Han måste skaffa sig en tränare!

Och då syftar jag inte på löparsonen. Nej du. Den kommentaren kommer han aldrig få av sin mor. Jag är inte delaktig alls i hans framgångar. Dit han har tagit sig är inte min förtjänst för fem öre. Varför i fridens dar skulle jag då börja lägga mig i nu. När jag inte gjort det tidigare. Jag är inte insatt i hans värld alls. Konstigt tycker många. Det tycker han nog inte själv. Jag är köttbulle mamman som kan laga gott käk när de behöver och det skäms jag inte för. Jag är oerhört stolt över alla mina barn. Men för sin mor behöver ingen av dem bevisa att de är bäst. Det har de nämligen alltid varit ändå. Jag älskar mina ungar allihop. Jag saknar de stora som skaffat egna liv. Men jag är som sagt var stolt och världens lyckligaste varje gång vi träffas eller bara tar ett snack i telefon. Löparsonen och jag snackar sällan idrott. Det beror inte på att jag skiter i hans framgångar. Det beror på att vi har andra minst lika viktiga saker att snacka om. Jag tror att han tycker att det är rätt skönt att inte snacka jobb med mor. Inte fan vill jag snacka jobb med mina föräldrar.

Nej, den som ska skaffa sig tränare är grannen. Eller nästan grannen. Där jag kommer ifrån var man ju för tusan grannar när man bodde en kilometer ifrån varann. Här i stan har man ju tusentals grannar. Men snubben som bor i ett av höghusen bredvid han borde som sagt var skaffa tränare. Han är gammal som gatan men står och gör hysteriska rörelser varje morgon utanför min balkong. Jag borde ju för guds skull röra mig mer. Det vet jag. Men inte kan det vara bra och stå och veva från sida till sida i någonslags husmors gymnastik så kraftig att man kan tro att både rygg och nacke ska gå ur led. Efter träningspasset så solar han sen ser jag inte honom på hela dan. Jag kan ju för all del göra som alla andra som går förbi och titta åt ett annat håll. Men jag kan ju inte hjärt/lung räddning. Vad tusan ska jag göra om gubben segnar ner en morgon? Nä, HAN borde skaffa tränare.