Bruna barn och underbara sommarkvällar.

Nu var det jättelänge sen jag bloggade igen. Hela familjen har haft en underbar sommar. Vecka på landet med enskilda badvikar. De små har badat och byggt sandslott varje dag. Det är verkligen fördelen med vårt sommarhem. Inga köer, och ensamma stränder. Vi har tillbringat tre veckor i en husvagn så till och med barnen hade fått nog igår. Snälla mamma kan vi inte åka hem nu bad de bevekande. Så då gjorde vi så. Och gud min skapare vad skönt att få sova i sin egna säng. Inte har vi rest så långt i sommar men oj vad barnen är nöjda. Sol och bad. Bak och mys. Långa ljuvliga grillkvällar med Rose och god mat. Smultron och jordgubbar i översjö. Det sista stället vi bodde på så plockade vi bär varje dag. Djurparken i Borås har vi ju hunnit med också och massa andra småturer med matsäck och mys. Nu är barnabenen bruna och fyllda med sommar. Nu hoppas man att de går sin skolhöst med regn och rusk lite starkare tillmötes. De är i allafall väldigt glada och nöjda just nu. Man får väl se hur länge det varar.

Örongodis av Mullsjöson

Satan. Detta är riktig musik. Må de gå hur långt som helst.
www.youtube.com/watch?v=HfEdiIo7ynY

The incredible Hulk

Jo. Då var det dags för skolavslutning och lilla jag går iväg och köper finaste sommarklänningen till gumman med fina skor till. Allt provas och hon är stolt som en tupp och jättefin. Gud i himmelen vart har alla år tagit vägen. Nyss var hon en liten räka på 30 cm. Nu är hon lång som en stör och ska på sin första skolavslutning. Gissa om blödiga jag kommer göra bort mig och stå och böla i morgon. Tur att det finns vattenfast mascara kan jag säga.

Fina, fina ungen. Hon föddes en gång tre månader för tidigt och ingen visste om hon skulle överleva. Idag var jag på kvartsamtal och med lite hjälp nästa termin så kan hon gå kvar i den vanliga skolan. Hon kan många bokstäver redan och hänger med fint och har utvecklats bra den här terminen. Fröken Mia var så nöjd med henne. Gladaste ungen. När hon kommer på morgonen så lyser hela skolgården upp som en sol även om det regnar sa fröken.

Bara hon kunde låta bli de här eviga hyssen som gör sin ömma moder gråhårig. Efter kläd provningen idag så gick hon in och lekte en stund på sitt rum. Hon skulle rita med de ny köpta tuschpennorna. Efter en stund kommer hon ut totalt grön i ansiktet.
-Mamma, kolla vad fin jag är. Jag ser ut preciiiiis som Hulken.

Hon kommer vara den första ungen i världshistorien som kommer i fina sommarkläder med ett ill grönt feja på en skolavslutning. Hur jag än tvättade så gick inte färgen bort men strunt samma. Jag kommer stå längst bak och grina i allafall. Är totalt allergisk mot Den blomstertid nu kommer. Jag vill minnas att min mor var likadan. Satan vad jag skämdes då. Det tänker jag inte göra i morgon. Och inte min sol stråle heller. Hon är alldeles för smart för att bry sig.

Servicekänsla

Nu var det länge sen jag plottrade ner något. Men ibland har man liksom inte feelingen. Våren har kommit med stormsteg. Allt är ljust grönt och underbart. Husvagnen är invigd och hela familjen älskar det gamla skrället. Den har sina små skavanker men den är ju fukttestad hos Kabe och det är ju det viktigaste. Nu är det så att det finns lite imma mellan rutorna på ett ställe och det är ju inte så bra. Kan ju bli värre.

