Stjärnorna lyser alltid även om man inte ser dem

Äldsta sonen är en fena på musik. Han skriver och spelar på sin kammare. Haft lite bandkonstellationer och spelat in lite musik på enkel väg. Inget kommersiellt Han är en sann idealist. En gång när jag frågade om han ville spela på de stora scenerna så svarade han: Nä fy fan. Jag spelar för att det ger mig något. Inte för att det ska ge något liksom.

Han sätter ord till musik eller snarare han tonsätter sitt liv. En gång under skoltiden så frågade han sin lärarinna i musik om han kunde få låna hem lite noter och försöka lära sig spela. Hon svarade att kan du det inte nu så är det för sent att lära sig. Han var då i 13-års åldern. Hur det nu gick till så skulle man ju vilja tala om för den där glädjedödande, urspårade läraren att sonen idag behärskar många instrument och att det är till stor glädje för honom. På kammaren och iallafall i en mors öron är han en riktig stjärna. Det är en sann fröjd när man får tillfälle att lystna på honom.

Sen har vi den andra stjärnan i familjen som precis har missat att gå vidare i VM. I mina ögon är han en riktig stjärna hur han än springer. Han sliter och tränar dag efter dag och reser halva jorden runt på arenorna. Morsan sitter hemma och fattar inte hur han pallar. Uppladdningar på uppladdningar. En förkylning spolierar hela skiten på några sekunder. Några ögonblick mellan succé eller katastrof Han lever ett mycket bra liv och stortrivs med det han gör men jag i min enkla vardag kan icke begripa hur han orkar alla dessa uppladdningar. Drömmen om att bli stjärna. Drömmen om att vara bäst. Hotellrum efter hotellrum som passerar i revy. Väntetider i timmar på flygplats efter flygplats. Bättre liv än de flesta i hans ålder. Inte så jäkla kul med ett nio till fem jobb med skitlön heller.

Hur stora ens barn än blir så bär man dem i sitt hjärta dagligen. Hur de än lyckas och var de än befinner sig så älskar man dem varje sekund. Man har dem bara till låns. Man hoppas så innerligt att vart de än strävar och vart de än når så förstår de att var och en på sitt vis är de det bästa som finns. Bara genom att vara den de är. Alla skulle vi gå ut i världen och betraktas som stjärnor. För det är precis så som en mor ser på sina barn. Det vackraste som finns. Oavsett hur de lyckas.