Snäll eller bara fördomsfull

Följande inlägg skrevs för ett tag sen men jag har av någon anledning haft svårt att redigera färdigt det. Men det säger en hel del om hur jag tänker så håll till godo.


Idag bestämde sig familjen för att åka till simmhallen (säger man simmhall eller badhus. Jag tvekar varje gång). Det var jätte länge sen vi var där. Det är ju familjens stora nöje men vi har ju plaskat i olika sjöar hela sommaren. Så nu var det som sagt ett bra tag sen. Den här damen som skriver är inte speciellt intresserad av kläder. Så det där med att hålla efter den egna garderoben är ganska så sällsynt. Ibland tar det ganska löjelseväckande proposioner. Som till exempel när man ska på fest. Inte satan tänker jag på att man ska ha strumpbyxor liggande. Nej då. De slängs i tvättmaskinen och knölas ner i lådan vare se de är hela eller inte. Så varenda gång jag behöver ett par vilket händer ganska sällan men än dock ibland. Så står jag där och river i lådan bland alla gamla trasiga as som borde gått raka vägen i soppåsen i stället. Följaktligen så hängs finaste klänningen in igen och man får gå iväg i långbyxor.

Idag när vi skulle till simhallen (eller om man nu säger badhuset) så gick det bara inte att använda baddräkten längre. Den var totalt ( jo , tjena 15 år gammal eller snarare 20 om jag ska vara helt ärlig) söndertvättad och eftersom jag inte har minsta lust att bada naken och bli utslängd så var det bara att styra kosan ner till affären precis innan vi skulle iväg och plaska. Hittade en jättefin på rea. Så nöjd och glad över att jag äntligen handlat något till mig själv så gick jag visslande gatan fram.

Där sitter det en snubbe och spelar så vackert. Röst som värsta kanariefågel. Jag blir stående och lyssnar. Barnen dansar glatt på gatan och klappar i händerna. Älsklingen puttar på mig och vill att vi ska gå vidare men jag blir stående kvar. Tänk säger jag, vad många krossade drömmar en sådan människa måste ha. Sitta vid 40 års ålder och spela på gatan. Ärsch säger älsklingen, han kanske tycker om att vara gatumusikant. Inte fan kan man gilla och spela på gatan svarar jag ilsket och halar upp en hundralapp ur plånboken. Här säger jag till minstingen. Gå och lägg det i mannens hatt. Mannen blir så glad att han slutar spela och går fram och vill ge mig en skiva som han spelat in. Nej, nej, säger jag. Det är okey. Då förvandlas hans glada min till jätte ledsna ögon. Så du gillar inte min musik. Du gav mig bara pengarna av medlidsamhet. Då vill jag inte ha dem.

Helt plötsligt gick det upp för mig hur förödmjukad han kände sig. Han ville inte ha mina allmosor. Han ville bli uppskattad som musiker. Jag var inte ett dugg bättre än alla andra som gick förbi utan att ens stanna och bry sig.

Jo. jo svarade jag klart jag vill ha din skiva. Jag tar två. Stammade jag. Du sjunger jättefint. Han bockade och hämtade en skiva till och gav mig sitt visitkort om jag någonsin ville ha en spelning vid en fest. Långsamt gick jag sen till bilen och funderade på när jag någonsin skulle spela skivorna. Förmodligen aldrig. Skammen brände på kinderna. Han var en riktig konstnär. Han trodde på sin musik. Jag behandlade honom som en uteliggare.

Undrar om han spelar på kräftskivor. Vill jag ens lyssna? Inte fan är jag någon ängel.