.

Där sitter det en snubbe och spelar så vackert. Röst som värsta kanariefågel. Jag blir stående och lyssnar. Barnen dansar glatt på gatan och klappar i händerna. Älsklingen puttar på mig och vill att vi ska gå vidare men jag blir stående kvar. Tänk säger jag, vad många krossade drömmar en sådan människa måste ha. Sitta vid 40 års ålder och spela på gatan. Ärsch säger älsklingen, han kanske tycker om att vara gatumusikant. Inte fan kan man gilla och spela på gatan svarar jag ilsket och halar upp en hundralapp ur plånboken. Här säger jag till minstingen. Gå och lägg det i mannens hatt. Mannen blir så glad att han slutar spela och går fram och vill ge mig en skiva som han spelat in. Nej, nej, säger jag. Det är okey. Då förvandlas hans glada min till jätte ledsna ögon. Så du gillar inte min musik. Du gav mig bara pengarna av medlidsamhet. Då vill jag inte ha dem.

Helt plötsligt gick det upp för mig hur förödmjukad han kände sig. Han ville inte ha mina allmosor. Han ville bli uppskattad som musiker. Jag var inte ett dugg bättre än alla andra som gick förbi utan att ens stanna och bry sig.

Jo. jo svarade jag klart jag vill ha din skiva. Jag tar två. Stammade jag. Du sjunger jättefint. Han bockade och hämtade en skiva till och gav mig sitt visitkort om jag någonsin ville ha en spelning vid en fest. Långsamt gick jag sen till bilen och funderade på när jag någonsin skulle spela skivorna. Förmodligen aldrig. Skammen brände på kinderna. Han var en riktig konstnär. Han trodde på sin musik. Jag behandlade honom som en uteliggare.

Undrar om han spelar på kräftskivor. Vill jag ens lyssna? Inte fan är jag någon ängel.

söndag 30 augusti 2009

Stora drömmar

Samtalen runt vårt soffbord brukar vara ganska så högljudda. Vi har många åsikter jag och kärleken om mycket. Just nu så har vi bara ett. Förtvivlat försöker vi prata om annat för att inte bli komplett galna båda två. Men sen kommer det. Jo jag tänkte på en grej... Sen är diskussionen i full gång igen. Vi har blivit med husvagn. Eller åtminstone nästan. Den står inte utanför än men om ca två veckor är det tänkt att vårt största och mest väldiskuterade köp ska vara avslutat. Vi har stött och blött i flera år. Tittat på som det känns en miljon olika objekt.

Sen kom då möjligheten att köpa en vagn som vi kände till. Klart man blev lyrisk. Det var bara det att i samma veva dök en exakt kopia upp på blocket som var snäppet bättre. Vi slog till. Vi vågade språnget. Det är en gammal häck. En del måste göras. Eller måste och måste. Det finns helt enkelt en del som vi vill göra för att på något sätt göra den till vår vagn. Allt ser annars prickfritt ut. Nybesiktigad u.a, gastestad, nya däck och inte en rostfläck under. Sen klart som korvspad att den har sina skönhetsfläckar. Men det tycker vi bara är roligt. Helt plötsligt har vi ett gemensamt projekt att sätta tänderna i. Oh´my god, vad idéer det finns. Undrar just hur allt kommer att sluta. Tänk om fanskapet ramlar ihop på vägen hem. Asså man vet ju aldrig... Det är lite som att köpa en begagnad bil i 3000 kronors klassen. Eller... den VA fin... Tror jag. Vad fasen vet jag egentligen om husvagnar. Tänk om man har gjort sitt livs värsta misstag. Men som kärleken sa. Äh va fan... I så fall har vi bara förlorat 10 000. Vad gör det om hundra år?

Vi behöver bara en överslaf på ett ställe. Det kan väl inte vara så svårt att göra själv? Vi skissade och kollade. Vet precis hur den ska se ut. Sen kom vi på. Hur får man fast den i själva husvagnen. Inte direkt gips skivor vi pratar om va???? Ska sy lite justa överdrag till dynorna. All inredning är tänkt att det ska gå i svart och rött. Ser redan allt framför mig. Problemet är bara... Kan jag sy??? Jag kan! skriker kärleken. Jag sydde en grön kudde en gång i mellanstadiet för sisådär 35 år sen. Saken är biff. Det kommer att bli skitbra.

måndag 24 augusti 2009

Måndagsblues

Idag har inte varit en bra dag. Alla dagar kan inte vara bra dagar. Även om jag försöker samla på just bra dagar. Det är dem man ska minnas. Min dag kan bäst beskrivas med ett ord. Tandvärk. Besökte akut tandvården förra veckan och fick min dom. Efter att jag hade berättat att jag lider av svår tandläkarskräck. Undrar om min tandläkare led av patientskräck. För han var så himla positiv. Jo men visst det här ser ju bra ut. Det ska vi fixa. Det syns ju att du sköter dina tänder. Rena och fina. Ingen tandsten. Sen att de är helt förstörda i grunden det kan ju inte du hjälpa myntade han käckt. Det syns ju att de är skadade sen du var liten. Som om det gjorde situationen bättre.

Igår satt jag vid min fars sida. Hela han är anledningen till mina trasiga barnatänder. Minns som igår hur vi lurade mor. Far jobbade i affär och smusslade så gott som varje dag hem godis som jag satte i mig innan maten. Säg inget till mor sa han. I morgon blir det klubbor. Någonstans så beror det väl förmodligen på att det enda han fick av sin far var stryk och hårda ord. Sen visste man väl inte bättre på den tiden. Saft till frukost och socker på gröten. Kommer ihåg jordkälleskatterna. In kokta päron i kanel. Vinbärs saft. Sylt av alla möjliga bär. I ofantliga mängder. Gott var det. Det minns man allt. Synd bara att jag hade nio hål i tänderna året efter.
När jag var elva år så sa en tandläkare till mig att han aldrig hade sett så mycket amalgam i munnen på en vuxen ens.

