Lite info till er som läser och Zlatan är kass?

När jag gick i skolan så hade vi underbara dagar som hette Salskrivningar. För dem som är lite äldre eller lite yngre kan jag berätta att det var dagar som var avsatta att skriva långa berättelser för att utveckla sig i tal och skrift. Det var innan datorerna hade intagit skolan så man satt där med sitt blanka papper, blyertspenna, suddgummi och en frukt. På något sätt så delade det in klasskamraterna i två läger. De som hatade det och de som älskade det. Jag fullkomligt älskade dessa stunder av stora Aulor med total tystnad och koncentration. Det var nog enda gången på högstadiet som jag älskade skolan. Annars kan man nog bäst beskriva min närvaro i skolan som frånvaro. Jag minns att det var en av de få gånger som jag lyckades få 5or på papperet. Jag närde en hemlig dröm om att sitta i en skrivar lya och författa de mest spännande historier.

I någon mån får jag väl ut lite av min skrivarglädje i den här bloggen. Men tiden har satt sina spår och nu inser man att det är mycket mer än en glad tanke som får någon att skriva bra. Här ska man byta stycke (vilket jag är urusel på). Ha en ständigt återkommande ström av inlägg (vilket jag är lika usel på). Samt ha en mycket vacker layout (vilket jag är totalt ointresserad av) samt stava lika bra som jag gjorde en gång innan hjärnblödningen slog till. Men trotts det så vet jag att det åtminstånde är ett tiotal som följer min blog. (Varför i helvete vill stavningskontrollen att man ska stava det med ett g. Ser så jävla dumt ut även om det är svengelska). Ibland får jag glada samtal på telefon från vänner och släktingar som tycker att jag skrivit något roligt. Men lika ofta händer det att någon tagit åt sig och trott att jag skrivit specifikt till eller om en person. Låt mig bara en gång för alla säga. Det händer aldrig. I så fall är person nämnd med ett namn eller ett alias så det inte finns någon tvekan. Jag skulle aldrig rikta mitt bloggande (Det ska stavas med två g riv i skallen) till någon enskild. Jag skriver om mig själv för mig själv och har aldrig en tanke på någon annan. Jag skriver aldrig mellan raderna. Däremot är jag jätteglad att någon vill besvära sig om att läsa dravlet. Så tack alla som ger mig positiv och negativ feedback och speciellt tack till S som gör sig omaket att så ofta kasta in en kommentar. Tydligen är det besvärligt att lämna kommentarer Eller så har jag en hel hop av otekniska vänner. Jaja deeet kan ni för guds skull ta åt er hela bunten utom S då :-)

Nu ska jag faktiskt citera en kär gammal vän. Vederbörande får gärna ta åt sig. Tror inte ens han läser det här men gör han det så tål han det :-)

Befann mig hos Steypa med make i helgen. Där fick jag och älsklingen nämligen möjlighet att sätta upp vår nya införskaffade klenod. Jag talar förstås om Roffe Ruff. Husvagnen som blivit vår nya kärlek. Jodå. Den funkade över förväntat och än så länge har inget oförutsett inträffat. Den är en riktig gammal pärla som vi är rätt så glada i vid det här laget. Förtältet var lika fint det. Även om jag till skillnad från alla andra husvagnsnördar (jag är också en nu) mest tycker att förtält är otäcka illaluktande, tidskrävande åbäken. Så måste jag ju erkänna att det var stort och fint utav bara helskotta. Så jaja. Jag skaaa inte göra mig av med det. Det får vara kvar... I källaren.... Längst in.... Där det inte är så mycket i vägen..... Åtminstånde ett tag till. Men nu till saken.

Steypas gode make (må han förlåta mig för att jag citerar honom utan att fråga) kommer ut dundrande och påstår att Zlatan är världens sämsta fotbollsspelare. Varför då frågar jag försynt. För att han inte gör ett jäkla skit. Han bara råka stå på rätt ställe. Det är alla runt omkring honom som är så himla bra. Det är därför som det går så jäkla dåligt för honom i landslaget. För där är alla lika dåliga.

Himla tänkvärt faktiskt. Då menar jag inte att Zlatan skulle vara dålig. Nej gud förbjude. Jag vet alldeles för lite om fotboll för att ens tänka tanken att hänga guden Zlatan. Nej, jag menar bara tanken. Är det inte lite så med oss alla. Vi är inte bättre än våra medspelare. Ibland kan vi briljerar och vara förbaskat duktiga på något. Men det som gör oss till stjärnor på livets himmel. Rätta mig om jag har fel men är inte det att vi berikas av människor vi lever ihop med eller träffas och lär oss något av. Visst blir vi som sämst när vi har en arbetskamrat eller vän som bär sig knepigt åt. Och visst blir vi som bäst när vi omger oss av goda kamrater som man känner att man kan lita på och som man kan lära sig något av. Ensam är stark emellanåt. Men gud vet om vi inte behöver ett hord av duktiga tekniska brasilianare omkring oss för att kunna kämpa lite extra och bli lite Zlatangudar hela bunten.