Gnäll från en person som inte ens har en rullator att släpa på

Asså. Jag anser ju att jag har en tumme med han där uppe. För hur det nu än har varit i lilla livet så har allting alltid ordnat sig. Oftast bättre än man kan tro från början när något strulat i livet. Men när jag i min aftonbön bad om att få en lång och härlig vinter.... Inte tusan trodde jag då att han skulle ta mig så på orden.

Idag när jag skulle gå iväg till skolan med L (måste sluta med att kalla henne lilla L. Hon är inte så liten längre) så hade det ta mig tusan snöat igen. För vilken gång i ordningen den här vintern det vet väl bara Nissen själv där uppe. Det är härligt med snö. Jag säger inget annat. Jag avskyr slask och regn i sex månader som svenska vintrar brukar innehålla. Men när nu snöskottningen i den här stan är lika med noll och egentligen långt UNDER noll, så kan man ju hålla sig för skratt när man ska ut om morgonen.

Först fick jag bända upp ytterdörren (inte fan tänker jag skotta trappan när jag betalar snart 8000 spänn i hyra för den här lyan) Sen ut på gångbanan som typ inte är skottad sen innan jul. Därefter korsa vägen (skrapad inte sandad, inte saltad). Gå i en halv meter snö för att gena till skolan (självförvållat men i allafall).

L hade inte ont av det alls. Som vanligt världens bästa morgonhumör. Hon pulsade genom snön och sjöng glatt och uppsluppet hela vägen.

Jag tog mig hem igen för att halvtimmen senare göra om hela bravaden med S, eftersom de inte går i skola respektive förskolan på samma tider. Väl hemma slängde jag mig ner på närmsta soffa djupt stönande över livets orättvisor utan att få det minsta medhåll från älsklingen som sitter nedbäddad pga stukad fot. Hans taskiga kommentar var bara:
" Men hjärtat du har ju bara 200 meter till skolan och dagis!"
Du, sa jag. I morse hade någon f-n gjort vägen bra mycket längre.