onsdag 31 maj 2017

Grisen Homo Sapiens och Myggfria nätter


 När man ställer upp och får ut campingmöblerna och kaffet smakar som himmelriket.



 När man inte kommer ifrån tvätten. Men man älskar livet ändå. Askkoppen på bilden är ingen askkopp. Det är en getingfälla. Man måste inte älska dem.



 När närmsta granne är Viskans porlande vatten.



 Och man hittar blommor som man inte har en aning om vad det är.


När man doppar tårna i vatten som innehåller 95 procent pollen och Gräsanden tittar på en som om man är dum på riktigt.



Då vet man att man har det bra.

Det var underbara dagar. Jag slapp Liseberg på grund av att jag bestämde det. Vi gick på Borås Djurpark på grund av att barnen bestämde det. Jag förklarade för barnen att jag inte gillar att gynna ett ställe som låser in djur och låter andra glo på dem. Men då sa dottern att vi också låser in ett djur. En kanin. Då gick vi och såg en massa grisar som heter Homo Sapiens och som tyckte att alla andra djur var förfärligt gulliga. Jag vägrade att ta kort på dem. För de var inte tillfrågade. De inlåsta djuren alltså.  Jag tycker fortfarande att alla djur ska få leva fria och jag ska åka till Gotland och släppa min kanin fri vilken dag som helst. Tills dess har han en stor hage på gräsmattan som han kan gräva i och andas frisk luft.

Sen vandrade vi i Trollskogen och såg fria djur. Harar och fåglar och nyckelpigor och allsköns insekter som levde som djur ska leva. Det var roligare och mindre trängsel och helt gratis. Sen när vi kom hem lagade 14-åringen middag. Det händer inte så ofta. Det blev soppa. I 35 graders värme. Vi dog av värmeslag men höll minen ändå och åt. Sen tog hon disken självmant och det har inte hänt sen tidernas begynnelse. Så jag kunde ligga under ett parasoll och läsa en bok. Loffe mixtrade med att ställa bilen på snedden så att alla campinggäster skulle sluta gena över vår tomt.  Det lyckades inte. Sen somnade vi alla till humlors surr och vet ni vad? De inbyggda näten i fönstret funkade så ingen blodsugare kom på besök på hela natten heller. Detta är det bästa jag vet. Kärlek igen till er alla som gjorde detta möjligt.

P.s 1. Utlovade rescensioner på Trissebodor till Malin. På Borås camping blir det fyra husvagnar. Ofta städade och doftade gott. Toaletterna på V.I.P Jära utmed vägen får en överkorsad husvagn. Jag pinkar hellre i en sko än går in där.
P.s 2 Gå in på www.monasuniversum.se och läs om kaffe. Det är det viktigaste blogginlägget denna veckan. Om vi ska ha kvar hållbart gott kaffe. Drivet av kvinnor.

måndag 29 maj 2017

Still here

Sorry för lovad men utebliven uppdatering. Datorn bara dog. Vet inte om det var värmen eller annat klumpigt förfarande. Vi tillbringade underbara dagar med välbehövlig vila och fantastiska naturupplevelser och skärmen av. Ibland behöver man komma bort för att komma hem. Återkommer med några bilder samt en reseberättelse alldeles snart. Men jag kan säga så mycket att ibland är grisen inte gris och tonårsdöttrar kan överraska när man minst anar.

onsdag 24 maj 2017

Snart åker vi.

Ska bara få hem alla från jobb och skolor och annat onödigt nödvändigt. Böckerna är packade. Det enda JAG behöver. Badkläderna är med. Alldeles för många ombyten är packade. Hoppas nätet funkar så jag kan skicka bilder utmed vägen. Min telefon kan jag inte blogga ifrån för den är äldre än farmors tofflor. Men datorn är med. Nästa Sjuhäradsbyggden. Jag ser att några följer mig från Malin Wollins blogg. Skriv gärna en kommentar så inte min finaste vän i Jordtjärn blir så ensam i kommenteringsfältet. Vinkevink.

tisdag 23 maj 2017

Svängdörr

En kvart efter att jag skickat sonen till skolan kommer han tillbaka. Han hade glömt en tröja. Ytterligare en kvart senare dyker nästa unge upp. Hon hade inte blivit hämtad av skolbussen. Busschauffören hade glömt henne. När hon försvinner ut genom dörren till ny beställd buss så dyker Maken upp. Han hade glömt sin matlåda. Idag är det visst bara hon i huset som lider av minnesförlust som kommer ihåg något.