Så jag och maken gav oss iväg till närmaste företag och bara kollade vad det skulle kosta att täta upp eländet eventuellt byta den dålig rutan. Det var ändå Kabes egna reservdelsförsäljare. Men där fanns det inget man kan kalla service precis. De hånskrattade åt vår gamla vagn och sa att det skulle kosta mer än vad vagnen är värd :-(

Som att jag inte skulle veta det. Men för den skull kanske man vill hålla sina gamla ting fina och välvårdade. Jag är så jävla trött på den här slit och släng mentaliteten som finns idag. Varför kan man inte få laga och vårda sina gamla ting utan att bli idiot förklarad. Måste man alltid bara slänga och köpa nytt?

Som mina gamla skor som behövde sulas om. Nehej då sa skomakaren. De är inte värda att laga. Hur fan vet han det? Jag kanske gillar mina gamla slitna, sköna ingångna skor. Varför ska allt räknas i kronor och ören?

Synd att man inte är lite mer praktisk lagt. Då skulle jag öppna en liten ruffig lya dit alla kunde komma och laga sina gamla ting. Allt från trasiga skor till ihopramlade stolar. Jag tycker gamla använda saker är mycket finare än nya. Och det handlar inte om Smålänningen i mig. Det handlar om att allt som finns i ens vardag behöver inte vara nyköpt. Det behöver bara fungera.

Hakuna matata

Ibland går livet som på räls. Man har inga bekymmer i världen. Ibland hopar sig liksom problemen och man kan ha lite svårt att veta i vilken ända man ska börja nysta i. Just nu står jag inför många val. En del problem känns som höga hus. Så höga att jag helst skulle sopa dem under mattan och inte ta itu med det. När jag frågade min terapeut hur jag skulle börja så svarade han: Från början. Men ibland kan det vara svårt att se var början är. Ibland sträcker människor ut händer utan att man ber om det. Förstår mer än vad jag vet. Just i detta nu tänker jag. Hakuna matata. Men när kvällen kommer och lamporna slocknar. Då knackar de på igen. Grubblerierna. I morgon är en annan dag. I morgon är ett nytt möte. Måtte jag hitta början då.

Påskpyssel och onödiga uppfinningar

Lite har jag Påskpyntat. Vårstädat hela lägenheten så den doftar då gott. Fönstren är inte putsade. Det får bli nästa vecka. Kärleken jobbar så jag och de små glinen får koka rosa, blå och gröna ägg själva att ha på den lilla Påsk buffen vi brukar ha till frukost på påskafton. Sen brukar de små få leta påskägg med godis i. Det brukar vara en fröjd när de hittas.

Annars tycker jag att denna fredagen känns längre än någonsin. Man blir lite nedstämd av den ihjälslagna damen på parkeringsplatsen. Så himla onödigt. Döda någon för en parkerings skull. Sen läste jag om det senaste i mode världen. Analblekning!!! Jorå.. Man ska bleka röven så den inte är så mörk. Asså vem fan bryr sig. Världen är totalt upp och ner vänd. Nu kan man göra om sig precis överallt. Undrar när det blir modernt att spruta gift i öronen så de ser ut som Dr Spock. Det kommer säkert.

Nu ska jag gå och berätta för mina ungar att de är fina och duger precis som de är. Sen ska vi tända ljus och läsa. Mamma mu. Hon är en konstig ko. Det är en värld som en lantis begriper.

Hyllning till stora dottern E

I söndags kom hela stora barnaskaran (de tre äldsta barnen alltså) hem ifrån en vecka i Sälen. Stortjejen hade ramlat första dan och slagit i huvudet. Så hårt så hon inte mindes vare sig fallet eller hur hon tagit sig ner för backe. :-( Vilken tur att ungen hade hjälm !!! Annars hade hon skadat sig jättesvårt. Största brodern såg fallet och blev jätterädd. Tänk vad livet tråd är skör ändå!!! Ett felskär så kan allt vara slut. Vad glad jag är att mina kloka ungar i tjugoårsåldern bär hjälm i slalombacken. Och vad glad jag är att min stora tösabit satt mitt imot mig igår och mumsade kycklingtallrik och var lika go och glad som alltid. Min mor hade ett uttryck när man tog ut sina gränser lite. Di barna, di barna. Man kör dom te prästen så går di te kvarna. Min stora, vackra, duktiga, fina, modiga tösabit. Vad jag är glad i dig.

