Släkten går vidare och ett sjujäkla onödigt bråk

Kärleken till sina barn är större än allt annat. Man gör fel på vägen och man utvecklas ständigt som förälder. Det viktigaste att veta är att man gör så gott man kan. Även om man på vägen hela tiden tänker att man kunde gjort bättre. Jag har tre stora barn som i mångt och mycket fick växa upp med den ork som blev över. Ändå är de nu tre fina vuxna människor med bra karriärer och fina liv. De har snubblat på vägen men de har aldrig slutat försöka. Jag är så fruktansvärt stolt över dem alla tre. Den äldste var hemma på besök i förrgår och som han blev överöst med kärlek. Så efterlängtad och så saknad. Kvar när han åkte är ett hål som aldrig kan fyllas av något annat. Även om han är stor nu och ska leva sitt eget liv så står dörren och slår i hjärtat tills han sitter hos oss igen. Snart ska familjen utökas. Den första dottern ska om allt går bra äntligen få ett eget barn att älska. Jag ska bli mormor... Tanken svindlar. Hon ska få uppleva det största i livet. En ny liten människa som kommer förändra hennes världsbild för alltid. Så. Himla. Stort. Mitt hjärta svämmar över. En till att sakna när de går ut genom dörren och åker hem. Jag är verkligen världens rikaste människa.

Det är semester och man går på varandra dagligen. I två veckors tid har det varit gulligull och kramar och kvalitetstid. Ljuvliga frukostar utan stress och sitta länge och äta gott. Underbara luncher ibland medtagna ut i det gröna. Idag small det. Vi älskar varandra jag och kärleken men vi har ett hur ska jag säga ganska sydeuropeisk temperament båda två. Det är alltid skitsaker. Alltid. Idag var det en gröt som skulle kokas och jag blev galen när han skulle lägga sig i hur den skulle göras. Det är så jäkla löjligt. Jag är så jäkla löjlig. Han är så jäkla löjlig. En stängd dörr och tre timmar senare så undrar jag var han är. Han stack iväg utan frukost. Tänk att man efter så många år fortfarande kan älska så att man kan bli så förbaskad över en gröt. Den här gången är det min tur att be om ursäkt. Min buffel. Mitt yrväder. Min livskamrat. Mitt bollblank. Kom hem. Förlåt. Den här gången var det mitt fel. Jag älskar dig. Ska man skriva om sånt här? Förmodligen inte. Men livet har två sidor. Alltid. Och efter regn kommer solsken. Utom den här jäkla sommaren. Det har blåst sen dag ett. Vi gör så. Vi skyller på vädret. Det är inte lätt att hålla sams när man aldrig få bada. Särskilt inte när man jämnt ska göra nästan allt sida vid sida. I morgon blir det yoghurt. Det är ett som är säkert.