Servicekänsla

Nu var det länge sen jag plottrade ner något. Men ibland har man liksom inte feelingen. Våren har kommit med stormsteg. Allt är ljust grönt och underbart. Husvagnen är invigd och hela familjen älskar det gamla skrället. Den har sina små skavanker men den är ju fukttestad hos Kabe och det är ju det viktigaste. Nu är det så att det finns lite imma mellan rutorna på ett ställe och det är ju inte så bra. Kan ju bli värre.

Så jag och maken gav oss iväg till närmaste företag och bara kollade vad det skulle kosta att täta upp eländet eventuellt byta den dålig rutan. Det var ändå Kabes egna reservdelsförsäljare. Men där fanns det inget man kan kalla service precis. De hånskrattade åt vår gamla vagn och sa att det skulle kosta mer än vad vagnen är värd :-(

Som att jag inte skulle veta det. Men för den skull kanske man vill hålla sina gamla ting fina och välvårdade. Jag är så jävla trött på den här slit och släng mentaliteten som finns idag. Varför kan man inte få laga och vårda sina gamla ting utan att bli idiot förklarad. Måste man alltid bara slänga och köpa nytt?

Som mina gamla skor som behövde sulas om. Nehej då sa skomakaren. De är inte värda att laga. Hur fan vet han det? Jag kanske gillar mina gamla slitna, sköna ingångna skor. Varför ska allt räknas i kronor och ören?

Synd att man inte är lite mer praktisk lagt. Då skulle jag öppna en liten ruffig lya dit alla kunde komma och laga sina gamla ting. Allt från trasiga skor till ihopramlade stolar. Jag tycker gamla använda saker är mycket finare än nya. Och det handlar inte om Smålänningen i mig. Det handlar om att allt som finns i ens vardag behöver inte vara nyköpt. Det behöver bara fungera.

Hakuna matata

Ibland går livet som på räls. Man har inga bekymmer i världen. Ibland hopar sig liksom problemen och man kan ha lite svårt att veta i vilken ända man ska börja nysta i. Just nu står jag inför många val. En del problem känns som höga hus. Så höga att jag helst skulle sopa dem under mattan och inte ta itu med det. När jag frågade min terapeut hur jag skulle börja så svarade han: Från början. Men ibland kan det vara svårt att se var början är. Ibland sträcker människor ut händer utan att man ber om det. Förstår mer än vad jag vet. Just i detta nu tänker jag. Hakuna matata. Men när kvällen kommer och lamporna slocknar. Då knackar de på igen. Grubblerierna. I morgon är en annan dag. I morgon är ett nytt möte. Måtte jag hitta början då.

Påskpyssel och onödiga uppfinningar

Lite har jag Påskpyntat. Vårstädat hela lägenheten så den doftar då gott. Fönstren är inte putsade. Det får bli nästa vecka. Kärleken jobbar så jag och de små glinen får koka rosa, blå och gröna ägg själva att ha på den lilla Påsk buffen vi brukar ha till frukost på påskafton. Sen brukar de små få leta påskägg med godis i. Det brukar vara en fröjd när de hittas.

Annars tycker jag att denna fredagen känns längre än någonsin. Man blir lite nedstämd av den ihjälslagna damen på parkeringsplatsen. Så himla onödigt. Döda någon för en parkerings skull. Sen läste jag om det senaste i mode världen. Analblekning!!! Jorå.. Man ska bleka röven så den inte är så mörk. Asså vem fan bryr sig. Världen är totalt upp och ner vänd. Nu kan man göra om sig precis överallt. Undrar när det blir modernt att spruta gift i öronen så de ser ut som Dr Spock. Det kommer säkert.

Nu ska jag gå och berätta för mina ungar att de är fina och duger precis som de är. Sen ska vi tända ljus och läsa. Mamma mu. Hon är en konstig ko. Det är en värld som en lantis begriper.

Hyllning till stora dottern E

I söndags kom hela stora barnaskaran (de tre äldsta barnen alltså) hem ifrån en vecka i Sälen. Stortjejen hade ramlat första dan och slagit i huvudet. Så hårt så hon inte mindes vare sig fallet eller hur hon tagit sig ner för backe. :-( Vilken tur att ungen hade hjälm !!! Annars hade hon skadat sig jättesvårt. Största brodern såg fallet och blev jätterädd. Tänk vad livet tråd är skör ändå!!! Ett felskär så kan allt vara slut. Vad glad jag är att mina kloka ungar i tjugoårsåldern bär hjälm i slalombacken. Och vad glad jag är att min stora tösabit satt mitt imot mig igår och mumsade kycklingtallrik och var lika go och glad som alltid. Min mor hade ett uttryck när man tog ut sina gränser lite. Di barna, di barna. Man kör dom te prästen så går di te kvarna. Min stora, vackra, duktiga, fina, modiga tösabit. Vad jag är glad i dig.

