Anonymitetens baksida

När jag ser att det är mor som ringer får jag lite ont i magen. Jag vet vad som väntar. Min mor är inte en vän av planering. Det är alltid kris. Otaliga är de akututryckningar jag gjort genom åren. Är det inte hjärtmedicin som är slut så är det något annat hon behöver hjälp med. Jag vet att jag inte ska gnälla. Lilla ordet nej finns ju faktiskt.

Det ringer. Jag ser att det är mor. Funderar på att inte svara. Svarar. Någon på äldreboendet har varit hos frisören med far. Det fanns inga pengar i hans värdefack. 250 kronor behövs. Frisören stänger 16. Jag går. Har kvittot på att jag lagt 500 spänn i fars värdefack. Bara en i personalen har nyckel och är personlig ansvarig för pengarna. Tas det pengar ska kvittot läggas i värdefack. Har kvittot med mig. Går in till frisören och betalar 250 spänn. Har kvittot på fars 500 i näven. Går in på äldreboendet. Känner mig trygg i min förvisning. Hittar fars värdefack öppet. Utan pengar. Utan kvitto!!!!!!!!!! Ingen som ansvarar finns tillgänglig. Alla skakar på huvudet. Ingen vet något. Ringer ansvarig när jag kommer hem. Telefonsvarare. Är på möte kommer i morgon. Jag talar in ett meddelande att ringa upp. Undrar om hon gör det. Kanske har jag missförstått. Man ska inte döma någon ohörd. Kanske ligger kvittona någon annanstans. Blänger på mitt kvitto jag har i handen. 500 kronor. Två underskrifter. Min och en sköterskas. Knappt läsbar. Vem var det nu igen jag lämnade ut dem till. Ingen aning. De är hundartal och ser likadana ut allihop. Ibland längtar man hem till landet där alla känner alla.