Rakt ner i asfalten

Idag har kärringen fyllt 43. Jag vaknade av att kära grannfrun sjöng och kom med blomma. Halva tjocka släkten kom också och gratulerade. Min goa, goa bror hade med sig den bästa tänkbara present. En egen cykel!!!! Gud vad glad jag blev. Den gamla trotjänaren jag hade dog och försvann förra året. Den har dessutom inte varit användbar på många år. Jag bjöd på ugnsgrillad filé och färsk potatis med körsbärssås. Till kaffet en ljuvlig jordgubbstårta som ingen kunde sluta äta av. Jag skulle naturligtvis göra mig märkvärdig och cykla en lång sväng och visa gästerna hur fin min nya cykel var. Det gick perfekt. Nästan hela vägen. När jag skulle stanna var det ingen som talade om att det satt en ram på cykeln. Lite högre upp än på min gamla. Så mitt framför gästerna drullar den ny fyllda 43-åringen rätt i backen och slår sig halvt fördärvad. Ha ha. Blodet flöt och knät sönderskrubbat. Stackars gäster. De satte kaffet i halsen. Ja ja, det ska väl kännas att man fyller tant. Gissa vem som köper den där urfåniga cykelhjälmen på måndag.