Som ett litet barn

ligger han där när jag kommer in i rummet. Sover så lugnt och fridfullt. Jag blir stående en lång stund och bara tittar. För ett ögonblick är allt bara stilla frid. Plötsligt ser jag hur han ler i sömnen. Lite snett efter sista stroken men dock ett leende. Jag drar fram en stol och låter alla fina minnen från barndommen skölja över mig. Jag ser det röda huset med vita knutar. Doften av hö från ladan. Fårens bräkande. Fars leende när han sträcker fram hinken med Lammex till de övergivna små. Han kliar dem bakom örat och ler. Han tittar på mig och säger: Glöm aldrig att vara gla i di små liven. Då växer di opp o blir livade di mä sir du. Så livad han var själv. Så motsägelsefull tyckte man då. Lika smekande som handen var mot de små övergivna lammen lika bestämd var handen när han la an bössan för jakt. Så klok han var far. Levde med och aldrig mot naturen. En sa allri skjuta mer än va som är lovlit å då sa en se te o träffa me en gång annars sa en låtat va.
Nu går han mot sin sista strid. Det är så tungt när plågorna sätter in. Igår var det bara tårar, dödsångest, smärta, kräk, kiss, bajs, förnedring, ilska, ny stroke, il färd till sjukhus. Nu ligger han där befriad av gud vet vilka droger. Förmodligen morfin. Han tittar upp. Jag böjer mig ner och smeker hans hår. Är du där tös, frågar han. Ja far. Jag är här. Är jag hemma eller på hemmet frågar han. Du är på sjukhus far. Kors har jag vatt sjuker o ja som inte ens har badat en sån skamm. Sov du, svarar jag. Det är de bästa. Han sluter ögonen och vilar i lugnet. Innan jag går tittar han upp och frågar sömnigt: Är jag hos dig eller är jag hemma. Om allt går väl far så är du nog snart hemma svarar jag och tittar ut genom fönstret och upp mot den grå himlen.