onsdag 28 juni 2017

Skrika högt och skrika lågt

Av de barnen som bor hemma så är lilla L den som är tystast. När hon inte mår bra så går hon undan. I en stor och bullrig familj så har man fått vara lyhörd genom åren för att upptäcka när något är galet. Lille S skriker högt och lågt om allt. Det är alltid kris. Katastrofen lurar ständigt runt hörnet. Men han är också den som bryr sig mest om andra. Han är den som tänker ofta och mycket. Han ställer de stora frågorna om livet och ömmar för den som är liten. Att ha honom hemma på sommarlov är att leva med kriser hela tiden. Det är allt från insläpade skadade fåglar till vänner som glömt nycklar och inte kommer in hemma. I mångt och mycket så påminner han nog om mig själv men gånger två. Det finns en vilja att hjälpa när han kan. I går kom han instormande igen och skrek att det är KRIIIIIS MAMMAAAA. Casandra kan inte gåååå. Hon har slagit sig på en steeen. Så man släpper allt man har för händer (en bulldeg modell kladdig) och rusar ut med förbandslådan i högsta hugg. Det var ett sår mindre än ett myrägg och tusen krokodiltårar. Med lite sårtvätt och plåster så sprang tösen för fulla muggar igen och jag kunde återgå till mitt bak. Jag tänker att den där känslan som man har som förälder. När det precis har hänt något. Den där isande känslan i magen innan man VET. Den känner alla till som har eller har haft barn. Jag anser att man blir inte luttrad när man blir äldre. Man inser mer och mer hur skör livstråden är. Man blir alltid lika rädd när det händer något. För det mesta är lille S ständiga kriser av de mildare slaget. En del gånger har man förstås fått söka vård. Men för det mesta så löser man det med ett plåster eller några lugnande ord. Men man blir lite trött på ordet kriiiis. Nu ska jag laga lunch till hungriga ungar med kompisar sen ska jag ut och gå i skogen. Jag ska släpa med mig en motsträvig dotter som helst bor vid datorn och en motsträvig son som säkert kommer tycka att nu är det kris på riktigt. Att gå i skogen är ingen hit när man har fullt upp med att leva sommarlov och hitta på allehanda busstreck som får nackhåren att resa sig på en mor.

2 kommentarer:

  1. Ja, det är en otäck känsla den där man har sekunderna innan man ser med egna ögon...
    Dotter mår skit just nu och kommer knappt ur sängen, glömmer och känner sig otillräcklig. Hon äter/dricker bara färdigt/flytande för hon inte orkar göra mat...
    Man lider med barna antingen de är små eller stora... ja, det vet ju du..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ta hem henne Astrid! Jag visste inte att det var så illa. Hon ska nog inte vara själv nu! Var rädda om er. Hör av mig. Kram

      Radera