Stjärnorna lyser alltid även om man inte ser dem

Äldsta sonen är en fena på musik. Han skriver och spelar på sin kammare. Haft lite bandkonstellationer och spelat in lite musik på enkel väg. Inget kommersiellt Han är en sann idealist. En gång när jag frågade om han ville spela på de stora scenerna så svarade han: Nä fy fan. Jag spelar för att det ger mig något. Inte för att det ska ge något liksom.

Han sätter ord till musik eller snarare han tonsätter sitt liv. En gång under skoltiden så frågade han sin lärarinna i musik om han kunde få låna hem lite noter och försöka lära sig spela. Hon svarade att kan du det inte nu så är det för sent att lära sig. Han var då i 13-års åldern. Hur det nu gick till så skulle man ju vilja tala om för den där glädjedödande, urspårade läraren att sonen idag behärskar många instrument och att det är till stor glädje för honom. På kammaren och iallafall i en mors öron är han en riktig stjärna. Det är en sann fröjd när man får tillfälle att lystna på honom.

Sen har vi den andra stjärnan i familjen som precis har missat att gå vidare i VM. I mina ögon är han en riktig stjärna hur han än springer. Han sliter och tränar dag efter dag och reser halva jorden runt på arenorna. Morsan sitter hemma och fattar inte hur han pallar. Uppladdningar på uppladdningar. En förkylning spolierar hela skiten på några sekunder. Några ögonblick mellan succé eller katastrof Han lever ett mycket bra liv och stortrivs med det han gör men jag i min enkla vardag kan icke begripa hur han orkar alla dessa uppladdningar. Drömmen om att bli stjärna. Drömmen om att vara bäst. Hotellrum efter hotellrum som passerar i revy. Väntetider i timmar på flygplats efter flygplats. Bättre liv än de flesta i hans ålder. Inte så jäkla kul med ett nio till fem jobb med skitlön heller.

Hur stora ens barn än blir så bär man dem i sitt hjärta dagligen. Hur de än lyckas och var de än befinner sig så älskar man dem varje sekund. Man har dem bara till låns. Man hoppas så innerligt att vart de än strävar och vart de än når så förstår de att var och en på sitt vis är de det bästa som finns. Bara genom att vara den de är. Alla skulle vi gå ut i världen och betraktas som stjärnor. För det är precis så som en mor ser på sina barn. Det vackraste som finns. Oavsett hur de lyckas.

Lilla tysta L och minsta högsta S

I vår familj går alltid diskussionerna höga. Alla är livliga och alla vill säga sitt. När lilla L kom till oss fick vi tänka om lite. För hon är de små ordens mästare. När hon vill säga något vilket inte är ofta så är det substans i vad hon säger och väldigt ofta viskas det fram. Man får vara lyhörd till tusen. Blir hon ledsen så går hon alltid undan i stället för att gråta högt. Samtidigt som hon är fruktansvärt envis och lyssnar inte gärna på tillsägelser. Ibland förstår hon förstås inte alltid vad man säger men väldigt ofta får jag känslan av att hon förstår men skiter fullständigt i vår åsikt och går sin väg totalt.

Då vi nu fått reda på att hon har en lätt utvecklingsstörning så kommer genast frågan upp hur i hela friden vi ska göra med gränssättning och henne. Hon har en ständig tendens att testa gränserna eller om jag ska vara ärlig totalt skita i gränserna jag och hennes far sätter upp. Blir man arg och höjer rösten så blir hon jätteledsen. Höjer man inte rösten så skiter hon fullständigt i vad man säger. Jag ställer frågan till hennes psykolog som gjort hennes utveclingsbedömmning och får svaret att vi måste vara ännu tydligare med våra gränser till henne och alltid förklara varför även om det händer 22 gånger samma dag och samma sak.

