Stockholm kan vänta

Dottern i huset är sämre igen. Så. Vi hoppar storstan. Vi behöver nära till vårdkontakter som vi känner. Det är besvärligt läge när ens älskade unge inte äter. Hennes problem är mer komplext än ett Anorexia fall. Problemen sitter i både knopp och kropp. Anorexia är en hemsk sjukdom och jag förskönar inte den på något sätt. MEN där finns i alla fall hjälp att få även om man som förälder kämpar i motvind då också. Det vår älskade dotter lider av finns inte i några skolböcker för vårdstuderande. Hon har aldrig känt så mycket hunger och det har varit en kamp att få i henne mat ända sen hon föddes. Det finns drastiska metoder att ta till. Operera in en "knapp" på magen som man tillför näring genom. Men de flesta inom vården är överens om att i hennes fall är det något som bör undvikas in i det längsta. Då kommer hon nog aldrig komma tillbaka till ett normalt ätande igen. Så. Vi kämpar. Vi erbjuder och erbjuder. Hon får vara med att sätta menyn. Hon får vara med om hon vill när maten tillagas. Vi erbjuder och vi slutar aldrig att sätta fram. Vi går promenader och försöker leva normalt. Vi går på bio och ringer  hennes kompisar. Vi springer på sjukhuset hos dietist. Vi sitter hos psykolog både i grupp och ensamma. Vi försöker med akupunktur och med zonterapi. Vi sliter oss blå. Ändå går hon ner. Vi gör en ny vända med dropp och känner oss för första gången på fjorton år rätt maktlösa. Kanske är det puberteten som stjälper vår älskade solstråle. Kanske är det dessa hormoner som stjälper lasset. Ingen vet. Vi söker på nätet efter svar. Vi söker föräldragrupper för samtal. Vi letar med ljus och lykta. Hon är speciell vår solstråle. Hon finns inte i några uppslagsböcker. Hon sover mest nu. Orkar inte upp. Vi kör upp och kör ut. Erbjuder mjukglass med choklad. Hon blir glad tar en tugga och slänger. Nästa vecka blir det stormöte med hela hennes vårdteam. Jag hoppas innerligt att vi får några nya infallsvinklar. För detta tär på hela familjen. Jag är så glad att jag har en älskad make och fina vänner. För nu är man rätt sliten. Tack för alla fina tips till Storstaden. Vi spar dem och hoppas att vi snart kan packa väskan. Just nu är det en kamp med tallriken. Varje dag.