Om att våga skriva fast man inte kan del 1

I hela mitt liv har jag älskat ordet. Jag har alltid haft lättare för att uttrycka mig i skrift än i ord. Jag har läst mycket i nästan hela mitt liv och när jag var ung så skrev jag mycket texter. En del blev små sånger. Jag har en hel låda med gamla texter på lösryckta blad från ungdomstiden. I skolan älskade jag att skriva. Lyssnade jag på musik så var det alltid texterna som var det viktigaste. När andra lyssnade på Snowstorm så lyssnade jag på Björn Afzelius. Den tid och plats som jag kommer ifrån så fick man samma yrke som sina föräldrar. Man skulle jobba och göra rätt för sig. Det fanns inte på en skala att nära konstnärsdrömmar. Men inom mig fanns alltid en längtan att sätta på pränt. Jag gick ur skolan med medelmåttiga betyg och hade väl som alla andra siktat in mig på någon fabrik en bilresa från den lilla byn jag bodde i. Sen kom den stora kärleken in i mitt liv och innan jag visste ordet av så hade jag tjugo år gammal både barn, Volvo och ett hus halvvägs ute på landet. När jag var i vecka 38 med vårt andra barn så drabbades jag av en hjärnblödning. Ett blodkärl i hjärnan brast. Ingen vet varför. Jag var inte överviktig och tränade och skötte kroppen. Plötsligt förändrades allt. Jag miste känseln i ena sidan. Allt närminne försvann och smak och lukt var som bortblåst. Jag fick börja från början. Med allt. Min man hade inte möjlighet att komma så ofta till sjukhuset. Jag fanns ca 20 mil bort och han hade vår treåring och två jobb att sköta. Men jag var ung och stark och envis. När jag kom hem hade jag en nyfödd bäbis på tre månader och en liten pojke på tre år. Då hade jag redan lärt mig gå och körde på som jag alltid har gjort. I 190. På den tiden var det inte tal om någon uppföljning på hjärnskadade. Man erbjöd hemhjälp, sjukskrivning ett år och återbesök om ett par månader. Så jag knogade på. Med en ständig huvudvärk och en förtärande trötthet som aldrig ville lägga sig. Återbesöket kom och ärret i pannan efter operationen såg fint ut. Hem och sträva på sa man och det gjorde jag. Ibland orkade jag inget. Den lilla fina pojken som jag hade på armen kunde jag inte knyta an till. Han var en främling. Han hade funnits på ett annat sjukhus under sjukdomstiden. Jag såg honom först efter tre månader när jag skulle åka hem. Antaglig led jag av förlossningsdepression också. Eller också var det bara det att krafterna inte räckte till för någon annan än än mig själv. Sen var det minnet. Jag fick skriva upp allt och allt jag lärt mig i skolan var som bortblåst och det värsta av allt jag kunde inte stava. Min stora glädjekälla. Min passion i livet. Det skrivna ordet. Så svårt att få ihop helt plötsligt. Läste jag en bok så hade jag glömt den efter två dagar. Fortsättning följer