Solbacken och kryckor och ett litet Lejonhuvud

 Reklam för goda vänner.

Bilderna jag tog gör inte huset rättvisa. Men vill ni se hur vi bodde så hittar ni bilder och info på till exempel airbnb  Sök på Mullsjö och Solbacken. Finaste huset vi någonsin bott i. Allt du behöver och nära till både skog och stad.

När vi kom hem var inte min kropp med mig alls. Därav blogguppehåll. Det blev att ta till kryckor för att ta sig fram över huvud taget. Och nej. Det har inte med att göra att jag rört mig mer i skog (visserligen med fel skor) än vad jag brukar. Jag går varje dag i skogen. Det slår till både när jag rört mig mycket och när jag har vilat. MEN jag har bestämt att den här bloggen INTE ska handla om mina krämpor utan hur jag förgyller livet. Så shit happens. Nu hoppar vi vidare.

Familjen har en älskad familjemedlem som skäms bort och pysslas med utöver det vanliga. Jag gillar egentligen inte att ha djur i bur. Jag tycker att de ska få leva i frihet där de är skapta för att leva. Men eftersom vi av olika anledningar inte vill ha katt så blev kanin det näst bästa. Han bor i en bur men är nästan aldrig i den. Vi låter honom vara ute mycket och gnaga på buskar och trädrötter och annat kaninhärligt. Han är en lätt  Lejonhuvad hermelin. Ett öga är blått. Det andra ögat är häften blått hälften brunt. Han var osäljbar hos uppfödaren eftersom han visade tecken på att inte vara renrasig (no shit). Han är skvatt galen och vi tror att han inte vet om att han är kanin. Han ratar morötter men mumsar förtjust i sig banan. Han älskar förstås högt gräs men hoppar över maskrosor. På natten när han är i buren så rör han aldrig grenar eller kvistar som vi släpat hem. Så fort jag ska ta ut och slänga. Då gnager han i sig dem rubb som stubb... Så länge JAG håller i kvisten. Dessa kaniner ska bli ungefär åtta år. Våran är nio. Han välter sitt hus och kastar matskålen åt fanders när den är tom. Ofta aktiv men hoppar gärna upp i husses knä i soffan och sover som en gris om kvällarna. När vi var hos veterinären för att klippa klorna så passade vi på att väga det lilla ullahuvet och kolla lite allmänt och till och med det var perfekt. 1,5 kilo kanin och frisk o fin som en nötkärna. Den här lille krabaten kan bli tjugo år om ni har tur sa veterinären och log. Så min fråga är. Får man ta med sig kaninen till servicehuset för den räkeln kommer överleva både mig och min make.

Vår kelgris. Döpt till Kasper men kallas mest för Kina och allt annat. Snuttbullen. Gosegrisen. Gullebullen. Pälsklingen. Plutten och Kaninskrället.