Måndagsblues

Idag har inte varit en bra dag. Alla dagar kan inte vara bra dagar. Även om jag försöker samla på just bra dagar. Det är dem man ska minnas. Min dag kan bäst beskrivas med ett ord. Tandvärk. Besökte akut tandvården förra veckan och fick min dom. Efter att jag hade berättat att jag lider av svår tandläkarskräck. Undrar om min tandläkare led av patientskräck. För han var så himla positiv. Jo men visst det här ser ju bra ut. Det ska vi fixa. Det syns ju att du sköter dina tänder. Rena och fina. Ingen tandsten. Sen att de är helt förstörda i grunden det kan ju inte du hjälpa myntade han käckt. Det syns ju att de är skadade sen du var liten. Som om det gjorde situationen bättre.

Igår satt jag vid min fars sida. Hela han är anledningen till mina trasiga barnatänder. Minns som igår hur vi lurade mor. Far jobbade i affär och smusslade så gott som varje dag hem godis som jag satte i mig innan maten. Säg inget till mor sa han. I morgon blir det klubbor. Någonstans så beror det väl förmodligen på att det enda han fick av sin far var stryk och hårda ord. Sen visste man väl inte bättre på den tiden. Saft till frukost och socker på gröten. Kommer ihåg jordkälleskatterna. In kokta päron i kanel. Vinbärs saft. Sylt av alla möjliga bär. I ofantliga mängder. Gott var det. Det minns man allt. Synd bara att jag hade nio hål i tänderna året efter.
När jag var elva år så sa en tandläkare till mig att han aldrig hade sett så mycket amalgam i munnen på en vuxen ens.

Men nu är det inte mycket med farsgubben. När han var frisk plockade han flera hundra liter bär om året. Skogens guld. Blåbär och hallon. Lingon och hjortron. Nu kan han knappt äta själv. I går blev han osams med en i personalen på äldreboendet. Svor långa ramsor. Skrek och grät. Inte var hon så himla snäll själv heller undersköterskan. Du ska vara snäll nu annars hjälper jag dig inte skrek hon. Då går jag ut så får du ligga här. Sen hämtade hon ett piller så han somnade. En mindre och få skit av kanske. Jag avundas inte vårdpesonalens situation. Verkligen inte. Men jag lider med fars sjukdom. Den har tagit över helt. Undrar om någon stryker honom över kinden ibland. Kanske är det strid varje dag. Vad vet man. Far slåss i många krig. Han slåss med en kropp som inte lyder. Han slåss konstigt nog för att överleva. Han vill nämligen inte dö. Han slåss med personalen. I sin vimmelkantiga värld där han knappt inte vet vad som är upp eller ner. Klart de inte ska ta det. Så här har det varit hela veckan sa han. Ibland är han glasklar. Så ensam han måste känna sig då.

I morgon är en ny dag. Tisdag. Den kan inte innehålla måndagsblues :-) Då vaknar jag nog utan tandvärk med barnarmar omkring mig. Livet måste gå vidare. Livet går vidare. Hela tiden. Som tur är så lyser en ny sol upp min morgondag.