Men nu är det inte mycket med farsgubben. När han var frisk plockade han flera hundra liter bär om året. Skogens guld. Blåbär och hallon. Lingon och hjortron. Nu kan han knappt äta själv. I går blev han osams med en i personalen på äldreboendet. Svor långa ramsor. Skrek och grät. Inte var hon så himla snäll själv heller undersköterskan. Du ska vara snäll nu annars hjälper jag dig inte skrek hon. Då går jag ut så får du ligga här. Sen hämtade hon ett piller så han somnade. En mindre och få skit av kanske. Jag avundas inte vårdpesonalens situation. Verkligen inte. Men jag lider med fars sjukdom. Den har tagit över helt. Undrar om någon stryker honom över kinden ibland. Kanske är det strid varje dag. Vad vet man. Far slåss i många krig. Han slåss med en kropp som inte lyder. Han slåss konstigt nog för att överleva. Han vill nämligen inte dö. Han slåss med personalen. I sin vimmelkantiga värld där han knappt inte vet vad som är upp eller ner. Klart de inte ska ta det. Så här har det varit hela veckan sa han. Ibland är han glasklar. Så ensam han måste känna sig då.

I morgon är en ny dag. Tisdag. Den kan inte innehålla måndagsblues :-) Då vaknar jag nog utan tandvärk med barnarmar omkring mig. Livet måste gå vidare. Livet går vidare. Hela tiden. Som tur är så lyser en ny sol upp min morgondag.

torsdag 20 augusti 2009

Han måste skaffa sig en tränare!

Och då syftar jag inte på löparsonen. Nej du. Den kommentaren kommer han aldrig få av sin mor. Jag är inte delaktig alls i hans framgångar. Dit han har tagit sig är inte min förtjänst för fem öre. Varför i fridens dar skulle jag då börja lägga mig i nu. När jag inte gjort det tidigare. Jag är inte insatt i hans värld alls. Konstigt tycker många. Det tycker han nog inte själv. Jag är köttbulle mamman som kan laga gott käk när de behöver och det skäms jag inte för. Jag är oerhört stolt över alla mina barn. Men för sin mor behöver ingen av dem bevisa att de är bäst. Det har de nämligen alltid varit ändå. Jag älskar mina ungar allihop. Jag saknar de stora som skaffat egna liv. Men jag är som sagt var stolt och världens lyckligaste varje gång vi träffas eller bara tar ett snack i telefon. Löparsonen och jag snackar sällan idrott. Det beror inte på att jag skiter i hans framgångar. Det beror på att vi har andra minst lika viktiga saker att snacka om. Jag tror att han tycker att det är rätt skönt att inte snacka jobb med mor. Inte fan vill jag snacka jobb med mina föräldrar.

Nej, den som ska skaffa sig tränare är grannen. Eller nästan grannen. Där jag kommer ifrån var man ju för tusan grannar när man bodde en kilometer ifrån varann. Här i stan har man ju tusentals grannar. Men snubben som bor i ett av höghusen bredvid han borde som sagt var skaffa tränare. Han är gammal som gatan men står och gör hysteriska rörelser varje morgon utanför min balkong. Jag borde ju för guds skull röra mig mer. Det vet jag. Men inte kan det vara bra och stå och veva från sida till sida i någonslags husmors gymnastik så kraftig att man kan tro att både rygg och nacke ska gå ur led. Efter träningspasset så solar han sen ser jag inte honom på hela dan. Jag kan ju för all del göra som alla andra som går förbi och titta åt ett annat håll. Men jag kan ju inte hjärt/lung räddning. Vad tusan ska jag göra om gubben segnar ner en morgon? , HAN borde skaffa tränare.

måndag 17 augusti 2009

Jätteliten blir också stor

Det har varit en riktig trevlig sommar. Skogspromenaden i tidig morgon talade dock om att kylan är på väg. Det var så höstlikt med kalla vindar och små löv som singlade ner framför fötterna.

Lilla L ska på onsdag ta de första stapplande stegen in i skolans värld. Som hon längtar. På habiliteringen i onsdags pratade man om att hon som vanligt tar ett skutt sommartid rent utvecklingsmässigt. Hon har också lagt på sig ett helt välbehövligt kilo över sommaren. Många glada minnen hade hon också att berätta för den snälla pedagogen på sjukhuset.

Jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte känner en viss oro för hur hon ska klara sig bland alla andra 6-åringar när hon fortfarande på många tester har en utvecklingsnivå som en 4-5 åring. Vi fick ju inte heller behålla vår underbara assistent som följt henne hela uppväxten. Nu ska hon ha en ny assistent som är en gammal dessillutionerad halvtidspensionär. Men, men. Det handlar väl kanske också från min sida att våga släppa taget och hoppas på att hon klarar sig utan dagis trygga skyddade värld.

Kanske slår hon alla med häpnad. Kanske klarar hon sig bättre än vad alla tester visar. Kanske har hon en förmåga att blomma ut när hon ställs inför uppgifter som är lite tuffare än hon är van vid. Ingen vet ju faktiskt säkert hur mycket den lilla hjärnan där inne förstår. Jag hoppas bara så innerligt att hon ska behålla den underbara livsglädjen som bor i henne varje gång hon vaknar och ser en ny dag.

Tänk ändå vad tiden går. Jag minns som igår när lilla knytet kom till världen 800 gram "tung" och 30 cm lång. Nu är det redan över sex år sen. Nu ska hon kämpa på och skapa sig en bra framtid. Vem ska lita på att hon klarar sig galant om till och med hennes egen mor tvivlar? Det blir nog jätte bra. Jag måste våga tro det.

fredag 14 augusti 2009

En helt ny värld

Jag kan inte påminna mig om att jag gnäller så mycket på att vara hörselskadad. Det är en del av min vardag och har så varit hela mitt liv. Jag hör det jag vill höra brukar man ju skämtsamt säga. Mina hörapparater är för mig lika naturliga att greppa på morgonen som mina kläder. De vållar mig sällan några problem och man är evigt tacksam att de finns. Jag minns så himla väl hur det var när jag fick dem 18 år gammal och en helt ny värld öppnade sig. Jag minns än idag hur det kändes att vandra ner för sjukhustrappan och höra fågelkvitter och humlors surr.

Det finns dock en liten detalj som aldrig har funkat. Att lyssna på radio. Det är klart att man små lyssnat genom åren och ett eller annat har man väl hört när man skruvat upp. Men jag har aldrig kunnat följa ett helt radioprogram utan att sitta med huvudet precis intill högtalaren och det har man ju sällan tid till. När jag var liten lyssnade jag på svensktoppen. Min far och jag satt på morgonen och hade skruvat upp den gamla transistorradion på högsta volym och mor gick ut för att slippa spränga sin hörsel.

