Over and out

Ber om ursäkt att jag inte skrivit på länge men livet har gått åt att slicka sår. Tack alla älskade vänner. Tack för blommor, mess och allt stöd. Bästaste vännerna har jag. Absolut Nu är det dax att rycka sig upp. Och jag behöver lite hjälp på traven. Jag har kört i 190 lite för länge. Så tro det eller ej men jag har bett om hjälp. Inte likt mig eller hur :-) Men jag har också kommit fram till att Rom byggdes inte på en dag. Så jag behöver lite tid och energi till att komma på fötter igen. Därför lägger jag ner bloggen. I allafall temporärt. Jag ska gå i terapi. Har ni hört. Tokdoktorn till good old mee. Jag är rekommenderad att inte använda datorn på ett tag. Så vi ses när vi råkas. Och ni..... Do not worry. Jag är seg som en gammal oxe. Det har jag efter farsan. Dubbelkramis

Föräldralös

Jordens oro viker. För den frid som varar.

Skänk en gåva till världens barn

www.youtube.com/watch?v=t6sIWPZFKU8&feature=related
Det är som sagt riktigt kallt nu. Speciellt på morgonen. Man får klä sig varmt. Min tanke går som alltid till alla dem som inte har tak över huvudet nu. Som får söka sig till trappuppgångar eller tågstationer för att värma sig en stund innan de på nytt blir ut körda i kylan. Härom dagen såg jag en pojke i Foppatofflor på väg till skolan. Han var fenomenal på att undvika pölar med förrädiska små is skikt på och tog en omväg för att slippa det isiga gräset som jag och dottern alltid genar över på morgonen. Han var inte stort mycket större än min egen tös och jag undrade hur i hela friden han lyckats tänka så galet och sticka iväg på morgonen i sommarskor. Följande dagar mötte jag samma grabb i samma skor två dagar i rad. Då helt plötsligt insåg jag. Ungen kanske inte har andra skor. Kände mig nödgad att stanna grabben och fråga varför han gick i tofflor när det är höst och nästan vinter. Skit i det du kärring, svarade han.

Nästa dag samma skor och i bara t-shirt. Då kunde jag inte hålla tyst utan frågade närmsta lärare om det var okey klädsel en kall oktobermorgon och om det fanns något jag kunde göra. Vi vet om problemet, svarade hon och tog med grabben in. Nu har det gått två dagar och jag har inte sett till honom. Undrar vad som hänt. Kanske var det droppen på någon bägare som rann över. Kanske har föräldrarna sjukskrivit honom. Kanske går han i sina trasiga sommarskor någon annanstans. Sneglar på dotterns ny köpta varma stövlar. Vilken ynnest ändå att kunna köpa nästan det man vill ha. Skänk en gåva ni som kan till världens barn. Medierna uppmärksammar ju detta den här veckan. Det finns många, många ungar där ute som inte ens har en varm famn att krypa in i.

Infekterat och infektion

I dag mötte jag en god vän som sörjer min mor mycket. Hon frågade när begravningen är. Jag svarade att det sker i kretsen av de närmaste. Hon bröt ihop och sa att jag inte kan hindra någon från att delta. Nej naturligvis inte svarade jag. Jag vet att kyrkorummet är en öppen plats men att det ändå var en önskan att det bara ska vara de närmaste eftersom min mor hade så många vänner och släktingar. Hon svarade att hon kände sig kränkt och bortkört. Då svarade jag inte mer. Kände mig bara dum. Vem ska man neka och vem ska man inte. Hade lätt kunna fylla en hel kyrka med släkt och vänner. Men vem är närmast? Alla har ju sin relation till mor. Min bror vill ju inte att någon ska komma. Han tycker att det är jobbigt så det räcker. Usch. Jag känner mig som en idiot. Mor däruppe i himmelen. Jag önskar att du hade talat om mer hur du själv ville ha det.

Sen var det tandläkarstolen. Fy fan alltså. Infektion i tanden och inflammation i käkbenet. Har så fucking ont att jag bara ville dra den. Nä det var den för frisk för... I med sjutton sprutor som det kändes och fylla igen skiten. Nu får jag betala för allt snaskande genom åren. Hur länge får man gå på två Alvedon och en Ipren innan det blir farligt? Har god lust att supa skallen i bitar just nu. Men så gör väl inte en vettig fembarns mor mitt i veckan?

Sorg, tandvärk och Glykol

Sakta men säkert går sorgen över en förlorad mamma över till en oändlig saknad. Märker föresten att jag av någon anledning kallar henne mamma nu när hon är död vilket är jätte konstigt eftersom jag alltid kallat henne mor. Nu har jag äntligen kunnat sova i två nätter. Annars har nätterna tillbringats ömsom i soffan ömsom halvsovandes i en stol. När man så sakterliga kommer tillbaka till en normal sömnrytm utan allt ältande av vad som hände den där ödesdigra natten då mamma lämnade oss... Då kommer tandvärken. På det glada 80-talet lagade man tänder med kvicksilver! Nu går skiten sönder tand efter tand. Håller på hos tandläkaren och har en tid på onsdag. Inte fan har jag lust att söka akut för en ny tand två dar innan. Nä det blir till att leva på värkisar och sträva med.