Det är inte så att hon inte alls förstår orsak av verkan vilket är skönt. Hon är rädd för varma plattor tex och jätteförsiktig i trafiken när vi är ute och går. Men det finns ju vardagliga saker som inte är livsfarliga men som blir ganska enerverande i längden att förklara och tjata om. Som att riva upp ALLA sängkläderna i sängen hundra gånger samma dag efter att man har bäddat. Eller att använda hela förpackningen tvål när man tvättar händerna. Hon är ändå på sitt åttonde år och vi kan ju inte hänga henne i hälarna hela tiden. Hur gör andra? Man skulle behöva veta. Det hjälper inte att jag förklarar 22 gånger att man bara ska ta lite tvål hon tömmer lik förbaskat hela förpackningen i ett obevakat ögonblick.

Så där är det med många vardagliga göromål. Sen rätt som det är så trillar poletten liksom ner. Sen lyssnar hon plötsligt på våra argument. Man undrar så ofta. Förstår hon vad vi säger.

Lillebror S är den högljuddaste av alla våra ungar. Jag brukar säga att han föddes skit förbannad och sen har det liksom hållit på. :-) Är det soligt en dag så gnäller han över ont i ögonen. Regnar det så hatar han sina gummistövlar fast han har fått välja dem själv i affären när de inhandlades. Är det makaroner till middag så blir han vansinnig för att det inte är spagetti. Med tiden har jag och maken lärt oss att det bästa man kan göra är att låta honom hållas. Spelar man dum och låtsas att man inte hör så tar det fem minuter så kommer han lunkande som inget hänt och sätter i sig makaronerena med god aptit. Tar man strid så kan han hålla på att sura i timmar.

Han har härlig fantasi och berättar gärna om alla rymdresor han ska göra när han blir stor och vilken bra fotbollsspelare han kommer att bli. Då lyser han upp och kan prata i timmar om hur man bygger en rymdraket.

Vad härligt det ändå är att följa sina ungar på vägen. Så olika de blir allihop om man låter dem hållas.

Nu sover de sen länge och jag och maken kan ta ett glas vin eftersom vi båda är lediga i morgon.
Så inte ska jag sitta här och skriva. Vi ses en annan dag. Ha det bra allihopa därute. Det har jag.

Vårt stora lilla underverk

Så gjordes då den stora undersökningen på lilla L. Där skola hem och experter fick göra all sköns tester. Lilla L deltog ivrigt i alla praktiska och teoretiska spörsmål. Så kom då utfallet. Lätt utvecklingsstörd. Trodde inte ens epitetet fanns kvar. Frågorna blev många. Vad har vi för rättigheter? Kommer det att bestå i all evighet.? Alla svar fick vi inte. Men besked att det blir särskola till hösten känns i allafall bra. Bättre att vara en stjärna där än att få kämpa i motvind hela skoltiden.

Tydligen kan ingen veta om problemen kommer kvarstå. Det visar sig först i 12-års åldern. Känns i allafall bra att testerna var så grundliga och att vi nu har facit i hand när vi väljer skola till hösten. Hon fick ju ett år att prova på i allafall i vanlig skola och det har ju inte riktigt funkat om man ska vara ärlig med skolans alla besparingar. Nu får hon riktade resurser och med hennes järnvilja så känns det ändå som att hon kommer kunna gå hur långt som helst.

Med tanke på hennes utgångspunkt att födas tre månader för tidigt och svårt undernärd så känns det ändå som om hon har klarat sig bra. I alla sociala tester så visar det klart och tydligt att hon inte har några problem. Hon är gärna händelsernas centrum och älskar att uppträda när tillfälle ges. Så jag tycker nog ändå att hennes framtid ser ganska ljus ut. Det enda vi är lite rädda för är att det visar sig senare att hon hinner i kapp. Då är det inte lätt att till ex genomföra högskola eller dylikt. Men, men man får ta ett steg i taget.