När man som jag varit på många arbetsplatser genom åren så har många frågat i olika sammanhang vilken radiokanal som ska stå på och skråla. För mig har det kvittat. Jag har oftast inte ens noterat att radion funnits över huvudtaget.

Men idag råkade det bli så att min kära trotjänare till mobil gick hädan. Eftersom jag verkligen tyckt om den så ville jag ha en precis likadan. Det gick ju naturligtvis inte att få. Men det blev en moderniserad variant av den jag hade. På den mackapären råkade det finnas en radiofunktion. Man använder hörsnäckan som antenn. Så återigen öppnades en ny värld. Därav denna sena timme. Jag kan inte sluta lystna. Jag kan skruva upp hur högt som helst utan att störa min omgivning. Samtidigt som jag kan ha kvar hörapparaten i det andra örat så jag kan höra kottarnas kiv och stoj om de inte sover som de gör nu

Så nu ska här lyssnas Så är det någon som tycker att jag verkar frånvarande? Det stämmer. Jag kan till och med diska och lyssna på radio. Ha ha. Nu du Hasse P på radio Jönköping. Nu ska jag äntligen få veta vad du och Bosse bildoktorn kokar ihop.

måndag 10 augusti 2009

Sötvattensidioter

Jaha så drog vi då till havet. Närmare bestämt till Falkenberg. Fick ett tuppjuck och skulle prompt låta barnen bada i havet innan sommaren var slut. Alla barn har rätt att få bada i havet tyckte mamma duktig helt plötsligt. Allt blev bestämt i en handvändning och den kloke J ville inte ligga i 70 när vi bara skulle sova i en natt. Så husvagn blev det inte tal om. det blev till att lita sig på stugförmedlingar runt hela havsbandet. Det är nämligen fullbelagt när man är så korkad så man ringer samma dag vid högsäsong. Hade en sådan attans tur så jag fick tag i en liten stuga som jag sa i Falkenberg. Tanken var från början Tylösand eftersom jag av någon outgrundlig anledning ville kunna skryta med att jag varit där när hösten kommer. Ringde nog 14 000 samtal till stugförmedlingar i lördags. Precis innan jag ringde till Skrea camping så hade de fått in ett sent återbud. Sagt och gjort. Bilen packades i en rasande fart utan minsta planering. Tvätten var knappt tvättad sen senaste vändan på landet. Så det blev till att kasta ihop vad kläder man hade rent i en handvändning. Det blev inte tal om någon matsäck. Det hanns det inte med. Ingen kollade färdvägen. Men till Falkenberg hittar ju en idiot från Jönköping. Väl framme så blev vi jätte nöjda med stugan. Den var minimal men nybyggd. Innehöll ett sovloft med två sängar och en fullständigt livsfarlig trappa för två klätterapor i mina barns ålder. Nedre våning innehöll en bäddsoffa och fyra klappstolar och ett pentry. Då kom första diskussionen. Hur i hela världen skulle vi sova. Skulle vi ha två barn sovandes med en livsfarlig trappa (läs stege) att trilla i om de blev kissnödiga om natten. Eller skulle två föräldrar sova på loftet med två barn dinglandes i livsfarlig trappa (läs stege) på morgonen när de vill upp och morgonkramas. Lösningen blev två barn och två föräldrar sovandes på loftet med stängd lucka och en vuxen och ett kissnödigt barn livsfarligt dinglandes i trappa klockan 4 på morgonen. Jag sov inte mycket den natten kan jag lova. Men altanen var fin. Väl tilltagen och med jättemysiga stolar. Där intogs alla mål med glädje. Och havet... Tja. Kan ju inte direkt påstå att jag är en havsmänniska. Älskar all form av bad så länge det är klorerat eller tempererat eller med sötvattenshalt. Har badat mycket och ofta i min dag med alla mina telningar. Men som sagt hav har det sällan eller aldrig blivit. Min kunskap om havet är likamed noll. Så när vi dyker upp i Falkenberg och möts av skräckpropaganda överallt att den STORA HEMSKA RÖDA ELLER LJUSRÖDA MANETEN har slagit till . Den driver i land i flock och MAN SKA INTE UTSÄTTA SMÅ BARN för denna hemska smärta enligt receptionissan. Då såg jag och meganollan jag har till make röda maneter överallt där vi badade i havet. Det blev att skvätta lite försiktigt med saltvattnet medans man vadade i till knäna och jonglera runt med barnen i vattnet så fort de där vidunren dök upp. För nog var de lite ljusröda allt de där maneterna vi såg i flock. Överallt kring barnen. Jodå. De tyckte nog det var kul att bada i havet barnen. Speciellt det här med att ha två föräldrar som leker lyfta upp och slänga iväg så fort det kom en ljusröd livsfarlig manet. Vi sa ju inget till barnen det gjorde vi inte. Vi bara busade runt och låtsades att det var en ny rolig lek vi kommit på. Sen visade vi kunnigt maneterna som flöt iland i flock . Att dem skulle man vara lite försiktig med att klappa för de bränns lite. Man vill ju inte skrämma sina barn för havet. Varenda människa gillar ju havet. Väl hemma slog vi upp bilder på nätet på alla LIVSFARLIGA RÖDA ELLER LJUSRÖDA MANETER. Det visade sig att de enda maneter vi kastat barnen över var en manet som hette öronmanet. Den är lätt ljusröd och har fyra "öron" och fullkomligt totalt ofarlig för människor!!!!!! Den röda brännmanet vi googlade hade vi inte sett en enda. I det ögonblicket kände jag mig som den största sötvattensåsna som sett dagens ljus. Men, men. Vi har i allafall badat i havet.