torsdag 18 maj 2017

En vecka kvar

Onsdag nästa vecka drar vi i väg med husvagnen. Fem dagar. Det ska bli så kul att äntligen få komma ut på riktigt med den. Vi har ju smygcampat på hemmaplan men nu så drar vi mot första äventyret. Vi hade tänkt att tillbringa en av dagarna på Liseberg. Detta dårarnas paradis. För en som mest gillar att gå i skogen och glo på träd och fåglar så är folksamlingarna på nöjesfältet sommarens ickehöjdpunkt. Men barnen älskar det. Vi försökte visa massor av nöjen som fanns som alternativ. Det gick bra så länge vi lovade att åka till Liseberg någon gång under året. Det är klart att vi skulle kunna slå näven i bordet och säga. Inte i år. Men de tycker det är så roligt. Dessutom vill barn med handikapp gärna ha samma jämt. Det de alltid har gjort och det är värt allt när man ser dem kikna av skratt i åkattraktionerna. Dessutom är det ju bara en dag av fem som vi måste stå där och trängas. Resten av dagarna bestämmer jag och maken agendan.

Vi tänker bo på en mindre camping längst vägen och ta dagsturer runt omkring. Är det någon som har något tips på roligheter någonstans mellan Borås och Göteborg som passar två glin i nedre tonåren och två 50+. Ingen shopping. Det har vi så det räcker hemma i stans Galleria. Om det är någon läsare som var med och skramlade till vagnen så häng här nästa vecka så lovar jag att bjuda på bilder längs vägen. Vi drar den 24 Maj. Nu blir det jag och boken. En Giolitodeckare. Bästa stunden på dagen.


onsdag 17 maj 2017

Om när det klumpar ihop sig

Idag ska Fyran på disco. I morgon ska hon på ridning. På fredag ska hon springa Göteborgsvarvet. Samma dag fyller fadderbarnet år. På lördag är det någons bröllop. Femman behöver nya gympakläder samt nya skor. Egentligen Fyran också men hon får vänta. Bilen ska besiktigas och själv hade jag tänkt köpa en ny stekpanna. Sen ska pengar läggas undan för Liseberg nästa helg. Min fråga är måste man äta varje dag. O.b.s skämt....Eller också inte

måndag 15 maj 2017

En helt vanlig Måndag som inte går till historien

En dag full av måsten som betats av. En sådan tur att maken hade en ledig dag. Beställde tid hos optikern. Gått med trasiga och tejpade bågar en vecka. Tappade dem i golvet en gång för mycket. Hittade bågar för under 400 spänn för två par med allt inklusive. Frågan är ska jag ta turkos, lila eller tråkigt svarta. Det blir nog lila. Då matchar de hörapparaterna. Samma hörapparater som audionomen förklarade med stora bokstäver att de kommer att synas väldigt mycket. Well. Det har jag inga problem med. Varför ska man skämmas över att man hör illa. När glasögon kan vara en fancy detalj. Det blir bra med lila. I alla lägen.

 Sen blev det nödvändigt skolbesök. Inlämning av papper hos vården och hem o laga lunch. En gryta som smakade apans smutsiga svans. Fick i för mycket av allt. Men glinen åt när de kom hem. Märkliga ungar. Inte alls samma smak som sin mor.

 Efter det blev det besök hos Smålle för att hämta matta. Snygg blå matta som nu blivit en grå matta. Måste tvätta eländet innan vi ska i väg. Efter två gånger så ser den ut som något som katten släpat i gyttjebad fram och tillbaka och sen torkat sig i arslet med den. Vår familj behöver inte vackra heltäckningsmattor. Vi behöver tvättbara... Vet inte... Gummimattor kanske? Närå.. Blir nog bra efter en duvning med ångtvätten. Så ilsken jag var när maken kom hemdragandes med den. Men som jag använt den. På allt ifrån mattor till fönstertvätt.

 Sen bakade jag en sockerkaka. Den var godare än grytan. Sen städade jag bur och tvättade kanin (inte i maskin). Sen skickade jag ett mess till en kompis som var avsett till maken. Tur att det var någorlunda rumsrent. Jaha. Så kan också Måndagar vara. Totalt ointressanta men viktiga ändå på något sätt.

lördag 13 maj 2017

Läcker säcken?

