Det har varit en riktig trevlig sommar. Skogspromenaden i tidig morgon talade dock om att kylan är på väg. Det var så höstlikt med kalla vindar och små löv som singlade ner framför fötterna.
Lilla L ska på onsdag ta de första stapplande stegen in i skolans värld. Som hon längtar. På habiliteringen i onsdags pratade man om att hon som vanligt tar ett skutt sommartid rent utvecklingsmässigt. Hon har också lagt på sig ett helt välbehövligt kilo över sommaren. Många glada minnen hade hon också att berätta för den snälla pedagogen på sjukhuset.
Jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte känner en viss oro för hur hon ska klara sig bland alla andra 6-åringar när hon fortfarande på många tester har en utvecklingsnivå som en 4-5 åring. Vi fick ju inte heller behålla vår underbara assistent som följt henne hela uppväxten. Nu ska hon ha en ny assistent som är en gammal dessillutionerad halvtidspensionär. Men, men. Det handlar väl kanske också från min sida att våga släppa taget och hoppas på att hon klarar sig utan dagis trygga skyddade värld.
Kanske slår hon alla med häpnad. Kanske klarar hon sig bättre än vad alla tester visar. Kanske har hon en förmåga att blomma ut när hon ställs inför uppgifter som är lite tuffare än hon är van vid. Ingen vet ju faktiskt säkert hur mycket den lilla hjärnan där inne förstår. Jag hoppas bara så innerligt att hon ska behålla den underbara livsglädjen som bor i henne varje gång hon vaknar och ser en ny dag.
Tänk ändå vad tiden går. Jag minns som igår när lilla knytet kom till världen 800 gram "tung" och 30 cm lång. Nu är det redan över sex år sen. Nu ska hon kämpa på och skapa sig en bra framtid. Vem ska lita på att hon klarar sig galant om till och med hennes egen mor tvivlar? Det blir nog jätte bra. Jag måste våga tro det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Visst har man den där gnagande oron i maggropen varje gång ens barn ska göra nåt de aldrig gjort förut.
SvaraRaderaOftast går det ju bra och de slår en med häpnad över hur bra allt gick. De har inte sett skymten av alla de problem som vi vuxna kan hitta på.
Tror nog att lilla L är släkt med både A, M och E och de ungarna kan ju åstadkomma det mesta! Kanske behöver hon lite mer tid på sig att finna sig tillrätta i den nya miljön, sen kommer det säkert att gå jättebra!
Ta ett djupt andetag och dyk ut i det okända!
Kram på dig!
Tack :-) Visst är det så att man gärna målar hum hum på väggen. Någonstans måste man ju faktiskt våga släppa och också lita på att isen håller. Kram tbx
SvaraRadera