Stjärnorna lyser alltid även om man inte ser dem

Äldsta sonen är en fena på musik. Han skriver och spelar på sin kammare. Haft lite bandkonstellationer och spelat in lite musik på enkel väg. Inget kommersiellt Han är en sann idealist. En gång när jag frågade om han ville spela på de stora scenerna så svarade han: Nä fy fan. Jag spelar för att det ger mig något. Inte för att det ska ge något liksom.

Han sätter ord till musik eller snarare han tonsätter sitt liv. En gång under skoltiden så frågade han sin lärarinna i musik om han kunde få låna hem lite noter och försöka lära sig spela. Hon svarade att kan du det inte nu så är det för sent att lära sig. Han var då i 13-års åldern. Hur det nu gick till så skulle man ju vilja tala om för den där glädjedödande, urspårade läraren att sonen idag behärskar många instrument och att det är till stor glädje för honom. På kammaren och iallafall i en mors öron är han en riktig stjärna. Det är en sann fröjd när man får tillfälle att lystna på honom.

Sen har vi den andra stjärnan i familjen som precis har missat att gå vidare i VM. I mina ögon är han en riktig stjärna hur han än springer. Han sliter och tränar dag efter dag och reser halva jorden runt på arenorna. Morsan sitter hemma och fattar inte hur han pallar. Uppladdningar på uppladdningar. En förkylning spolierar hela skiten på några sekunder. Några ögonblick mellan succé eller katastrof Han lever ett mycket bra liv och stortrivs med det han gör men jag i min enkla vardag kan icke begripa hur han orkar alla dessa uppladdningar. Drömmen om att bli stjärna. Drömmen om att vara bäst. Hotellrum efter hotellrum som passerar i revy. Väntetider i timmar på flygplats efter flygplats. Bättre liv än de flesta i hans ålder. Inte så jäkla kul med ett nio till fem jobb med skitlön heller.

Hur stora ens barn än blir så bär man dem i sitt hjärta dagligen. Hur de än lyckas och var de än befinner sig så älskar man dem varje sekund. Man har dem bara till låns. Man hoppas så innerligt att vart de än strävar och vart de än når så förstår de att var och en på sitt vis är de det bästa som finns. Bara genom att vara den de är. Alla skulle vi gå ut i världen och betraktas som stjärnor. För det är precis så som en mor ser på sina barn. Det vackraste som finns. Oavsett hur de lyckas.

Lilla tysta L och minsta högsta S

I vår familj går alltid diskussionerna höga. Alla är livliga och alla vill säga sitt. När lilla L kom till oss fick vi tänka om lite. För hon är de små ordens mästare. När hon vill säga något vilket inte är ofta så är det substans i vad hon säger och väldigt ofta viskas det fram. Man får vara lyhörd till tusen. Blir hon ledsen så går hon alltid undan i stället för att gråta högt. Samtidigt som hon är fruktansvärt envis och lyssnar inte gärna på tillsägelser. Ibland förstår hon förstås inte alltid vad man säger men väldigt ofta får jag känslan av att hon förstår men skiter fullständigt i vår åsikt och går sin väg totalt.

Då vi nu fått reda på att hon har en lätt utvecklingsstörning så kommer genast frågan upp hur i hela friden vi ska göra med gränssättning och henne. Hon har en ständig tendens att testa gränserna eller om jag ska vara ärlig totalt skita i gränserna jag och hennes far sätter upp. Blir man arg och höjer rösten så blir hon jätteledsen. Höjer man inte rösten så skiter hon fullständigt i vad man säger. Jag ställer frågan till hennes psykolog som gjort hennes utveclingsbedömmning och får svaret att vi måste vara ännu tydligare med våra gränser till henne och alltid förklara varför även om det händer 22 gånger samma dag och samma sak.

