Att fräsa eller inte fräsa det är frågan

Jag har ibland ett sjuhelsikes temperament. Det har nog alla min vänner råkat ut för emellanåt. Jag har försökt lära mig genom livet när man ska fräsa ifrån och när man ska ha vett att hålla käften. Men ibland blir jag förbannad på helt fel ställen. Det är ju inte det minsta konstruktivt och man kommer ju inte precis längre i konversationen Idag har jag fräst på två ställen. Först på dagis och sen i skolan. Nu sitter jag här med magont och funderar på om det leder till något bra. Förmodligen inte Men ibland måste man bara få säga vad man tycker. Synd bara att jag ska bli så himla högljudd.

På dagis hade de utflykt i dag till Upptäck (vet ifan hur de stavar till det men skit samma). Ingen vettig information har gått ut och i går frågade maken när vi skulle lämna. Det räcker med tio över säger miss fröken. Om det nu är så att man brukar lämna vid nio, läser man inte det meddelandet som om man ska lämna tio över nio då kanske. Men när jag dyker upp med min förväntansfulla kille idag så hade de åkt för en timma sen. Det har inte gått ut någon lapp. Fler föräldrar stod där med sina ungar som blev ledsna. Då rann sinnet. Hur kul på en skala var det att gå hem med en mycket ledsen 6-åring. Även om vi bestämde mer föräldrar än jag att vi skulle ta våra barn till Upptäck själva. Det jävla dagiset fungerar som en potta skit nu. För många ungar och för mycket trötta pedagoger.

Sen skolan. Vår älskade lilla L har ju rätt till assistent. Hon är dessutom inne i en period just nu när hon känner sig ganska ledsen och ensam. Men rätt var det var i måndags så flyttade skolan på assistenten till en annan klass. Så hon har gått utan hela veckan. Idag ringde jag upp rektorn och frågade vem som är ansvarig om min unge skulle ge sig i väg hem över gatan och bli påkörd. Hon är nämligen en rymmare. Nja det visste man ju inte och det ska ju inte behöva hända. Och föresten så hör hon ju inte till en vanlig skola utan passar bättre i en särkola!!!!! Så länge besluten ligger att hon ska vara i en vanlig skola. Så måste de väl för helvete ta ansvar för henne!!!!! Där fick jag mitt psykutbrott nummer två denna dag.

Men nu när jag lugnat mig lite så sitter jag här i stället och smider planer. Här ska kallas till möte. Jag ska kalla ihop både vård teamet som L har och skolan. Funderar på vem mer som är ansvarig på kommunen. Någon socialassistent. Nu jävlar är klimakteriehäxan på språng. Nobody puts Baby in a corner. http://www.youtube.com/watch?v=7GBy7rBzz_I

Svenska språket

Angående OS. Jag och min goa gubbe satt och spånade om de olika länderna som är med. Det svenska språket är ju spännande ibland. Var finns reglerna vad det gäller maskulinum och femininum Ja men att det heter dansk respektive danska är ju inte så konstigt men vad många olika ändelser det finns på våra motståndare. Försök och säga vad en kvinna från Wales heter alltså man bryter ju tungan ur led. Walesiska... Holländska och holländare inte heller så konstigt men vad heter en kvinna från Mongoliet.. Mongoliska kanske. Så där höll vi på. Monegask och...gud vet... Monegaskiska kanske. För att inte tala om när man går in på folk från våra städer. Göteborgare och göteborgska Inte så konstigt. Men vad heter en kvinna från Luleå??? Haha. Man kan spåna sig tokig. Sådant där söndagsprat kan vi hålla på med. Knasigt va. :-)

När nöden är som störst....

Det där med att skänka pengar till välgörande ändamål. Nyligen. Eller fortfarande skänker ju många av oss pengar till Haitis offer. Det skänks miljoner och åter miljoner om året till dem som är drabbade av katastrofer och eller svält. Det räddar liv. Det finns hundratals organisationer som jobbar för att vår värld ska bli lite rättvisare. Det räddar som sagt var liv. Vi räddar miljontals människor på olika sätt.