Sen blev det ju Ullared. Detta idioternas paradis. Där hittar man allt man inte behöver till priser man inte kan motstå för pengar man inte har. Nåja, hade en hel del av semesterkassan sparad så nog var det bra att få hem lite kläder till barnen alltid. Men återigen har jag konstaterat att jag är ingen shoppingmänniska. Fan alltså. Kundvaganar överallt. Storlekar som det verkar vara någon som suttit med en stämpel och petat dit lite på måfå. Mina ungar hatar att prova kläder. Så det blev att måtta lite på måfå. Väl hemma så var varenda klädesplagg lika stort vare sig det stod 104, 116 eller 120 på etiketten Så visst... Tröjorna kostade 40 spänn. Byxorna 75. Men det var mer tur än skicklighet att det mesta passade. Lilla L som ju är tjej. Får nöja sig med tröjor som inte värmer röven. Eftersom alla flickor ska visa magen vare sig de är sju eller fjorton. Nja där tog jag väl i. Men hennes tröjor är en storlek större än lillebrors men fem centimeter kortare trots samma märke och typ. Det märkte vi först hemma. Detta görs kära vänner med berått mod av tekoindustrin och vi föräldrar är så jäkla dumma så vi gör skillnad på våra flickor och pojkar redan i småskoleåldern. Hade jag varit smart hade jag handlat allt på pojkavdelningen. För nog kan killar bära rosa och tjejer blått. Men nädå. Mähä är man och går på hela karusellen.
Sen badade vi i 26 gradigt vatten (som var sött) och inte innehöll LIVSFARLIGA RÖDA BRÄNNMANETER. Vid den lilla sjön vid GeKås. Där njöt vi alla av bad och lek och stoj och gott fika. Nöjda och trötta vände vi sedan hemåt. Men efter att ha tittat på kartan tog vi en lite längre väg hem. Vilket till störta delen var motorväg 110. Det tjänade vi 45 minuters restid på. Gen vägar är senvägar. Det kunde vi tänkt på när vi startade hemifrån med devisen: Vilken idiot som helst hittar väl från Jönköping till Falkenberg.

måndag 3 augusti 2009

Augusti

Sommaren går obönhörligen mot sitt slut. Även om det kan bli fint även i augusti och september så syns det allt att träden börjar gulna här och var. Känner mig ganska hoppfull över hösten. Har lite små projekt som väntar. Full av somriga minnen är hela familjen också. Har gjort många småturer i år. Lillsemester i Göteborg, båttur till visingsö. Fikat på Tabergs topp samt grillat otaliga gånger och med olika sorters trevliga människor. Jag och maken har också tagit tag i ett väldigt dåligt samvete. Slängt en massa gammal bråte på tippen. Både jag och kärleken har en tendens att samla på allsköns braochha prylar. I skrivandets stund befinner vi oss på landet för andra gången i år. Regnet öser ner och vi saknar vår bil som maken använder till jobbet. Här är väldigt rofylllt när regnet strilar ner på plasttaket på altanen utanför. Men fantasin har tagit slut just nu. I går var vi och lånehusets tonåring på Knalleland och shoppade. Det var mysigt. Vi avslutade med att bjuda henne och oss själva på en jättemysig Asiatrestaurang. Portionerna var stora som... Jag vet inte vad. Till och med min storätare till gubbe fick lämna. Nu är det dax att plocka fram lite käk till oss alla här. Sen blir det nog att jag hyr mig och tonåringen en film. Undrar om jag kan med och köra ut henne på moppe och hämta en i regnet haha.

måndag 20 juli 2009

Drömmar om guld och ljuvliga myrstråk

Jag tror att jag har kommit dithän i livet att jag är ganska nöjd med mig själv och livet runt omkring som rullar på. Man vågar nästan inte säga det högt i en tid när allt går ut på att sträva framåt mot nya mål. Man ska utvecklas. Lära sig mer. Läsa mer. Resa längre. Jag hittade en skagöralistainnanjagfyllerfyrtio som är daterad ganska precis lagom i tid med att jag fyllde 16. Jag vågade knappt läsa. Rädd att bli desillussionerad. Tog sats, höll andan.



Nr 1. Ta mc-kort.



Eh... Jaha.. Var det mitt stora mål när jag var tonåring??? Allra överst på listan. Det absolut viktigaste i livet??? Oki... Men jag tog i allafall körkort på bil. Räknas det? Jo det måste det ju göra. Det som är så himla kul att köra Volvo. Åtminstånde på autobahn.



Nr 2. Åka till Australien och gräva efter diamanter.




Hamdididdidididdaaammmm... Få se nu. Jag köpte ett guld halsband i Tyskland en gång. Det måste väl ändå räknas som ganska så nära? Inte det? Nähä.




Nr 3. Bli rik som ett troll. Se punkt 2.




Hm.. Kollar kontona.. Njaaa. Hur rik på en skala är ett troll??? Och som sagt kom aldrig till Australiens guldgrävarhålor.



Nr 4. Gifta mig med en rik snygg kille som äger en Bungalow i Sydeuropa.



JAhaja. Ropar på kärleken i soffan. På frågan om han råkar äga en pytteliten stuga i Spanien så tittar han medlidsamt på mig, skakar på huvudet och frågar om jag slog i huvudet när jag duschade. Sen återgår han till att läsa morgontidningen.



Nr 5. Ha många barn.



Jaaaa. Kolla.... Se dääär. Ett och ett halv poäng blev det. För nog kan väl fem ljuvliga ungar räknas som många och nog är älsklingen både snygg och rik... I allafall på upplevelser med mig.

Jag ska genast skynda mig att göra en ny lista på alltjagmåstegörainnanjagfyller80.....
Nej jag skiter i det. Vem bryr sig. Inte gör ju jag. Att drömma är bra. Det kommer man långt med. Att trivas med sig själv och sitt valda liv. Det tar för många hela livet. Nu ska jag ut och plocka hallon. Det står på min alltjagvillgörapåsemesternlista. För mig är det miljoner gånger bättre än en drös guldpengar från Australien. Jag har blivit tant och jag trivs med det som bara den. Hujeda mig för Australien. Säkert vilda krokodiler överallt. Tacka vet jag de småländska skogarna. Femtio miljoner myror kan ju inte ha fel.

