Våga vara annorlunda

Jag kommer från en liten by där det var viktigt att passa in. Eller jag uppfattade det så i allafall. Många gånger under min uppväxt hörde jag nedlåtande ord om de som vågade vara annorlunda. Ju äldre man blev och någonstans på vägen så insåg man att alla människor egentligen är annorlunda. Det som kallas normalt existerar egentligen inte. Val man gör i livet präglar en och gör en till den man är. Ibland föds man till det som gemene man kallar för annorlunda. Hela mitt vuxna liv har jag så fascinerats av dem som vågar sticka ut och vara den de egentligen är. Slaviskt har jag följt Jonas Gardell i alla hans uppträdanden. Beundrat den väg han tagit och hatat hans ibland för mig argh nästan motbjudande fjollighet. Men ändå. Han står trygg och stadig i sitt beslut att ibland sticka ut så man bågnar.

Ibland har man mött människor med åsikter så man nästan blir förbannad. Men lik väl fascinerats av deras sätt att tänka. Det är ju våra olikheter och vårt oliktänkande som för samtalet framåt. Det är ju människors olika sätt att tänka och tycka som gör oss just unika och som skapar den mångfald bland oss människor som berikar oss ända in i själen.

I mitt barndomshem skulle man gå till kyrkan varannan söndag. Det hölls bara gudstjänst varannan söndag i den obygden där jag är född. Den andra söndagen var det söndagsskola. Jag minns än idag doften av ny strukna kläder och de kliande strumpbyxor man var tvungen att sätta på sig för att man skulle vara så fin som möjligt på söndagarna. Jag minns att man inte fattade ett jota av vad prästen sa. Men inte en sekund upplevde jag att jag hade tråkigt i kyrkan. Man satt där och filosoferade och fick sitta prick tyst och stilla. Det var en timmes avslappning och tid för eftertanke Jag kan sakna den totala tryggheten som man kände där i kyrkan när man satt där och höll sin mammas hand och sjöng med i allahanda psalmer som man fått med modersmjölken. Ibland undrar jag. När får dagens ungar en stilla stund med sina föräldrar och bara fundera och tänka efter.

Idag hade jag ett möte med en människa som har en svår resa. Men likväl har personen bestämt sig för att genomföra det han känner att han måste. Jag blir så imponerad av honom att han har den styrkan att välja en väg som inte många skulle våga välja.

Själv är jag nog ganska feg. Jag är nog den som gärna smiter undan när det drar ihop sig. Jag skulle önska att jag många gånger mycket oftare skulle våga stå upp och säga det jag verkligen tycker och tänker. Men ju äldre man blir desto mer inser man att världen verkligen inte är svart eller vit. Det är där jag har lite svårt att finna mig i kyrkans resonemang. Att det skulle finnas goda eller onda. Rätt eller fel väg.

Jag tycker att alla har rätt att välja sin väg. Följa sin tro. Och de människor som väljer ini helvete fel väg och skadar eller förstör för andra. De har ju sin historia. Sin ryggsäck. Så finns det en himmel så borde det ju vara just de som syndat mest som skulle komma in först. De har kanske gjort just fel val. Men kanske har de aldrig fått höra att de just duger precis som de är. Nej. Fram för mångfalden. Våga tänka annorlunda. Våga förstå dem som väljer andra vägar. Våga vara annorlunda. Jag ska i allafall försöka.... Tror jag.