Lilla tysta L och minsta högsta S

I vår familj går alltid diskussionerna höga. Alla är livliga och alla vill säga sitt. När lilla L kom till oss fick vi tänka om lite. För hon är de små ordens mästare. När hon vill säga något vilket inte är ofta så är det substans i vad hon säger och väldigt ofta viskas det fram. Man får vara lyhörd till tusen. Blir hon ledsen så går hon alltid undan i stället för att gråta högt. Samtidigt som hon är fruktansvärt envis och lyssnar inte gärna på tillsägelser. Ibland förstår hon förstås inte alltid vad man säger men väldigt ofta får jag känslan av att hon förstår men skiter fullständigt i vår åsikt och går sin väg totalt.

Då vi nu fått reda på att hon har en lätt utvecklingsstörning så kommer genast frågan upp hur i hela friden vi ska göra med gränssättning och henne. Hon har en ständig tendens att testa gränserna eller om jag ska vara ärlig totalt skita i gränserna jag och hennes far sätter upp. Blir man arg och höjer rösten så blir hon jätteledsen. Höjer man inte rösten så skiter hon fullständigt i vad man säger. Jag ställer frågan till hennes psykolog som gjort hennes utveclingsbedömmning och får svaret att vi måste vara ännu tydligare med våra gränser till henne och alltid förklara varför även om det händer 22 gånger samma dag och samma sak.

Det är inte så att hon inte alls förstår orsak av verkan vilket är skönt. Hon är rädd för varma plattor tex och jätteförsiktig i trafiken när vi är ute och går. Men det finns ju vardagliga saker som inte är livsfarliga men som blir ganska enerverande i längden att förklara och tjata om. Som att riva upp ALLA sängkläderna i sängen hundra gånger samma dag efter att man har bäddat. Eller att använda hela förpackningen tvål när man tvättar händerna. Hon är ändå på sitt åttonde år och vi kan ju inte hänga henne i hälarna hela tiden. Hur gör andra? Man skulle behöva veta. Det hjälper inte att jag förklarar 22 gånger att man bara ska ta lite tvål hon tömmer lik förbaskat hela förpackningen i ett obevakat ögonblick.

Så där är det med många vardagliga göromål. Sen rätt som det är så trillar poletten liksom ner. Sen lyssnar hon plötsligt på våra argument. Man undrar så ofta. Förstår hon vad vi säger.

Lillebror S är den högljuddaste av alla våra ungar. Jag brukar säga att han föddes skit förbannad och sen har det liksom hållit på. :-) Är det soligt en dag så gnäller han över ont i ögonen. Regnar det så hatar han sina gummistövlar fast han har fått välja dem själv i affären när de inhandlades. Är det makaroner till middag så blir han vansinnig för att det inte är spagetti. Med tiden har jag och maken lärt oss att det bästa man kan göra är att låta honom hållas. Spelar man dum och låtsas att man inte hör så tar det fem minuter så kommer han lunkande som inget hänt och sätter i sig makaronerena med god aptit. Tar man strid så kan han hålla på att sura i timmar.

Han har härlig fantasi och berättar gärna om alla rymdresor han ska göra när han blir stor och vilken bra fotbollsspelare han kommer att bli. Då lyser han upp och kan prata i timmar om hur man bygger en rymdraket.

Vad härligt det ändå är att följa sina ungar på vägen. Så olika de blir allihop om man låter dem hållas.

Nu sover de sen länge och jag och maken kan ta ett glas vin eftersom vi båda är lediga i morgon.
Så inte ska jag sitta här och skriva. Vi ses en annan dag. Ha det bra allihopa därute. Det har jag.