fredag 17 juli 2009

Frihet

I går var jag och maken ute och gick nästan en hel dag. Vi gick i väg klockan 11 och var hemma vid 17. Skogen för mig är att känna total frid. Vi valde att gå med upptäckarlusten och näsan i backen. Vi gick 1,5 mil i väldigt kuperad terräng. Vi såg allt som man inte skulle sett om man sprungit eller joggat. Vi var helt enkelt ute för själva upplevelsens skull. Det fanns allt som är möjligt att upptäcka och allt vi inte hade namn på fotade vi och slog upp när vi kom hem. Vi hade en matsäck med oss som åts samtidigt som vi tittade på ett svanpar med ungar. Vi plockade smultron och åt till efterrätt. Jag har aldrig i mitt liv sett så många. Det lyste fullständigt illrött och de var jätte stora. Jag tror vi satte i oss en liter var. Det fanns åkrar och ängar bitvis med alla sommarens blommor. Ibland var det djupaste skog så mörk att inte ens solens strålar gick i genom. Ibland fick vi klättra. Ibland stannade vi och tittade på en skalbagge eller någon annan insekt som vi inte kände till. Ibland vimlade det av alla möjliga fjärilar och ibland hittade vi de allra vackraste blommor man kan tänka sig. Bland annat en hel äng med orkidéer Ibland stannade vi och drack kaffe på en stubbe. Ibland pratade vi. Ibland var vi tysta. Det är verkligen sant att det bästa som finns i livet är gratis och det är vägen som är mödan värd.

söndag 12 juli 2009

Sorg över ett hus djur

En av mina flitigaste läsare har ett tungt beslut att fatta. En av de fyrbenta vännerna har tjänat färdigt. En gladlynt kuse som älskar att kasta hinken efter sig när maten är uppäten. En för övrigt frisk och härlig krabat måste dö för att hovarna inte kan bli friska. Även om han är gammal så känns det rätt tragiskt. Jag som får ont i magen av att jag råkade skada en humla när jag skulle vattna mina Petunior kan bara tänka mig hur jobbigt det måste vara. Minns hur det var när vi skulle låta vår kisse somna in. Vi hade precis fått lilla L. Vi tillbringade all vår tid på sjukhuset och vi visste att vi skulle få göra det de närmaste tre månaderna. Vi var bara hemma för att titta till Felix när vi upptäckte att han hade problem med kisseriet. Vi sökte veterinär hjälp men det satt inte i urinledarna utan i njurarna. Det hade gått att åtgärda men han behövde lång konvalescens. Just då fanns inte orken för två skyddslingar som var sjuka. Vi valde naturligtvis att lägga fokus på vår älskade dotter. Min make J satt hela tiden och höll i Felix när han fick somna in. Jag har aldrig sett min gubbe gråta så mycket. Det tog tre sprutor innan svansen slutade att vifta. Det tog fyra innan hjärtat slutade att slå. I det ögon blicket bestämde jag mig för att aldrig någonsin skaffa katt igen.

Som jag i tidigare inlägg har skrivit så har vi gjort en utrensning av gammal bråte och slängt på tippen. Men vi kan bara inte slänga Felix saker. Människor omkring oss får tycka vad de vill. Men i en liten hörna i vår lägenhet står Felix transportbur innehållande hans leksaker, koppel, tandborste (urk), borstar med katthår kvar, och ett litet kort där han sover i husses famn. Ofta pratar vi om roliga saker han gjorde eller bus han hittade på. För oss var han en i familjen och någonstans gnager samvetet att man inte la krut på att få honom frisk. Det är sju år sen snart. Hur överlever folk som förlorar sina barn?

fredag 3 juli 2009

SEMESTER

Nu börjar min semester på riktigt. Nu har jag fyra härliga veckor att bara lata mig på. Har redan hunnit bada ute varje dag i två veckor. I dag har jag varit duktig. Älsklingen och jag har rensat ett dåligt samvete. Skrubben där all bråte har hamnat av lathet är numera bobar. I morgon går det ett lass till tippen. Fy satan vad vi hade samlat på oss. Nu åker våra gamla sängar all världens väg också. Eller gamla och gamla. Vi köpte dem för fem år sen men har aldrig gillat dem. De var ändå utprovade av förståsigpåare. Men det hjälper inte. Vi har sovit som krattor i dem sen dag ett. Så det hjälper inte att köpa dyrt. Det ska funka också. Så i morgon ska vi åka till IKEA och prova ut sängar själva. Gud nåde den sängspecialist som närmar sig. Jag ska fan välja själv den här gången. Sen väntar om målning av lägenheten. Så meningen är att vi ska få riktigt fint tills hösten närmar sig. Inte så fasligt länge sen vi tapetserade men med två blivande Pablo Picasso i omgivningen så har fem år satt sina spår. Fy sjuttsingen vad det är svårt att välja färg. Ska man ta vad som är inne så är det väl bara olika kulörer av vitt som gäller. Men jag har redan gjort den rundan på glada 80-talet. Och fondväggar har ju gud och alla människor. Vill i allafall måla lilla dasset i kaffe med guldtak. . Nu är det en äcklig pissgul färg. Ser inte rent ut hur man än gör. Nu ska jag gå och duscha. Man flyter ju i den här värmen. Men jag klagar inte. Jag hatar att frysa. Det får gärna vara så här varmt hela min semester. Fast då flagnar väl färgen.
Skickar med ett klipp fastän jag inte brukar.
http://www.youtube.com/watch?v=-qwhWXHLDqw

söndag 28 juni 2009

Grekland? Nej Jönköping


Vår favoritstrand på jorden hittar vi 6 km från vår bostad. Det syns inte så bra på bilden men det är så otroligt vackert där de vita husen liksom klättrar i fjärran uppför berget. Vattnet är kristallklart och idag var många segelbåtar ute. Inte så fasligt många hittar heller ner till "vår" strand i skymundan. Badtermometern som vi införskaffade förra året visade 19 grader. Jätteskönt när det var 30 uppe på land i skuggan. Barnen lekte länge och jag och maken satt i skuggan och läste tidningen och drack bubbelvatten. Sommaren i Sverige är kort men oslagbar.

fredag 26 juni 2009

Rakt ner i asfalten

Idag har kärringen fyllt 43. Jag vaknade av att kära grannfrun sjöng och kom med blomma. Halva tjocka släkten kom också och gratulerade. Min goa, goa bror hade med sig den bästa tänkbara present. En egen cykel!!!! Gud vad glad jag blev. Den gamla trotjänaren jag hade dog och försvann förra året. Den har dessutom inte varit användbar på många år. Jag bjöd på ugnsgrillad filé och färsk potatis med körsbärssås. Till kaffet en ljuvlig jordgubbstårta som ingen kunde sluta äta av. Jag skulle naturligtvis göra mig märkvärdig och cykla en lång sväng och visa gästerna hur fin min nya cykel var. Det gick perfekt. Nästan hela vägen. När jag skulle stanna var det ingen som talade om att det satt en ram på cykeln. Lite högre upp än på min gamla. Så mitt framför gästerna drullar den ny fyllda 43-åringen rätt i backen och slår sig halvt fördärvad. Ha ha. Blodet flöt och knät sönderskrubbat. Stackars gäster. De satte kaffet i halsen. Ja ja, det ska väl kännas att man fyller tant. Gissa vem som köper den där urfåniga cykelhjälmen på måndag.