Just nu kämpar vi med ständiga kruppanfall, feber och konstant matvägran. Alla gram vi byggt upp under ett års tid flyger nu all världens väg. Kvar står åter igen ett barn med svår undernäring. Vi slapp i allafall åka in och lägga henne på dropp den här gången. Alltid något. Man undrar hur ungen kan vara så glad varje dag när hon kämpar i ständig uppförsbacke. Men som gubben brukar säga. Hon känner ingen annan väg. Vår älskling, vår kämpe. Hon är solens och glädjens barn. Nu är det bara att kavla upp ärmarna och hoppas på att hon kommer fortsätta att tycka att det är lika kul i framtiden. Även om det inte blir på samma sätt som för de flesta andra. Vi är så glada att hon finns hos oss. Varje dag är verkligen en gåva med den ungen.

Att fräsa eller inte fräsa det är frågan

Jag har ibland ett sjuhelsikes temperament. Det har nog alla min vänner råkat ut för emellanåt. Jag har försökt lära mig genom livet när man ska fräsa ifrån och när man ska ha vett att hålla käften. Men ibland blir jag förbannad på helt fel ställen. Det är ju inte det minsta konstruktivt och man kommer ju inte precis längre i konversationen Idag har jag fräst på två ställen. Först på dagis och sen i skolan. Nu sitter jag här med magont och funderar på om det leder till något bra. Förmodligen inte Men ibland måste man bara få säga vad man tycker. Synd bara att jag ska bli så himla högljudd.

På dagis hade de utflykt i dag till Upptäck (vet ifan hur de stavar till det men skit samma). Ingen vettig information har gått ut och i går frågade maken när vi skulle lämna. Det räcker med tio över säger miss fröken. Om det nu är så att man brukar lämna vid nio, läser man inte det meddelandet som om man ska lämna tio över nio då kanske. Men när jag dyker upp med min förväntansfulla kille idag så hade de åkt för en timma sen. Det har inte gått ut någon lapp. Fler föräldrar stod där med sina ungar som blev ledsna. Då rann sinnet. Hur kul på en skala var det att gå hem med en mycket ledsen 6-åring. Även om vi bestämde mer föräldrar än jag att vi skulle ta våra barn till Upptäck själva. Det jävla dagiset fungerar som en potta skit nu. För många ungar och för mycket trötta pedagoger.

Sen skolan. Vår älskade lilla L har ju rätt till assistent. Hon är dessutom inne i en period just nu när hon känner sig ganska ledsen och ensam. Men rätt var det var i måndags så flyttade skolan på assistenten till en annan klass. Så hon har gått utan hela veckan. Idag ringde jag upp rektorn och frågade vem som är ansvarig om min unge skulle ge sig i väg hem över gatan och bli påkörd. Hon är nämligen en rymmare. Nja det visste man ju inte och det ska ju inte behöva hända. Och föresten så hör hon ju inte till en vanlig skola utan passar bättre i en särkola!!!!! Så länge besluten ligger att hon ska vara i en vanlig skola. Så måste de väl för helvete ta ansvar för henne!!!!! Där fick jag mitt psykutbrott nummer två denna dag.

Men nu när jag lugnat mig lite så sitter jag här i stället och smider planer. Här ska kallas till möte. Jag ska kalla ihop både vård teamet som L har och skolan. Funderar på vem mer som är ansvarig på kommunen. Någon socialassistent. Nu jävlar är klimakteriehäxan på språng. Nobody puts Baby in a corner. http://www.youtube.com/watch?v=7GBy7rBzz_I

