Död ved?

I går plockade lilla L äntligen de första vitsipporna. Så glad är hon då och mamma också. När jag var liten plockade jag aldrig blommor. Jag tyckte synd om dem när de dog. Det hjälpte inte hur många vinkar min kära mor gav mig. Hon fick aldrig några buketter av mig. Nu fattar jag ju vad hon menade. Det härligaste som finns är ju när barnen kommer med en alldeles egen plockad bukett som bara är till mor. Som jag plockar till min gamla mamma nu. Allt jag hittar som för att kompensera det hon aldrig fick när jag var liten. Nu bär ju inte hennes gamla ben ut till skogs heller. Nu får hon hålla till godo med det jag bär in. Och vad glad hon blir. Hon har ju gröna fingrar något som jag inte ärvt. Jag minns en gång när jag hittade en pinne i skogen. Den såg heldöd ut. Men den var vacker. Hon använde den till att stödja luktärtorna med. Den slog rot och började växa :) Det hade aldrig hänt i min trådgård. Jag lovar.