Den 20 mars lade jag på ett brev som innehöll viktig information till lillkillens doktor. Den 21 mars lade skolan på ett likadant brev. De brevet är en del av ett underlag som ska finnas i en utredning på sonen. I månader har vi alla gått och väntat på svar. I går kom ett ganska ilsket brev från vården med frågeställningen varför vare sig vi eller skolan skickat in breven. Två brev har alltså försvunnit pålagda med en dags mellanrum. Vad gör Post Nord? Och var tar alla brev vägen. Det är tredje gången vår familj drabbats av att brev aldrig når sin mottagare. Den här gången drabbas en 13- årig pojke som väntar på att få hjälp i skolan. Denna händelse har försenat vår utredning med två månader. När jag ringer Post Nord erbjöd de sig att försöka spåra breven. Det är ju ingen ide. Skadan är ju redan skedd. Jag och skolan tänker fylla i ett nytt papper och denna gången tänker jag lämna breven själv. Aldrig mer att jag skickar ett viktigt brev på posten. Aldrig.

torsdag 11 maj 2017

The mother of the week

Uppe med tuppen igår och gjorde en fantastisk matsäck till Minstingen. Nybakade pizzabullar och hemkokt rabarbersaft. Vackert inslagna i små söta burkar med matchande servetter. Skickar i väg en gladare son än på länge. Så gick man där glad och nöjd och tänkte att idag har man lyckats. Jaha då. Tills han kom hem.
- Mamma. Din dårfia. Du hade laddat ner fyrornas veckobrev. Våran klass skulle inte till stadsparken idag.
Bingo

måndag 8 maj 2017

Om att vara nästan ärlig

Oftast skriver jag en matsedel för mig själv och lagar efter den. I nio fall av tio är det bara de vuxna som äter. Vi har kräsna barn och just nu känns det som inget duger. Det slutar nästan alltid med att de gör något eget. Ganska trist men jag har slutat att uppröras. Fick jag bestämma själv så skulle vi leva på sallad och grönsaker. Eftersom de ungarna som bor här tycker att grönsaker är livsfarlig så står man där och steker och kokar. Igår hade vi Grönsakspuckar. En rätt som jag älskar och som glinen vägrar. Igår orkade jag inte att vara ärlig. Ska jag skämmas eller inte?

 -Vad blir det för mat mamma.

 -Jag vet inte, hittade något i frysen.

 Tugg, tugg, tugg, svälj. Allt slut.

 -Vad gott det var mamma! Va synd att du inte vet vad det var! Då kan du ju inte göra det igen!

 Recept på Biggans ihopljugna veganspuckar ca 10-12 st

 1 finhackad lök
3 grovrivna morötter
1 bit grovriven rotselleri
1 dl havregryn
1 dl finhackad mandel (kan uteslutas om man inte tål)
 1-2 pressade vitlöksklyftor
6 dl kokta kikärtor
salt o peppar
 ströbröd

 Fräs lök, morötter och rosselleri tillsammans med havregrynen och mandeln tills grönsakerna mjuknat lite. Mixa kikärtorna i mixer. Blanda alla ingredienser . Om smeten känns för lös blanda i lite vetemjöl. Forma puckar och vänd i ströbröd. Stek tills de blivit gyllenbruna.
Servera med en klick vego fraich och ev lite lingonsylt.
 Bon apetit!

lördag 6 maj 2017

Social katastrof och lite hur det gick sen

Mycket vatten har runnit under broarna efter den där ödesdigra natten som förändrade hela mitt liv. Många drömmar krossades. Många val gjordes som förändrade mitt och mina närmastes liv. Med facit i hand så kan man konstatera att vare sig jag eller min omgivning eller mina läkare förstod hur sjuk jag fortfarande var när jag kom hem efter sjukhusvistelsen. Idag upplever jag att det fortfarande är så att rehabiliteringen efter en stroke många gånger är mycket sämre än en rehabilitering efter till exempel en hjärtinfarkt. Det är synd. För får man hjälp direkt så har man så goda chanser att bli så mycket bättre. Jag fick aldrig någon rehabilitering. Jag bad aldrig om någon heller. Jag förstod aldrig att jag hade fått permanenta skador på hjärnan. Inte förrän långt senare när det var för sent att göra något åt det. Det har gjorts några halvhjärtade försök med vattengympa, sjukgymnast o.s.v. Men jag vet idag att det hade behövts mycket, mycket mer. Nu är kroppen gammal och hjärnan också. Jag tränar själv. Går mina dagliga promenader. Cyklar och simmar så fort jag får chansen. Försöker ta hand om min familj och mina vänner så gott det går. De största problemen idag är fortfarande hjärntröttheten och minnet och att inte den högra handen vet vad den vänstra gör. Att jag inte klarar stress och att jag har svårt med alla hålla fler än två bollar i luften. Det har också gjort att jag gärna isolerar mig. Jag umgås med en vän i taget. När jag orkar. Jag är en social katastrof. Många okunniga har under åren kallat mig lat. Idag vet jag. Jag är hjärntrött. Men jag har det bra. Det finns så mycket fina människor där ute. Som så ofta sträcker hjälpande händer. Ibland kan det faktiskt bara handla om ett s.m.s som gör ens dag så mycket rikare. Jag blev aldrig författare eller journalist eller polis. Men jag fick så mycket mer. För jag är rik. Rik som ett troll. På goda vänner och fina ungar och en make som gör så mycket mer än man kan begära. Och snart mina vänner kommer sommaren 2017. Då kommer jag att bli ännu rikare på fina upplevelser från sol, sommar, bad, humlesurr, jordgubbar, och juvligt camping liv. Det är det allra, allra bästa jag vet.

