Gud, knäont och annat gnäll

Idag har vi varit i kyrkan och sett våra barn sjunga. Alltså vår präst är bara så genial. Varje gång vi går i kyrkan så skrattar jag så att jag nästan kissar på mig. Han är så långt ifrån man kan komma barndomens skräckinjagande präst som pratade om domedagen och syndens näste. Idag höll han hela predikan med en bebis på armen som han lånat från första rad. Och predikan och predikan... Jag vet inte om man kan kalla det predikan att berätta om hur viktiga alla små, små ljus som lyser är. Hur viktigt det är att gå egna vägar och att göra egna val i livet. Och hur viktigt det är att vi alla har rätt att känna oss små och ledsna ibland. Han delade ut barnens bibel till de små idag och alla som ville "flyga" fick göra det. Han kastade upp de busiga femåringarna i luften och fångade dem. Han sa att barnskratt är bland det vackraste som finns på jorden. Sen tog han en kasperdocka och spelade en sketch så att alla vuxna också fick skratta. Sen sjöng alla barnen tillsammans med honom och jag vet inte vem jag tittade på mest. Prästen som skulle likna en groda eller barnen. Himla kul var det i alla fall. Efteråt när jag frågade honom var han får allt sitt nytänkande ifrån. Jag menar svenska kyrkan är ju ändå rätt känd för att vara stelbent. Då svarade han att den största synden man kan göra är att glömma bort barnet inom sig. Det är barnen som är livet. Himla klokt sagt tycker jag.

Nu ska jag gnälla lite. Jag har så förbaskade ont i knät så jag vet inte om jag ska skrika, stöna, eller hålla käft och gå till doktorn. Tog en värktablett innan jag gick ut o gick i går. Jogga gick inte. Det gjorde inte mer ont när jag rörde på mig men så fort värktabletten släppte så ... ja satan alltså. Tänkte vänta en vecka och se om det går över av sig själv.

Sen tänkte jag gnälla lite på vädret... nä jag skiter i det. Jag tar på mig en extra tröja i stället. Dagens middagstips är Dillkött och kokt potatis ... muuuummms