Long time no see

Då ska vi se om vi kan skramla igång den här gamla bloggen igen. Hade glömt att den fanns och visste absolut inte att den fortfarande fungerade. Jag är inget proffs men ska göra ett försök. Jisses vad det var kul att läsa gamla inlägg som man skrivit för nästan fem år sen. Så mycket sorg när Mor o Far gick bort med bara två veckors mellanrum. Begravning med två kistor bredvid varann. De levde sida vid sida i med och i motgång i mer än femtio års tid. Så fick de lämna sida vid sida också. Vilken tid det var med de första trevande stegen för dottern med försök i vanlig skola. Som senare blev stadigvarande särskola där hon kunnat utvecklats och lära sig så fint. Idag har hon ett väl fungerande liv med människor omkring sig som möter henne där hon är i skolan. Vilka år det var med sjuka barn och gamla och sjuka föräldrar och att själv inte vara helt frisk. Orken att kämpa och finnas för alla. Vilket liv. Så brokiga inlägg. Då visste jag inte att minsta sonen också skulle få problem i skolan och kämpar sin strid. Snart får vi en diagnos på honom också. Men han har inga sociala problem så han kommer att kunna fortsätta sin vanliga skola men med mycket hjälpmedel. Idag har jag också fått en diagnos. Det hade jag inte då. Hjärntrötthet och afasi p.g.a hjärnblödningen jag fick som tjugoåring och med ett par tia attacker genom åren. Min hjärna är gammal. Äldre än resten av kroppen. Den bedövande tröttheten som finns där ibland som lägger sig som en blöt filt över hela mitt vardagsliv. Idag har den ett namn. Hjärntrött. Men jag måste ändå säga att jag idag mår bättre än på mycket länge. Man lär sig att leva med allt om man har någon att hålla i handen. Och det har jag. Goda vänner, fina ungar, och en make som jag ömsom älskar och ömsom blir galen på i lagom blandning. En kanin som vägrar bära sig åt som en kanin. Han hatar morötter och maskrosor men älskar bananer och jordgubbar. Sen har jag ju min husvagn. Igen. Det gamla skrället vi köpte för fem tusen för över tio år sen. Som var så älskad gick inte igenom besiktningen tillslut och det hade kostat för mycket att laga den. Den var sjuk överallt. Då trodde jag att det var slut med husvagnslivet. Tänkte att tält blir bra. Då hände himmelriket. Många som inte kände mig och som inte visste ett dugg om mitt liv. De sträckte ut sina händer och skramlade till en dröm. Först blev jag rädd och tänkte att det här kan man inte ta emot. Sen blev jag väldigt glad. Mer än glad. Och tacksam. Den här husvagnen är det finaste jag har ägt i hela mitt liv. Och jag är också livrädd. Att den ska bli klottrad på. Att den ska bli stulen. Att den ska bli påkörd. Att åskan ska slå ner och att den ska börja brinna. Därför har den helförsäkring. Gaslarm. Brandsläckare. Väktarbevakning. Gubben säger att den har hängslen, livrem OCH korsett. I slutet på denna månaden åker vi till en liten camping där blommorna blommar. Sen åker vi några mil och går på Liseberg. Dit är det bara barnen som längtar. För min del ska jag lägga upp fötterna om kvällen på en blå dyna och läsa en riktigt bra bok och fundera på om det är fladdermöss eller ugglor jag hör vingslagen av utanför myggnätet på världens finaste sommarstuga. Smålandia årsmodell 1989. Jag älskar er alla där ute som bidrog till detta. Än en gång. Tack