Det är inte så att hon inte alls förstår orsak av verkan vilket är skönt. Hon är rädd för varma plattor tex och jätteförsiktig i trafiken när vi är ute och går. Men det finns ju vardagliga saker som inte är livsfarliga men som blir ganska enerverande i längden att förklara och tjata om. Som att riva upp ALLA sängkläderna i sängen hundra gånger samma dag efter att man har bäddat. Eller att använda hela förpackningen tvål när man tvättar händerna. Hon är ändå på sitt åttonde år och vi kan ju inte hänga henne i hälarna hela tiden. Hur gör andra? Man skulle behöva veta. Det hjälper inte att jag förklarar 22 gånger att man bara ska ta lite tvål hon tömmer lik förbaskat hela förpackningen i ett obevakat ögonblick.

Så där är det med många vardagliga göromål. Sen rätt som det är så trillar poletten liksom ner. Sen lyssnar hon plötsligt på våra argument. Man undrar så ofta. Förstår hon vad vi säger.

Lillebror S är den högljuddaste av alla våra ungar. Jag brukar säga att han föddes skit förbannad och sen har det liksom hållit på. :-) Är det soligt en dag så gnäller han över ont i ögonen. Regnar det så hatar han sina gummistövlar fast han har fått välja dem själv i affären när de inhandlades. Är det makaroner till middag så blir han vansinnig för att det inte är spagetti. Med tiden har jag och maken lärt oss att det bästa man kan göra är att låta honom hållas. Spelar man dum och låtsas att man inte hör så tar det fem minuter så kommer han lunkande som inget hänt och sätter i sig makaronerena med god aptit. Tar man strid så kan han hålla på att sura i timmar.

Han har härlig fantasi och berättar gärna om alla rymdresor han ska göra när han blir stor och vilken bra fotbollsspelare han kommer att bli. Då lyser han upp och kan prata i timmar om hur man bygger en rymdraket.

Vad härligt det ändå är att följa sina ungar på vägen. Så olika de blir allihop om man låter dem hållas.

Nu sover de sen länge och jag och maken kan ta ett glas vin eftersom vi båda är lediga i morgon.
Så inte ska jag sitta här och skriva. Vi ses en annan dag. Ha det bra allihopa därute. Det har jag.

Vårt stora lilla underverk

Så gjordes då den stora undersökningen på lilla L. Där skola hem och experter fick göra all sköns tester. Lilla L deltog ivrigt i alla praktiska och teoretiska spörsmål. Så kom då utfallet. Lätt utvecklingsstörd. Trodde inte ens epitetet fanns kvar. Frågorna blev många. Vad har vi för rättigheter? Kommer det att bestå i all evighet.? Alla svar fick vi inte. Men besked att det blir särskola till hösten känns i allafall bra. Bättre att vara en stjärna där än att få kämpa i motvind hela skoltiden.

Tydligen kan ingen veta om problemen kommer kvarstå. Det visar sig först i 12-års åldern. Känns i allafall bra att testerna var så grundliga och att vi nu har facit i hand när vi väljer skola till hösten. Hon fick ju ett år att prova på i allafall i vanlig skola och det har ju inte riktigt funkat om man ska vara ärlig med skolans alla besparingar. Nu får hon riktade resurser och med hennes järnvilja så känns det ändå som att hon kommer kunna gå hur långt som helst.

Med tanke på hennes utgångspunkt att födas tre månader för tidigt och svårt undernärd så känns det ändå som om hon har klarat sig bra. I alla sociala tester så visar det klart och tydligt att hon inte har några problem. Hon är gärna händelsernas centrum och älskar att uppträda när tillfälle ges. Så jag tycker nog ändå att hennes framtid ser ganska ljus ut. Det enda vi är lite rädda för är att det visar sig senare att hon hinner i kapp. Då är det inte lätt att till ex genomföra högskola eller dylikt. Men, men man får ta ett steg i taget.

Just nu kämpar vi med ständiga kruppanfall, feber och konstant matvägran. Alla gram vi byggt upp under ett års tid flyger nu all världens väg. Kvar står åter igen ett barn med svår undernäring. Vi slapp i allafall åka in och lägga henne på dropp den här gången. Alltid något. Man undrar hur ungen kan vara så glad varje dag när hon kämpar i ständig uppförsbacke. Men som gubben brukar säga. Hon känner ingen annan väg. Vår älskling, vår kämpe. Hon är solens och glädjens barn. Nu är det bara att kavla upp ärmarna och hoppas på att hon kommer fortsätta att tycka att det är lika kul i framtiden. Även om det inte blir på samma sätt som för de flesta andra. Vi är så glada att hon finns hos oss. Varje dag är verkligen en gåva med den ungen.