tisdag 16 juni 2009

Guldkorn i livet

Vi har haft en underbar helg i vår favoritstad Göteborg. Ibland kan ju förväntningarna vara så höga när man ska ut på semester att det inte blir som man tänkt sig. Men allt var precis bara så underbart allt kan vara när livet är som allra allra bäst. Barnen lekte till solnedgången. Blommorna blommade inpå husvagnsknuten. Fåglarna kvittrade och grillarna osade runt hela campingen. Liseberg var lugnt och inga köer när vi åkte. En kram fick vi av stora broren till de små. Han bor i närheten och gjorde sig omaket att komma bara för att säga hej. Tillsammans satt vi sen och vakade in solnedgången älsklingen och jag eftersom barnen sov så gott efter alla härliga åk upplevelser. Vi sparar hela upplevelsen långt in i våra hjärtan att ta fram när gråa höstmörkret sänker sig i september.

torsdag 11 juni 2009

Uppe med tuppen

är jag idag. Ska in på sjukhuset på kärringkoll. Sen bär det iväg till stora staden Göteborg. Ja, inte förrän i morgon då. Men det ska ju packas och jag ska städa av lite här hemma.

Ska steka ägg och pannkakor och grilla en kyckling att ta med. Har köpt färska potatis som jag ska göra en smaskig sallad på med soltorkade tomater, fetaost och lite annat. Inte för att man inte skulle kunna unna sig att äta ute när man är iväg. Men det är nu så att det är själva boendet som är halva nöjet för oss husvagnsgalningar. Så det är en himmelsk fest att öppna det lilla kylskåpet och ta fram allsköns små överraskningar när hungern sätter in.

Ska till och med vispa grädde med chokladsmak att festa till det med till pannkakorna framemot kvällningen i morgon. Årets hemlis i kylskåpet är färska jordgubbar. Det smyger jag iväg och köper i morgon när de sover och smugglar in i husvagnen.

I kväll ställer vi upp den lånade gamla underbara husvagnen på parkeringen och lilla jag ska ta mig fan sova där på parkeringen i natt. Ja, skratta på bara men med tanke på alla husvagnar som blivit saboterade där i år så ska jag banne mig inte lämna den utan uppsikt en hel natt i det här gettot. Jag ska ha luftgevär med saltskott vid min sida och gud nåde den som vågar peta på gamla Kabelina!!!

Ha en trevlig helg alla. Det ska jag ha :-)))))))

tisdag 9 juni 2009

Planering av årets höjdpunkt

När man ska ge sig iväg på utflykter så kräver det lite planering när man har småbarn. Innan man hade ungar tog man en tandborste och gick. Vi ska iväg på husvagnstur ett par dagar och du milde vad jag planerar. Tvättar speciella favoritkläder. Köper mat som ska bunkras med. Lagar maten. Regnställen skulle köpas nya. Sen var det bara campingen som skulle bokas. Då jag hade ett par frågor som jag inte kunde få svar på på nätet så ville jag ringa och boka eländet per telefon.

Himmel säger jag bara. Att försöka få tag på företag per telefon idag det är dömt att misslyckas. Ni har nu plats nummer två i kön sa den hurtiga rösten. Jaaa tänkte jag då behöver jag inte vänta länge. Jo pytsan efter 20 minuter med vedervärdig musik svarade samma röst: Ni har nu plats nummer ett i kön. Tur att jag hade skrivit upp frågorna som skulle ställas. För efter 20 minuter till med samma vedervärdiga musik kände jag mig tämligen hjärntvättad. Jätte trevlig och hurtig telefonissa som gladeligen INTE kunde svara på en enda fråga utan måste springa och fråga kollegorna hela tiden. Men, men nu är allt bokat och klart. Sveriges bästa väder beställes härmed till helgen.

Barnen har fått totalspader och flänger runt som skållade öken råttor. Lilla L provar kläder och tömmer byrån på allt däri. Eftersom hon tycker att det är oerhört viktigt att ha finaste plagget när man ska på Liseberg. Mamma satte stopp någonstans vid 8 klänningar och 10 par skor. Var hon har fått sin klädmani ifrån vet ingen. Mor i huset tar på sig det som hänger närmast.

Lille S har packat om ryggsäcken tre gånger eftersom mor strängeligen inte ville ha med 72 bilar 14 bollar och 11 nallar. Tillslut hade han sådan beslutsångest vilka arma leksaker som skulle bli kvar hemma att han inte packade någonting. Sen kom han springande med en sten och en pinne som han hittat ute.
- Mamma, mamma. Det här blir bra. Då kan jag fiska.
- Men hjärtat vad ska du ha stenen till då? frågade jag
- Den låtsas jag att den är en peng så kan jag köpa allt det andra som jag behöver!!!!
Säga vad man vill men han är i allafall på hittig den ungen.

Själv packar jag ner en tröja och ett par extra jeans, underkläder och en tandborste. Räcker inte de?

måndag 8 juni 2009

Kalla nätter och varma bad

I går blev jag väckt av sonens blöta pussar och en allvarlig påminnelse om att det faktiskt är sommar nu och då mååååsteeee man faktiskt bada. Han tyckte att han väntat tillräckligt länge på att få hoppa i vattnet ute. Han är ganska bestämd min 5-åring så väskan stod redan packad i hallen. Jag försökte förklara att det fortfarande är väldigt kallt på nätterna och att vattnet ute är långt ifrån uppvärmt. Men mamma, sa han huur kan du vet om vi inte har prooovaaat. Efter en stadig frukost med en massa tjat bestämde sig mor i huset att ja, va sjutton. Låt ungen prova. Så med lyckliga glädjetjut packade resten av familjen väskorna och begav sig till stranden. Glad i hågen tågade S ner till vattnet och doppade tårna. Han tittade på mig och föreslog att vi skulle börja med att fika.
-Du mamma....
-Ja min älskling, vad är det? undrade jag.
-Varför fryser inte fiskarna?
-Ja du. De är nog inte lika varma som vi är från början
-Lång tystnad...
-Du mamma...
-Mmm
-Det där baderiet..
-Mmm
-Ä synd å störa fiskarna tycker jag!!!