Det är så viktigt att vi alla hjälps åt i stort och i smått. Då blir man så förbannad när man kan läsa i en av våra större kvällstidningar att i nästan samtliga organisationer så roffar cheferna åt sig miljonlöner. Röda korsets (mitt fina röda kors som alltid är först på plats och gör så mycket när katastrofer inträffat) ledning har en lön på 1.8 miljoner i årslön. Självaste ordföranden Bengt Westerberg drar in 800 000 om året. Av våra skänkta slantar!!!!! Att sådant kan vara lagligt.

Hur futtiga känns inte mina korvören som jag försöker bidra med då!! Sånt där är ju livsfarligt. Tänk vad många som ger fan i att skänka nu när de läser eländet!!!!! Den organisation som enligt tidningen ligger i botten är frälsningsarmen. Himla tur tänker jag. Gav ju dem 1000 spänn innan jul. Så kommer jag på att när jag tänker så så är jag ju lika gniden själv. Egentligen.

Var är uteliggarna nu föresten i nordpolskylan?? Ser dem inte vid Juneporten längre. Har de frusit i hjäl allihop???? Ja inte har de blivit hjälpta av storpamparna löner i allafall. Det är ett som är säkert.

Isigt

Kyla är bra på många sätt. Hur gott är det inte med en kall is glass en varm sommardag t.ex En isklamp på armen när man bränts sig på ugnen är ju hur skönt som helst. Is i drinken en komplett njutning. För att inte tala om när vi härom veckan åkte skridskor små och stora tillsammans med sonen från Stockholm och dottern från Mullsjö. Det var jättekul att se både vuxna barn och småglin tumla runt på isen tillsammans.

I morse fanns det inget vatten i köket igen. Det ska sägas att vi bor i Riksbyggens hyresrätter. Så det ska man ju kunna kräva att man har rinnande kallt vatten i köket. Förra gången det hände så ringde jag och föreslog att det förmodligen frusit. Jag fick ett flatskratt i örat av telefonissan. Det händer nämligen inte i en så stor stad som Jönköping att vattnet fryser i en hyresrätt. Men jag kände igen symptomen från torpartiden. Fem timmar senare hade vi rinnande kallt vatten i köket igen. Vaktmästaren hade hittat is proppen och löst upp den med en värmefläkt. Det som rent tekniskt inte kan hända hade hänt.

Efter att ha pratat med Julle (vår vaktmästare) så kunde det mycket väl hända igen. Så... Nu har det hänt igen. Denna gången besparade jag mig att förklara vad det var för fel när jag ringde. Så de skickade ut en joursnubbe som kom efter en halvtimma och ringde på. Jag förklarade för honom att det kommer att hjälpa med en värmefläkt ett par timmar. Han var ung och visste inte att det inte kunde hända. Så han har gjorde som jag sa. Så nu har vi nog snart vatten igen.

Man kan undra när Riksbyggen fattar att det kan hända. När röret tillslut frusit sönder och vattnet sprutar kanske. Det är heller ingen som tror på att vi har 11 grader i gästrummet på golvet. Det händer nämligen inte i en hyresrätt med källare. Trots tre olika mätningar med tre olika termometrar. Förmodligen är man väl bara en gnällig klimakteriehäxa. Kallt är det i vart fall med is. När det sitter på fel ställe. Brrrrrr

Gnäll från en person som inte ens har en rullator att släpa på

Asså. Jag anser ju att jag har en tumme med han där uppe. För hur det nu än har varit i lilla livet så har allting alltid ordnat sig. Oftast bättre än man kan tro från början när något strulat i livet. Men när jag i min aftonbön bad om att få en lång och härlig vinter.... Inte tusan trodde jag då att han skulle ta mig så på orden.

