Tala är inte alltid silver och tiga är inte alltid guld

I dag pratade jag med en gammal vän som jag inte har pratat med på länge. Vi brukar föra ganska djupa samtal om allt och inget. I dag kom vi att prata om ordets betydelse. Det här med hur viktigt det är att vara rak och ärlig i sitt språk. Alla som känner mig vet att jag sällan har tunghäfta. Ibland säger jag saker som jag inte menar men oftast är jag ganska bra på att be om ursäkt. Ibland säger jag saker ganska frankt som jag verkligen menar. Själv är jag urusel på att läsa människor. Jag tror att alla säger det de menar eftersom jag så ofta gör det själv. Men just nu har jag ganska tunga saker jag behöver prata om med någon som står mig nära. Och plötsligt upptäcker jag att jag är jätte dålig på att få ur mig det viktiga som behöver sägas. Så egentligen är jag en sådan där person som jag själv inte tycker om. En mjäkig ja sägare. En snacksalig meningslös tjötröv. Så jag ringde upp den älskade och sa som det var. Rakt på. Inga krussiduller. Berättade målande, beskrev hur jag kände. Jösses vad mycket bättre det kändes sen. Och inte tusan rämnade världen. Inte fan blev älsklingen förbannad heller. Jo en sak blev han arg på. Att jag väntat så länge med att berätta. Det finns ju någon anledning till att jag friade sa han. Att han vill dela både nöd och lust. Så ibland måste man få vara ledsen. Man kan inte alltid vara glad. Även när solen skiner och det är ens favorit årstid. Mörka moln kan komma när som helst. Men det blir faktiskt ljusare om man delar det med någon som man tycker om.