Svenska språket

Angående OS. Jag och min goa gubbe satt och spånade om de olika länderna som är med. Det svenska språket är ju spännande ibland. Var finns reglerna vad det gäller maskulinum och femininum Ja men att det heter dansk respektive danska är ju inte så konstigt men vad många olika ändelser det finns på våra motståndare. Försök och säga vad en kvinna från Wales heter alltså man bryter ju tungan ur led. Walesiska... Holländska och holländare inte heller så konstigt men vad heter en kvinna från Mongoliet.. Mongoliska kanske. Så där höll vi på. Monegask och...gud vet... Monegaskiska kanske. För att inte tala om när man går in på folk från våra städer. Göteborgare och göteborgska Inte så konstigt. Men vad heter en kvinna från Luleå??? Haha. Man kan spåna sig tokig. Sådant där söndagsprat kan vi hålla på med. Knasigt va. :-)

När nöden är som störst....

Det där med att skänka pengar till välgörande ändamål. Nyligen. Eller fortfarande skänker ju många av oss pengar till Haitis offer. Det skänks miljoner och åter miljoner om året till dem som är drabbade av katastrofer och eller svält. Det räddar liv. Det finns hundratals organisationer som jobbar för att vår värld ska bli lite rättvisare. Det räddar som sagt var liv. Vi räddar miljontals människor på olika sätt.

Det är så viktigt att vi alla hjälps åt i stort och i smått. Då blir man så förbannad när man kan läsa i en av våra större kvällstidningar att i nästan samtliga organisationer så roffar cheferna åt sig miljonlöner. Röda korsets (mitt fina röda kors som alltid är först på plats och gör så mycket när katastrofer inträffat) ledning har en lön på 1.8 miljoner i årslön. Självaste ordföranden Bengt Westerberg drar in 800 000 om året. Av våra skänkta slantar!!!!! Att sådant kan vara lagligt.

Hur futtiga känns inte mina korvören som jag försöker bidra med då!! Sånt där är ju livsfarligt. Tänk vad många som ger fan i att skänka nu när de läser eländet!!!!! Den organisation som enligt tidningen ligger i botten är frälsningsarmen. Himla tur tänker jag. Gav ju dem 1000 spänn innan jul. Så kommer jag på att när jag tänker så så är jag ju lika gniden själv. Egentligen.

Var är uteliggarna nu föresten i nordpolskylan?? Ser dem inte vid Juneporten längre. Har de frusit i hjäl allihop???? Ja inte har de blivit hjälpta av storpamparna löner i allafall. Det är ett som är säkert.

Isigt

Kyla är bra på många sätt. Hur gott är det inte med en kall is glass en varm sommardag t.ex En isklamp på armen när man bränts sig på ugnen är ju hur skönt som helst. Is i drinken en komplett njutning. För att inte tala om när vi härom veckan åkte skridskor små och stora tillsammans med sonen från Stockholm och dottern från Mullsjö. Det var jättekul att se både vuxna barn och småglin tumla runt på isen tillsammans.

I morse fanns det inget vatten i köket igen. Det ska sägas att vi bor i Riksbyggens hyresrätter. Så det ska man ju kunna kräva att man har rinnande kallt vatten i köket. Förra gången det hände så ringde jag och föreslog att det förmodligen frusit. Jag fick ett flatskratt i örat av telefonissan. Det händer nämligen inte i en så stor stad som Jönköping att vattnet fryser i en hyresrätt. Men jag kände igen symptomen från torpartiden. Fem timmar senare hade vi rinnande kallt vatten i köket igen. Vaktmästaren hade hittat is proppen och löst upp den med en värmefläkt. Det som rent tekniskt inte kan hända hade hänt.

Efter att ha pratat med Julle (vår vaktmästare) så kunde det mycket väl hända igen. Så... Nu har det hänt igen. Denna gången besparade jag mig att förklara vad det var för fel när jag ringde. Så de skickade ut en joursnubbe som kom efter en halvtimma och ringde på. Jag förklarade för honom att det kommer att hjälpa med en värmefläkt ett par timmar. Han var ung och visste inte att det inte kunde hända. Så han har gjorde som jag sa. Så nu har vi nog snart vatten igen.

