lördag 6 maj 2017
Social katastrof och lite hur det gick sen
Mycket vatten har runnit under broarna efter den där ödesdigra natten som förändrade hela mitt liv. Många drömmar krossades. Många val gjordes som förändrade mitt och mina närmastes liv. Med facit i hand så kan man konstatera att vare sig jag eller min omgivning eller mina läkare förstod hur sjuk jag fortfarande var när jag kom hem efter sjukhusvistelsen. Idag upplever jag att det fortfarande är så att rehabiliteringen efter en stroke många gånger är mycket sämre än en rehabilitering efter till exempel en hjärtinfarkt. Det är synd. För får man hjälp direkt så har man så goda chanser att bli så mycket bättre. Jag fick aldrig någon rehabilitering. Jag bad aldrig om någon heller. Jag förstod aldrig att jag hade fått permanenta skador på hjärnan. Inte förrän långt senare när det var för sent att göra något åt det. Det har gjorts några halvhjärtade försök med vattengympa, sjukgymnast o.s.v. Men jag vet idag att det hade behövts mycket, mycket mer. Nu är kroppen gammal och hjärnan också. Jag tränar själv. Går mina dagliga promenader. Cyklar och simmar så fort jag får chansen. Försöker ta hand om min familj och mina vänner så gott det går. De största problemen idag är fortfarande hjärntröttheten och minnet och att inte den högra handen vet vad den vänstra gör. Att jag inte klarar stress och att jag har svårt med alla hålla fler än två bollar i luften. Det har också gjort att jag gärna isolerar mig. Jag umgås med en vän i taget. När jag orkar. Jag är en social katastrof. Många okunniga har under åren kallat mig lat. Idag vet jag. Jag är hjärntrött. Men jag har det bra. Det finns så mycket fina människor där ute. Som så ofta sträcker hjälpande händer. Ibland kan det faktiskt bara handla om ett s.m.s som gör ens dag så mycket rikare. Jag blev aldrig författare eller journalist eller polis. Men jag fick så mycket mer. För jag är rik. Rik som ett troll. På goda vänner och fina ungar och en make som gör så mycket mer än man kan begära. Och snart mina vänner kommer sommaren 2017. Då kommer jag att bli ännu rikare på fina upplevelser från sol, sommar, bad, humlesurr, jordgubbar, och juvligt camping liv. Det är det allra, allra bästa jag vet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Och oftast har du ett leende på läpparna, ditt glada, goa skratt studsar mellan väggarna. Alltid ett ord till tröst och faktiskt är du en sån människa som lyfter andra, man blir glad av att träffa dig! Fast jag vet hur jävligt du har det!
SvaraRaderaKämpa på!
Tack! Fast jävligt är det inte lite tungt ibland bara. Å du. Jag har i alla fall aldrig behövt kämpa för mitt liv för att få luft! Var rädd om dig och krya på dig!
Radera