Så vi packade ihop och alla var lika nöjda för det. Vi styrde kosan mot badhuset i stället. Där var vattnet varm, skönt och inbjudande. Vi stannade i flera timmar. Långt senare efter nattesaga säger lill killen:
- Jag skulle aldrig vilja vara isbjörn!!!!!!
- Varför inte, frågade jag.
- Fy sjutton för å bada i kallvatten. Man är väl inte galen heller!!!!!!!
man är väl inte det. Nu dröjer nog utebadstjatet ett tag.

lördag 6 juni 2009

Skrotbil och glammiga verkstäder

Vi har som alla i vår omedelbara närhet vet en gammal silvergrön Volvo 740 årsmodell 88. Det är en riktig trotjänare som hållit vår lilla familj rullande i vått och torrt. Vi köpte den av en god vän som hållit den som sitt skötebarn. Så trots sin stigande ålder är det en riktig pärla. Ingen rost så långt ögat kan nå och den går alltid igenom besiktningen med glans. Även co värdet är strålande så vi kan inte räknas som några stora miljöbovar heller. Så fort någon liten pryl går sönder på lilla pärlan så lämnas den in på märkesverkstan. Här handlar det om Volvo orginal delar så fort lilla oljevännen nyser. Det är bara det att kärleken inte är någon haj på bilar och inte jag heller. Så det blir liksom åt helsefyr för dyrt när man ska byta en gummislang eller vad det nu kan vara när arbetet kostar typ 1000 spänn och orginal delen lika mycket. Så helt plötsligt har familjen gått i bilbytartankar. För även om det är en riktig pärla så kostar det så fort någon liten orginal del går åt pip svängen efter typ 25 000 rullade mil. Allt håller ju inte för evigt. Så varje gång vi rullar in lilla oljevännen på märkesverkstan så gnuggar bil reparatörerna händerna och myser för nu vet de... Här är det folk som inte sparar på bildelar till lilla skyddslingen. Jag har försiktigt försökt förklara för bihanget jag bor ihop med att det finns begagnade bildelar på skroten till typ halva priset. Det ska va Volvo orginal ryter älsklingen... Det ska va redia grejjer. Din märkesverkstad kan du lita på påstår han och tittar misstroget på alla eventuella billigare alternativ till verkstäder som jag framvisar. Jo nog fan kan man lita på dem alltid. Undra på det. Sista gången vi lämnade in åbäket kostade det 4000 och månaden innan dess lika mycket. Klart vi kan lita på dem. De ser väl oss som en guldkalv fräser jag. Plötsligt ringer telefonen. Det är Goda Grannen. Deras bil har varit på lågprisverkstan. De lämnade in den för fyra veckor sedan. Älsklingen nickar triumferande. Där ser du. Det är som Roy o Rogers mack. Du ska se att de så småningom inte hittar den alls. Man skaaa lämna på märkesverkstan. Dem kan man lita på. Jo muttrar jag och betalar räkningen från Volvo. Man kan lita på att det alltid kostar skjortan.

Jo så vi har tittat lite på att köpa något annat som typ inte behöver repareras en gång i kvarten.
Så jag tar turen ut på landet och visar brodern åbäket. Han är bilprovare och bil mekare i botten. Så han tittar lite närmare på pärlan. Jösses säger han när han öppnar motorhuven. Han är ju lika fin under huven som i lacken. Du är en idiot om du säljer den. Jag köper den på dan om du inte vill ha den. Jaja, säger jag, ska låta någon mer titta på den. Vill ha en "second opinion". Så jag kör ut den till en annan kompis som kan bilar. Han säger lika dant. Ja, ska du sälja den så köper jag den på stället. Finare skrothög har jag inte sett. Å billiga reservdelar finns ju på skroten om något skulle gå sönder. Jag åker hem och funderar. Åker ut till olika bilfirmor och tittar på olika nyare bilar. Får kostdadsförslag både här och där. Baxnar. Det är dyrt med nya bilar. Det är dyrt med begagnade också inser jag.
På vägen hem tystnar tutan. Den lagades för två månader sen. Någon jädra slang som kommer i kläm och går sönder hela tiden. Jag styr kosan mot märkesverkstan. De gnuggar händerna. Volvo original va, myser de. Just de, säger jag. Volvo original. Det blir i alla fall billigare än att köpa en ny bil. Det är fixat på tio minuter. De är hur bra som helst killarna på verkstan. På vägen hem ringer kompisen och frågar om han får köpa oljevännen. Aldrig i livet säger jag. Han rullar säkert 25 000 mil till. Åtminstånde får man väl hoppas det. Så mycket pengar som vi har kostat på eländet

måndag 1 juni 2009

Gröna grodor och svarta katter.

För några veckor sedan fick vi reda på av dagis att temat för årets avslutning skulle vara djur. Förra året var det Astrid Lindgren figurer. Gissa om det var lätt att få barnen att se ut som Lotta på bråkmakaregatan och Emil i Lönneberga En rutig klänning till lilla L, lite tofsar i håret. En blå busmössa på lille S och lite blå kläder och saken var biff.

I år ska de se ut som djur???? Hur i hela friden ska man få ett barn att se ut som en katt utan en förmögenhet??? Lite svarta kläder, en virkad svans, lite klotter i ansiktet och ett par sydda öron. Jo då. Det gick. Lilla L blev världens sötaste kisse.

