fredag 14 juli 2017

Stunder av saknad

Det finns gånger när man saknar sin mamma. Det hjälps inte att hon var gammal och sjuk och fick en massa bonus år. En människa som man tycker mycket om lämnar ett tomrum när de går. Det är det tråkigaste med att man blir äldre. Alla dessa människor som man förlorar. Men samtidigt blir det också en påminnelse om ens egen förgänglighet. Man blir tacksam för var dag man vaknar och har sina kära omkring sig. Men just nu önskar jag att min mor levde. Jag saknar hennes goda bullar. Jag saknar hennes fula kakor med för mycket karamellfärg. Jag saknar revbensspjällen och hennes köttbullar som aldrig höll ihop. Jag saknar vinbärssaften och doften av Nivea. Jag saknar kokkaffet och pratstunderna. Men framför allt saknar jag när hon spände ögonen i mig och fick mig på rätt tankar. Jag saknar när hon de sista åren när huset var sålt och de flyttade in till stan kom gående under vår balkong och ropade och undrade vad jag gjorde. Hon älskade könstier mat. För henne som var uppväxt på sill och potatis och kåldolmar och egen producerad mat från ax till limpa så var till och med spagetti exotiskt. Men pizza tog hon aldrig till sig. Hon åt men aldrig med förtjusning. Dä ä så törrt så gommarna fastnar sa hon och öste på kebabdressing så allt flöt. En gång bjöd jag med henne och pappa på en asiatisk krog. De älskade smakerna och bad sen ständigt att få komma tillbaka. En har ätet kåldölmar så dä räcker i livet sa min mor ofta. Ni som har era mammor kvar där ute. Krama dem ofta och mycket. Den dag de tackar för sig så blir livet aldrig detsamma. Livet går vidare men ingen är som mamma. Ingen.

5 kommentarer:

  1. Kram! Du satte verkligen ord på hur det känns. Det går nog inte en dag utan att jag tänker på henne, som hon var förr. När hon kanske inte var så fysiskt närvarande men fanns där i andra änden på telefontråden...
    Det blir aldrig detsamma, mammor går inte att ersätta

    SvaraRadera
  2. Förr så tyckte man kanske att de som gnällde när gamla människor dött skulle mer acceptera och bara gå vidare men man vet inte hur det känns för än man själv drabbas. Visst lever man bra ändå men saknaden bär man med sig i alla fall. Ibland skrattar man varmt åt minnen men ibland önskar man att allt bara kunde vara som förut. Kram

    SvaraRadera
  3. Minnen efter min mor är allt annat än ljuv, hon hängde sej på utedasset o jag fann henne...var sju år o skulle börja ettan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj. Så fruktansvärt tragiskt. Ja, man väljer inte sina föräldrar eller den väg de tar. Hoppas verkligen du fick den hjälp just du behövde. Tag hand om dig. Kram

      Radera
  4. Helt rätt, vi väljer varken päron eller syskon, med det har präglat mej till den jag!

    SvaraRadera