Stunder av saknad

Det finns gånger när man saknar sin mamma. Det hjälps inte att hon var gammal och sjuk och fick en massa bonus år. En människa som man tycker mycket om lämnar ett tomrum när de går. Det är det tråkigaste med att man blir äldre. Alla dessa människor som man förlorar. Men samtidigt blir det också en påminnelse om ens egen förgänglighet. Man blir tacksam för var dag man vaknar och har sina kära omkring sig. Men just nu önskar jag att min mor levde. Jag saknar hennes goda bullar. Jag saknar hennes fula kakor med för mycket karamellfärg. Jag saknar revbensspjällen och hennes köttbullar som aldrig höll ihop. Jag saknar vinbärssaften och doften av Nivea. Jag saknar kokkaffet och pratstunderna. Men framför allt saknar jag när hon spände ögonen i mig och fick mig på rätt tankar. Jag saknar när hon de sista åren när huset var sålt och de flyttade in till stan kom gående under vår balkong och ropade och undrade vad jag gjorde. Hon älskade könstier mat. För henne som var uppväxt på sill och potatis och kåldolmar och egen producerad mat från ax till limpa så var till och med spagetti exotiskt. Men pizza tog hon aldrig till sig. Hon åt men aldrig med förtjusning. Dä ä så törrt så gommarna fastnar sa hon och öste på kebabdressing så allt flöt. En gång bjöd jag med henne och pappa på en asiatisk krog. De älskade smakerna och bad sen ständigt att få komma tillbaka. En har ätet kåldölmar så dä räcker i livet sa min mor ofta. Ni som har era mammor kvar där ute. Krama dem ofta och mycket. Den dag de tackar för sig så blir livet aldrig detsamma. Livet går vidare men ingen är som mamma. Ingen.