Sjuktransport och Tussilago

Idag var jag och hämtade far på sjukhuset. Eller hämtade och hämtade. Jag var ledsagare på en sjuktransport. Himmel det var en upplevelse. Far var orolig och kunde inte förstå vad som skulle hända. Hur jag än förklarade så var han helt blockerad av att han måste byta miljö igen. Strokepatienter har ju den förmågan att komma och gå i medvetandegrad. Trygghet och att känna igen sig är ju så viktigt. Han trodde att han burit sig illa åt eftersom han inte fick vara kvar. Gång på gång förklarade jag att han var färdigbehandlad och att han skulle tillbaka "hem". Så kom då Mr Stress in farande. Snubben som skulle köra oss. Alltså han kommer få hjärtinfarkt vilken dag som helst. Slet och drog i allt. Lät mig köra båren när han talade i mobiltelefon. Körde som en galning i bussfilerna och hittade inte dit han skulle. Jag var glad som en tokig när vi väl var tillbaka på "hemmet" vid liv.
Så kände han igen sig tillslut då far. Han blev så glad att han skulle upp till på kuppen trots att han inte stått på sina ben på över en vecka. Men upp kom han tillslut i rullstolen och sen käkade han ostkaka som en galning för att sen somna som en stock i sin egen säng i sina egna kläder. Så är han då äntligen smärtfri. Lite surt att det skulle krävas ett sjukhusbesök för att omvärlden skulle förstå hur ont han hade. Nu kan jag nog äntligen få slippa nattliga telefonsamtal för en tid framöver. Skönt att kunna släppa och inte behöva ta med sig hans bön om hjälp.

På vägen hem tog jag årets första bild på Tussilago... Trodde jag. Det var bara det att jag hade tryckt på inspelningsknappen istället... Suck jag och tekniken. Ska bespara er den inspelningen till hälften på mina fötter. Nu ska jag ringa och störa gänget i Sälen. De tre största är där och förlustar sig i solen. Hur fuskit är det på en skala =)