fredag 5 maj 2017

Om att våga skriva fast man inte kan del 1

I hela mitt liv har jag älskat ordet. Jag har alltid haft lättare för att uttrycka mig i skrift än i ord. Jag har läst mycket i nästan hela mitt liv och när jag var ung så skrev jag mycket texter. En del blev små sånger. Jag har en hel låda med gamla texter på lösryckta blad från ungdomstiden. I skolan älskade jag att skriva. Lyssnade jag på musik så var det alltid texterna som var det viktigaste. När andra lyssnade på Snowstorm så lyssnade jag på Björn Afzelius. Den tid och plats som jag kommer ifrån så fick man samma yrke som sina föräldrar. Man skulle jobba och göra rätt för sig. Det fanns inte på en skala att nära konstnärsdrömmar. Men inom mig fanns alltid en längtan att sätta på pränt. Jag gick ur skolan med medelmåttiga betyg och hade väl som alla andra siktat in mig på någon fabrik en bilresa från den lilla byn jag bodde i. Sen kom den stora kärleken in i mitt liv och innan jag visste ordet av så hade jag tjugo år gammal både barn, Volvo och ett hus halvvägs ute på landet. När jag var i vecka 38 med vårt andra barn så drabbades jag av en hjärnblödning. Ett blodkärl i hjärnan brast. Ingen vet varför. Jag var inte överviktig och tränade och skötte kroppen. Plötsligt förändrades allt. Jag miste känseln i ena sidan. Allt närminne försvann och smak och lukt var som bortblåst. Jag fick börja från början. Med allt. Min man hade inte möjlighet att komma så ofta till sjukhuset. Jag fanns ca 20 mil bort och han hade vår treåring och två jobb att sköta. Men jag var ung och stark och envis. När jag kom hem hade jag en nyfödd bäbis på tre månader och en liten pojke på tre år. Då hade jag redan lärt mig gå och körde på som jag alltid har gjort. I 190. På den tiden var det inte tal om någon uppföljning på hjärnskadade. Man erbjöd hemhjälp, sjukskrivning ett år och återbesök om ett par månader. Så jag knogade på. Med en ständig huvudvärk och en förtärande trötthet som aldrig ville lägga sig. Återbesöket kom och ärret i pannan efter operationen såg fint ut. Hem och sträva på sa man och det gjorde jag. Ibland orkade jag inget. Den lilla fina pojken som jag hade på armen kunde jag inte knyta an till. Han var en främling. Han hade funnits på ett annat sjukhus under sjukdomstiden. Jag såg honom först efter tre månader när jag skulle åka hem. Antaglig led jag av förlossningsdepression också. Eller också var det bara det att krafterna inte räckte till för någon annan än än mig själv. Sen var det minnet. Jag fick skriva upp allt och allt jag lärt mig i skolan var som bortblåst och det värsta av allt jag kunde inte stava. Min stora glädjekälla. Min passion i livet. Det skrivna ordet. Så svårt att få ihop helt plötsligt. Läste jag en bok så hade jag glömt den efter två dagar. Fortsättning följer