Idag när jag skulle gå iväg till skolan med L (måste sluta med att kalla henne lilla L. Hon är inte så liten längre) så hade det ta mig tusan snöat igen. För vilken gång i ordningen den här vintern det vet väl bara Nissen själv där uppe. Det är härligt med snö. Jag säger inget annat. Jag avskyr slask och regn i sex månader som svenska vintrar brukar innehålla. Men när nu snöskottningen i den här stan är lika med noll och egentligen långt UNDER noll, så kan man ju hålla sig för skratt när man ska ut om morgonen.

Först fick jag bända upp ytterdörren (inte fan tänker jag skotta trappan när jag betalar snart 8000 spänn i hyra för den här lyan) Sen ut på gångbanan som typ inte är skottad sen innan jul. Därefter korsa vägen (skrapad inte sandad, inte saltad). Gå i en halv meter snö för att gena till skolan (självförvållat men i allafall).

L hade inte ont av det alls. Som vanligt världens bästa morgonhumör. Hon pulsade genom snön och sjöng glatt och uppsluppet hela vägen.

Jag tog mig hem igen för att halvtimmen senare göra om hela bravaden med S, eftersom de inte går i skola respektive förskolan på samma tider. Väl hemma slängde jag mig ner på närmsta soffa djupt stönande över livets orättvisor utan att få det minsta medhåll från älsklingen som sitter nedbäddad pga stukad fot. Hans taskiga kommentar var bara:
" Men hjärtat du har ju bara 200 meter till skolan och dagis!"
Du, sa jag. I morse hade någon f-n gjort vägen bra mycket längre.

Om att passa in

Är tillbaka igen. Livet rullar på och solen lyser. Men i dag har jag lite oro över den lilla fröken vi har i familjen. Många frågor rullar runt i skallen. Många arga ord som jag inte vet till vem de ska sägas. Lillebror S tumlar runt i snön och ljudar på sina ny vunna bokstäver i alfabetet. Lilla L är så tyst. Fröken annorlunda Som vi i familjen aldrig sett som annorlunda. För oss är hon lilla älskade L som överlevde trots alla odds. I dag när jag lämnade henne i skolan så var assistenten sjuk. Lilla L satte sig på en bänk och tittade på sina nästan jämnåriga. Tittade på hur de leker med varandra. L är ny klippt. Så fin är hon. Så spänd var hon när hon gick i väg till skolan. Hon ville så gärna visa hur fin hon är i håret. Vad jag önskar att någon endaste hade sett det på skolan. Tänk om någon enda hade kommit rusande och mött henne och sagt: Åh vad fin du är. I stället hängde hon väskan på sin krok och gick och satte sig så ensam. Man undrar så vad hon tänker. Vad gör det med henne detta utanförskap? Eller känner hon inte som vi andra. Ingen vet. Jag vänder mig om flera gånger när jag går hem. Ser en rosa liten tjej. Ensam på en bänk. Hjärtat går sönder.

Over and out

Ber om ursäkt att jag inte skrivit på länge men livet har gått åt att slicka sår. Tack alla älskade vänner. Tack för blommor, mess och allt stöd. Bästaste vännerna har jag. Absolut Nu är det dax att rycka sig upp. Och jag behöver lite hjälp på traven. Jag har kört i 190 lite för länge. Så tro det eller ej men jag har bett om hjälp. Inte likt mig eller hur :-) Men jag har också kommit fram till att Rom byggdes inte på en dag. Så jag behöver lite tid och energi till att komma på fötter igen. Därför lägger jag ner bloggen. I allafall temporärt. Jag ska gå i terapi. Har ni hört. Tokdoktorn till good old mee. Jag är rekommenderad att inte använda datorn på ett tag. Så vi ses när vi råkas. Och ni..... Do not worry. Jag är seg som en gammal oxe. Det har jag efter farsan. Dubbelkramis