Kärlek över alla gränser

I fredags när familjen var på vårdcentralen träffade vi på en familj som vi inte har haft kontakt med på flera år. Mycket har hunnit hända i våra liv och paret som då var ny förälskade och hade stora drömmar om framtiden hade nu delat på sig och hade nya kärlekar i sina liv. Båda parter hade skaffat ny familj och det som band dem samman var 5-åriga dottern som skulle på någon läkarkontroll. Mamman och dottern gick in för att ta prover och ut kommer en alldeles otröstlig liten tjej som uppenbarligen inte gillade att bli stucken. Hon rusar förbi sin biologiska pappa och kastar sig i armarna på sin styvfar. Han tröstar och smeker henne över håret. När hon lugnat sig kryper hon upp i famnen på sin biologiska pappa som även han tröstar på bästa sätt. När tösen och modern gick vidare för att träffa läkaren blir vi sittande kvar och pratade med pappan. Han berömde på alla sätt bonuspappan och sa att det kändes så skönt att de kunde träffas över alla gränser.

Tänk så ljuvligt för tösen att ha två så mogna föräldrar Som kunde bortse från kampen och sätta tösens bästa först. Visserligen sa han att vägen dit hade varit lång men ändå. Man hittar på något sätt hopp för framtiden i all röran som barnen tvingas växa upp i. Själv har man väl inte alltid fattat de rätta besluten vad det gäller särkulle barnen. Men man har alltid försökt göra sitt bästa. Så glad blir man när kärleken tittar så ömt på stora dottern när han försvinner ut genom dörren till jobbet och säger: Den tösen står mitt hjärta så nära. Vägen dit har också varit lång. Men jag vet i botten av mitt hjärta att skulle det hända mina stora ungar något så skulle kärleken ge hela sin själ för att hjälpa till. Det känns ganska bra i ens hjärta när man kämpar på i vardagen och försöker få ihop allt. För någonstans har man alltid en tagg av dåligt samvete för att ha tvingat sina barn att växa upp som skjiljsmässobarn. Men en sak är säker. Kärleken till sina barn. Den sinar aldrig. Vad som än händer och hur stora de än blir.