Men sen kommer vi till sonen. Han vill vara en groda??? Tankarna har gått varma. Hur fasen får man ett rödhårigt barn att se ut som en groda???? Till slut hittade vi en grön pyjamas med världens fulaste krokodil på. Den tog vi och vände tröjan ut och in. Sen köpte vi en ful hatt som man kan dra ner också den i grönt. Men mamma sa lille S: Grodorna vi sett på landet är ju inte gröna.... De är ju bruna. Så då fick vi slå förtvivlat på nätet för att bevisa för lille S att det visst finns gröna grodor. När jag visade spektaklet för dagis så svarade assistenten: Jättefint... måla på ett par öron på hatten..... Men då slog jag bakut.... Vem fasen ser öronen på en groda????? Inte jag i alla fall.

torsdag 28 maj 2009

Tala är inte alltid silver och tiga är inte alltid guld

I dag pratade jag med en gammal vän som jag inte har pratat med på länge. Vi brukar föra ganska djupa samtal om allt och inget. I dag kom vi att prata om ordets betydelse. Det här med hur viktigt det är att vara rak och ärlig i sitt språk. Alla som känner mig vet att jag sällan har tunghäfta. Ibland säger jag saker som jag inte menar men oftast är jag ganska bra på att be om ursäkt. Ibland säger jag saker ganska frankt som jag verkligen menar. Själv är jag urusel på att läsa människor. Jag tror att alla säger det de menar eftersom jag så ofta gör det själv. Men just nu har jag ganska tunga saker jag behöver prata om med någon som står mig nära. Och plötsligt upptäcker jag att jag är jätte dålig på att få ur mig det viktiga som behöver sägas. Så egentligen är jag en sådan där person som jag själv inte tycker om. En mjäkig ja sägare. En snacksalig meningslös tjötröv. Så jag ringde upp den älskade och sa som det var. Rakt på. Inga krussiduller. Berättade målande, beskrev hur jag kände. Jösses vad mycket bättre det kändes sen. Och inte tusan rämnade världen. Inte fan blev älsklingen förbannad heller. Jo en sak blev han arg på. Att jag väntat så länge med att berätta. Det finns ju någon anledning till att jag friade sa han. Att han vill dela både nöd och lust. Så ibland måste man få vara ledsen. Man kan inte alltid vara glad. Även när solen skiner och det är ens favorit årstid. Mörka moln kan komma när som helst. Men det blir faktiskt ljusare om man delar det med någon som man tycker om.

måndag 25 maj 2009

Ljuvliga dagar med lantluft.

En weekend på landet med ljuvliga hästar, mysiga katter, frisk luft och god mat. Så kan man sammanfatta helgen. Barfota hängde jag upp tvätten på tork. Soltorkade lakan, mmmm. Lilla L åkte karusell så hon gick i cirklar. Den röda vackra huskatten Sally likaså. Men det som var mest kul var att alla mutor till kattegullen äntligen betalade sig. Andra år har alla katterna alltid valt Jan som kel kamrat men icke så i år. Efter diverse trick med hemlagade köttbullar fiskgratänger mm. så insåg katterna: Där hon är. Där finns det käk. Så när kvällen kom var det äntligen jag som fick både Majken, Sally, Märta och till och med blyga Millan i knät. Zelda var ute och rände om dagarna så hon kom in käkade och sov som en gris med tassarna upp i vädret.

Morgonen började med en kopp kaffe och fågelsång på trappan. Tystnaden.. ljuvligt. Medans barnen sov sin skönhetssömn smög jag och älskling upp genom skogen och gav hästarna frukost. Så fin är Steypa när hon kommer i galoppsprång i morgondaggen. Det är något visst med Islandshästar. Stella lyser som guld när det är lite fuktigt ute. Fux kan vara vansinnigt vackra de också. Eros är ganska känslig för snabba rörelser. Men kelig när man väl fått honom att förstå att man vill väl. Han är ståtlig i sitt blonda hårsvall. Gamle Nasi är en riktig gottegris. Slukar maten i ett huj, sen försöker han svälja hinken också. J älskar gamlingen. De hade kelstund varje dag. Mygg och flugjävlarna kunde vi varit utan. Oss störde de inte men hästarna. Sprutade på myggmedel var jag kom åt. Nasi hade lite ont i hoven dagen då hovis skulle komma med ny sko. Han haltade så när jag ledde ner honom till stallet. Sen ville han inte riktigt stödja på hoven som var skolös. Men han visade ingen smärta när hovis satte på skon och dagen efter var det bättre. Han fick lite extra morötter trots att hovis sa att han ska gå på magert bete. Dit hör nog inte morötter och knäckebröd när matte och husse inte är hemma. Många goa minnen har vi trottoarbönder med oss nu när vardagen sätter in. Nya kamrater till barnen också. Tack kära gamla granne för att vi får låna en smula lantluft. Vi lever länge på det.

söndag 17 maj 2009

Höga berg och djupa dalar

Det har varit en tuff vecka för hela familjen. När mor inte är på G så påverkas hela familjen. I fredags tog vi oss för att åka till Tabergs topp. Barnen brukar älska att springa runt i gröngräset och kolla in utsikten. Men barnen var bara trötta och var nöjda efter fem minuter. En glass och lite fika sen ville de hem. De somnade klockan sex och sov hela natten. Så den utflykten kunde lika gärna kvittat. Men det blev ett av bräck i vardags slitet i alla fall.

I går packade vi pannkaks korgen och gav oss ut i skogen uppe vid Hallby stugan. Då var alla på sitt bästa humör och vi hade det jätte skönt i skog och mark. Här runt i kring är vitsipporna nästan över men inne i skogen var allt mycket senare. Jättefina stora sippor trängdes med hästhov och förgätmigej och alldeles blått av skogsviol. Vid lite öppnare teräng hittade vi både mandelblom, midsommarblomster och smörblommor. Ur led är tiden. =-)

Jösses vad fjärilar det är i år. Har aldrig sett så många sorter. Citronfjäril, kolfjäril, blåvingar nässelfjärilar. Jättefina är dom. Även om mor blir galen på lilla L. Hennes största nöje är att fånga in dem. Sånt gillar inte jag.

Storgrabben från Sunpan var neråt en sväng. Alltid lika roligt. Vi lirade boll med de små och E var också med på ett hörn. Kom på att man inte ska lira boll i foppisar när man har ont i knät. Gör ont som fan nu men roligt var det i allafall.

Nu blir det tre dagars slit sen blir det landet med hästar och.... ja va fan inte många fler djur kvar där ute nu ju kom jag på. Inga ankor, höns eller får (deee var ju länge sen eller hur Steypa =-)). Kalkon var det ju med för hundra år sen. =-)). Men gosiga, gosiga katter finns det ju. Om man nu får chans på någon av dem. Alla är dökära i min gode man. Han brukar ha fyra i knät om kvällarna. Så brukar jag få hålla till godo med en svans. Men det är ju inte så illa om det är Majkens. =-) Så den här veckan hoppas vi på sol och värme för både huslämnare och huslånares skull.