tisdag 12 januari 2010
Om att passa in
Är tillbaka igen. Livet rullar på och solen lyser. Men i dag har jag lite oro över den lilla fröken vi har i familjen. Många frågor rullar runt i skallen. Många arga ord som jag inte vet till vem de ska sägas. Lillebror S tumlar runt i snön och ljudar på sina ny vunna bokstäver i alfabetet. Lilla L är så tyst. Fröken annorlunda Som vi i familjen aldrig sett som annorlunda. För oss är hon lilla älskade L som överlevde trots alla odds. I dag när jag lämnade henne i skolan så var assistenten sjuk. Lilla L satte sig på en bänk och tittade på sina nästan jämnåriga. Tittade på hur de leker med varandra. L är ny klippt. Så fin är hon. Så spänd var hon när hon gick i väg till skolan. Hon ville så gärna visa hur fin hon är i håret. Vad jag önskar att någon endaste hade sett det på skolan. Tänk om någon enda hade kommit rusande och mött henne och sagt: Åh vad fin du är. I stället hängde hon väskan på sin krok och gick och satte sig så ensam. Man undrar så vad hon tänker. Vad gör det med henne detta utanförskap? Eller känner hon inte som vi andra. Ingen vet. Jag vänder mig om flera gånger när jag går hem. Ser en rosa liten tjej. Ensam på en bänk. Hjärtat går sönder.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ååå, hu såå ont det gör i ett modershjärta :-(
SvaraRaderaOch att det händer bland så unga barn. Det är förmodligen inte av elakhet, det är väl bara så att vi inte ser varandra. Tyvärr är det så bland oss vuxna också.
Men så glad jag blev när jag såg att du "är tillbaka". JAg har inte tittat in här särskilt ofta, och är på väg tillbaka tilljobbet.
Hoppas du känner dig redo nu.
Kramar A
Det är svårt att veta hur hon har det i skolan. Men lärarna vill att hon ska gå om ett år till. De vill också att en ny skolmognadsbedömmning ska göras. Jag vet inte vad det ska leda till bara. Vi vet ju redan att hon inte riktigt räcker till. Att hon är två år efter sina kamrater. Hon passar inte in någonstans. Hon är för duktig för särskola men för dålig för vanlig skola. Själv säger hon ju inte något. Hon är ju tyst så ofta. Men hon har så sällan några kompisar. Men kanske hon inte själv vill ha kontakt. Det är svårt att veta när hon inget säger. Man önskar ibland att hon haft ett bättre språk. Man önskar ibland att man kunde göra mycket mer. Man önskar ibland att man hade någon att skälla på. Man önskar som så många gånger förr vad det gäller barnuppfostran att det fanns en bok att slå upp i hur man ska göra.
SvaraRaderaJaa, jag tror aldrig man vet riktigt om man gör rätt eller fel. Och ofta blir det bakvänt.
SvaraRaderaÄr hon mer tyst nu än förut?
Kanske skulle hon må bra av att gå om ett år och komma ifatt, då borde hon ju ha lite försprång. Eller ja, jag vet inte. Hamnar hon i samma klass som S då?
Hon ska förmodligen gå om ett år igen. Det är bara det att det har hon ju redan gjort en gång. Men kanske är hon äntligen i kapp nästa år då. Vi får välja om det blir i samma klass som S. Nej hon har nog inte blivit tystare igen. Det går i perioder det där. Men det känns lite motigt när hon inte svarar när man pratar med henne. Men jag tror att jag ofta målar fan på väggen också. Är väl lite extra lyhörd vad det gäller henne. Ofta är hon ju så glad och det skulle hon väl inte vara om hon inte trivs. :-)
SvaraRadera