Vem tänder stjärnorna och vem bär ut soporna

L som inte är så liten längre ställer stora frågor ibland. Oftast är hon tyst och funderar. I går när vi satt och åt kvällsmat så frågade hon plötsligt. Mamma vem tänder stjärnorna från början? Ja du sa jag det är ju inte vem utan hur de tänds. Det är liksom en massa som börjar brinna kan man säga och sen blir det så varmt att det fortsätter brinna. Solen är faktiskt en stjärna. Men mamma hur börjar den brinna????? Jag vet inte riktigt men jag kan läsa på tills i morgon om du vill. Nej det behöver du inte, svarar lilla L . Jag kommer ändå aldrig begripa 90-talets sångtexter. Sen gick hon in i tystnaden och sa inte mer den kvällen. Sen var det det där med sopor. Nu för tiden är det ju en hel vetenskap. Det ska sorteras och slängas i ömsom olika skåp på gården eller köras till sortergård. Hos oss är det oftast jag som går ut med soporna. Av den enkla anledningen att ingen annan ser dem. Vi delar lika på mycket hos oss men soppåsen har jag missat fostran på. Ingen ser när den svämmar över. Alla fortsätter att trycka. Gå ut med den. Den är full säger jag till maken. Nej, säger han. Det är den inte. Gå ut med den. Den är full säger jag till L tio minuter senare. Nej säger hon. Det är den inte. På morgonen går jag ut med den. Då svämmar den över. Sa jag att maken passerar soptunnan innan han går till jobbet?

torsdag 4 maj 2017

Long time no see

Då ska vi se om vi kan skramla igång den här gamla bloggen igen. Hade glömt att den fanns och visste absolut inte att den fortfarande fungerade. Jag är inget proffs men ska göra ett försök. Jisses vad det var kul att läsa gamla inlägg som man skrivit för nästan fem år sen. Så mycket sorg när Mor o Far gick bort med bara två veckors mellanrum. Begravning med två kistor bredvid varann. De levde sida vid sida i med och i motgång i mer än femtio års tid. Så fick de lämna sida vid sida också. Vilken tid det var med de första trevande stegen för dottern med försök i vanlig skola. Som senare blev stadigvarande särskola där hon kunnat utvecklats och lära sig så fint. Idag har hon ett väl fungerande liv med människor omkring sig som möter henne där hon är i skolan. Vilka år det var med sjuka barn och gamla och sjuka föräldrar och att själv inte vara helt frisk. Orken att kämpa och finnas för alla. Vilket liv. Så brokiga inlägg. Då visste jag inte att minsta sonen också skulle få problem i skolan och kämpar sin strid. Snart får vi en diagnos på honom också. Men han har inga sociala problem så han kommer att kunna fortsätta sin vanliga skola men med mycket hjälpmedel. Idag har jag också fått en diagnos. Det hade jag inte då. Hjärntrötthet och afasi p.g.a hjärnblödningen jag fick som tjugoåring och med ett par tia attacker genom åren. Min hjärna är gammal. Äldre än resten av kroppen. Den bedövande tröttheten som finns där ibland som lägger sig som en blöt filt över hela mitt vardagsliv. Idag har den ett namn. Hjärntrött. Men jag måste ändå säga att jag idag mår bättre än på mycket länge. Man lär sig att leva med allt om man har någon att hålla i handen. Och det har jag. Goda vänner, fina ungar, och en make som jag ömsom älskar och ömsom blir galen på i lagom blandning. En kanin som vägrar bära sig åt som en kanin. Han hatar morötter och maskrosor men älskar bananer och jordgubbar. Sen har jag ju min husvagn. Igen. Det gamla skrället vi köpte för fem tusen för över tio år sen. Som var så älskad gick inte igenom besiktningen tillslut och det hade kostat för mycket att laga den. Den var sjuk överallt. Då trodde jag att det var slut med husvagnslivet. Tänkte att tält blir bra. Då hände himmelriket. Många som inte kände mig och som inte visste ett dugg om mitt liv. De sträckte ut sina händer och skramlade till en dröm. Först blev jag rädd och tänkte att det här kan man inte ta emot. Sen blev jag väldigt glad. Mer än glad. Och tacksam. Den här husvagnen är det finaste jag har ägt i hela mitt liv. Och jag är också livrädd. Att den ska bli klottrad på. Att den ska bli stulen. Att den ska bli påkörd. Att åskan ska slå ner och att den ska börja brinna. Därför har den helförsäkring. Gaslarm. Brandsläckare. Väktarbevakning. Gubben säger att den har hängslen, livrem OCH korsett. I slutet på denna månaden åker vi till en liten camping där blommorna blommar. Sen åker vi några mil och går på Liseberg. Dit är det bara barnen som längtar. För min del ska jag lägga upp fötterna om kvällen på en blå dyna och läsa en riktigt bra bok och fundera på om det är fladdermöss eller ugglor jag hör vingslagen av utanför myggnätet på världens finaste sommarstuga. Smålandia årsmodell 1989. Jag älskar er alla där ute som bidrog till detta. Än en gång. Tack