Nätterna är kalla nu. Den enbarmeliga vintern som jag hatar som pesten närmar sig med stormsteg. När jag var barn så kom snön i november och stannade till början på mars. Nu vet man att man har fem månaders slask, regn, kyla och blåst innan snön slår till på påsklovet någongång. Fy för den lede. Jag brukar inte klaga men alla människor har väl rätt till något som man inte gillar. Mitt är vintern. Det står jag för.

Skulle i allafall fylla på glykol i Roffes (husvagnen om någon missat det) värmesystem för första gången. Efter att jag övertygat maken om att jag fixar det galant så gick jag först och köpte en glykolmätare. Vad jag nu ska med det till när man kan låna på macken. Mätte och upptäckte att det behövdes på fyllning. Det visade att det skulle hålla till -17 men i det här jädra klimatet så tar jag inga risker. Matade på tills det visade att det skulle tåla -34. Ja, vadå. Man vet ju aldrig. Så skruvade jag på locket så fint till påfyllningsröret. Haha vad jag kan. Sen skulle jag sätta på locket på flaskan och spiller ut hela skiten på både mig och Roffe. Torkade som en galning och just då kommer äkta maken in och frågar vad jag gör. Fråg int, svarade jag då. Man har väl någon jäkla stolthet va?

Guldstol i himmelen

Så har hon då somnat in lilla mor. Utan smärta och med min hand i sin. Då har jag ingen mamma längre. Konstigt. Tomt. Hon fick en infarkt. Hon hade ont. Sen blev det lite bättre. Hon var med hela vägen. Så blev det lugnare Lilla gullehjärtat sa hon. Sen somnade hon. Lugnt och stilla. Saknad. Hon var den lyckligaste människa jag har känt. Hon var bland det vackraste jag haft. Grattis Gud. Nu kommer ni få många skratt där uppe. Tack för lånet.

Våga vara annorlunda

Jag kommer från en liten by där det var viktigt att passa in. Eller jag uppfattade det så i allafall. Många gånger under min uppväxt hörde jag nedlåtande ord om de som vågade vara annorlunda. Ju äldre man blev och någonstans på vägen så insåg man att alla människor egentligen är annorlunda. Det som kallas normalt existerar egentligen inte. Val man gör i livet präglar en och gör en till den man är. Ibland föds man till det som gemene man kallar för annorlunda. Hela mitt vuxna liv har jag så fascinerats av dem som vågar sticka ut och vara den de egentligen är. Slaviskt har jag följt Jonas Gardell i alla hans uppträdanden. Beundrat den väg han tagit och hatat hans ibland för mig argh nästan motbjudande fjollighet. Men ändå. Han står trygg och stadig i sitt beslut att ibland sticka ut så man bågnar.

Ibland har man mött människor med åsikter så man nästan blir förbannad. Men lik väl fascinerats av deras sätt att tänka. Det är ju våra olikheter och vårt oliktänkande som för samtalet framåt. Det är ju människors olika sätt att tänka och tycka som gör oss just unika och som skapar den mångfald bland oss människor som berikar oss ända in i själen.

I mitt barndomshem skulle man gå till kyrkan varannan söndag. Det hölls bara gudstjänst varannan söndag i den obygden där jag är född. Den andra söndagen var det söndagsskola. Jag minns än idag doften av ny strukna kläder och de kliande strumpbyxor man var tvungen att sätta på sig för att man skulle vara så fin som möjligt på söndagarna. Jag minns att man inte fattade ett jota av vad prästen sa. Men inte en sekund upplevde jag att jag hade tråkigt i kyrkan. Man satt där och filosoferade och fick sitta prick tyst och stilla. Det var en timmes avslappning och tid för eftertanke Jag kan sakna den totala tryggheten som man kände där i kyrkan när man satt där och höll sin mammas hand och sjöng med i allahanda psalmer som man fått med modersmjölken. Ibland undrar jag. När får dagens ungar en stilla stund med sina föräldrar och bara fundera och tänka efter.

Idag hade jag ett möte med en människa som har en svår resa. Men likväl har personen bestämt sig för att genomföra det han känner att han måste. Jag blir så imponerad av honom att han har den styrkan att välja en väg som inte många skulle våga välja.

Själv är jag nog ganska feg. Jag är nog den som gärna smiter undan när det drar ihop sig. Jag skulle önska att jag många gånger mycket oftare skulle våga stå upp och säga det jag verkligen tycker och tänker. Men ju äldre man blir desto mer inser man att världen verkligen inte är svart eller vit. Det är där jag har lite svårt att finna mig i kyrkans resonemang. Att det skulle finnas goda eller onda. Rätt eller fel väg.

Jag tycker att alla har rätt att välja sin väg. Följa sin tro. Och de människor som väljer ini helvete fel väg och skadar eller förstör för andra. De har ju sin historia. Sin ryggsäck. Så finns det en himmel så borde det ju vara just de som syndat mest som skulle komma in först. De har kanske gjort just fel val. Men kanske har de aldrig fått höra att de just duger precis som de är. Nej. Fram för mångfalden. Våga tänka annorlunda. Våga förstå dem som väljer andra vägar. Våga vara annorlunda. Jag ska i allafall försöka.... Tror jag.