Man kan undra när Riksbyggen fattar att det kan hända. När röret tillslut frusit sönder och vattnet sprutar kanske. Det är heller ingen som tror på att vi har 11 grader i gästrummet på golvet. Det händer nämligen inte i en hyresrätt med källare. Trots tre olika mätningar med tre olika termometrar. Förmodligen är man väl bara en gnällig klimakteriehäxa. Kallt är det i vart fall med is. När det sitter på fel ställe. Brrrrrr

Gnäll från en person som inte ens har en rullator att släpa på

Asså. Jag anser ju att jag har en tumme med han där uppe. För hur det nu än har varit i lilla livet så har allting alltid ordnat sig. Oftast bättre än man kan tro från början när något strulat i livet. Men när jag i min aftonbön bad om att få en lång och härlig vinter.... Inte tusan trodde jag då att han skulle ta mig så på orden.

Idag när jag skulle gå iväg till skolan med L (måste sluta med att kalla henne lilla L. Hon är inte så liten längre) så hade det ta mig tusan snöat igen. För vilken gång i ordningen den här vintern det vet väl bara Nissen själv där uppe. Det är härligt med snö. Jag säger inget annat. Jag avskyr slask och regn i sex månader som svenska vintrar brukar innehålla. Men när nu snöskottningen i den här stan är lika med noll och egentligen långt UNDER noll, så kan man ju hålla sig för skratt när man ska ut om morgonen.

Först fick jag bända upp ytterdörren (inte fan tänker jag skotta trappan när jag betalar snart 8000 spänn i hyra för den här lyan) Sen ut på gångbanan som typ inte är skottad sen innan jul. Därefter korsa vägen (skrapad inte sandad, inte saltad). Gå i en halv meter snö för att gena till skolan (självförvållat men i allafall).

L hade inte ont av det alls. Som vanligt världens bästa morgonhumör. Hon pulsade genom snön och sjöng glatt och uppsluppet hela vägen.

Jag tog mig hem igen för att halvtimmen senare göra om hela bravaden med S, eftersom de inte går i skola respektive förskolan på samma tider. Väl hemma slängde jag mig ner på närmsta soffa djupt stönande över livets orättvisor utan att få det minsta medhåll från älsklingen som sitter nedbäddad pga stukad fot. Hans taskiga kommentar var bara:
" Men hjärtat du har ju bara 200 meter till skolan och dagis!"
Du, sa jag. I morse hade någon f-n gjort vägen bra mycket längre.

Om att passa in

Är tillbaka igen. Livet rullar på och solen lyser. Men i dag har jag lite oro över den lilla fröken vi har i familjen. Många frågor rullar runt i skallen. Många arga ord som jag inte vet till vem de ska sägas. Lillebror S tumlar runt i snön och ljudar på sina ny vunna bokstäver i alfabetet. Lilla L är så tyst. Fröken annorlunda Som vi i familjen aldrig sett som annorlunda. För oss är hon lilla älskade L som överlevde trots alla odds. I dag när jag lämnade henne i skolan så var assistenten sjuk. Lilla L satte sig på en bänk och tittade på sina nästan jämnåriga. Tittade på hur de leker med varandra. L är ny klippt. Så fin är hon. Så spänd var hon när hon gick i väg till skolan. Hon ville så gärna visa hur fin hon är i håret. Vad jag önskar att någon endaste hade sett det på skolan. Tänk om någon enda hade kommit rusande och mött henne och sagt: Åh vad fin du är. I stället hängde hon väskan på sin krok och gick och satte sig så ensam. Man undrar så vad hon tänker. Vad gör det med henne detta utanförskap? Eller känner hon inte som vi andra. Ingen vet. Jag vänder mig om flera gånger när jag går hem. Ser en rosa liten tjej. Ensam på en bänk. Hjärtat går sönder.