Straffspark i skallen och ingen konfirmationspresent

Jag gnäller ofta och gärna över småsår och stickor i fingrarna och annat tjafs men pratar inte gärna om när jag verkligen är sjuk. Klarar inte riktigt omsorgen. Van att vara den med omsorgen. Men idag hann verkligheten i kapp lite grann. Har i botten en liten hjärnskada som härrör sig från en gammal onödig hjärnblödning för ca 20 år sen. Är i det närmsta återställd men har lite minnesproblem och lite problem med simultankapaciteten. Problemen har dock ökat på senare år sen vet man inte om det är åldern (bah) eller en kombination. Men i allafall idag fick jag en liten propp och den här gången när jag satt i bilen. Så nu är det sjukskrivning igen. Hemma på permis men ska tillbaka till sjukstugan i morgon. Låter rätt läskigt men den var vansinnigt oansenligt liten och avhjälptes med lite blodförtunnande. När de röntgade hjärnan så fanns det inget å klaga på så där stod det väl som vanligt sponsrat av AGA. Men inget att oroa sig för för någon. Än hänger kärringen med. Men nu kommer väl äntligen remissen till minnesenheten skickas iväg så inget ont som inte har något gott med sig. Nu skiter vi i eländet och lämnar över till vad som hände i helgen.

Satan vad glad gamla mor blev. Satan vad det var ensligt i skogen. Och nedrans vad grant det var där ute. Fick inte lägga ut bilder vilket respekteras. Så jag kan bara säga tänk er två små söta sjöar. Skog o ängar. Ladugård, uthus, röd stuga med snickarglädje, fågelsång, blommande fruktträd. Ja oj vad vi njöt. Maten var god och sällskapet (broder med familj) var trevligt. Men framför allt en överlycklig jubilar. Så ska en lyckad kidnappning gå till.

På Söndagen var det sen konfirmation för syskonbarnet. Vilket numera innebär drama i kyrkan med manus och koreografi av konfirmanderna. Det var en fotbollsmatch mellan gud och djävulen kommenterat av två kommentatorer från predikstolen. Vansinnigt kul och förbaskat bra gjort måste jag säga. Enda malören hände på konfirmationskaffet. Lille S "tappade" Konfirmandens present så den gick i tusen bitar. När mamma svor lite elegant mellan läpparna så ingen hörde svarade ungen. Men mamma då!!! Jag var ju tvungen och kolla om den höll.... Det gjorde den iiiinte. Gud hjälpe mig för det barnet som Emils mamma skrev i den blå skrivboken.