Att vara bäst på något.

Pratar med dotterns läkare om gränsättning. Som så många gånger förr. Det eviga klättrandet på allt. Från elementrör inomhus till höga träd utomhus. Pratar också om hur svårt hon har det i skolan. Bokstäver är svårt. Hon känner ofta att hon är så dålig i skolan. Att hon inte kan det andra kan. I undersöknings rummet finns en ribbstol som löper utmed väggen och upp i taket. Dottern drar fram en matta och klättrar hela tiden upp och ner i ribbstolen tillslut går hon armgång ut i taket. Plötsligt händer det. Mitt under samtalet faller hon och ramlar handlöst ner till marken. Men hon rullar runt och kommer upp på fötter utan en skråma. Läkaren ser blek ut men genomför undersökningen efter diverse lama försök om tröstningar som inte ser ut att behövas. Dottern är sur. Vill inte bli undersökt. Hon är sur hela vägen till bilen. Tillslut säger hon: Mamma jag ramlade inte. Jag hoppade. Ingen annan kan klättra som jag.

Väl hemma klänger hon i taket i elementröret. Hon tjoar och skriker att hon är bäst på att klättra i hela världen. Jag säger inte att hon ska gå ner. Jag frågar om utsikten är bra.