Förr och nu. Ett långt inlägg om någon orkar läsa

Min mamma var den snällaste människa jag har känt. Hon levde i sin egen lilla värld av blommor. Hon hade ingen aning om mycket. Hon levde för sin familj och sina vänner. Frågade du henne vem som var president i USA så kunde hon inte svara på det. Men frågade du henne hur faster Britta mådde så kunde hon tala om precis. Min släkt var stor. Min pappa hade 11 syskon. Min mamma hade en bror. Jag och min bror hade  32 kusiner. Ändå fans det ingen som min mamma glömde på namnsdagar eller födelsedagar eller bemärkelsedagar över huvud taget. Hon blev tjenis med kassörskan på Konsum. Hade ett vänligt ord till brevbäraren och bjöd sotaren på kaffe. Alla som kom i hennes väg under en dag blev hennes vänner. När hon blev äldre och inte kunde bo kvar i byn där alla kände alla så blev hon ändå vän med grannar och människor hon stötte på i sin nya stad. Hennes sista år bodde vi grannar. Jag hjälpte henne med allt jag kunde när orken inte längre fanns. Hon hade en naivitet som gjorde mig galen ibland. En promenad runt sjön kunde innebära att en förbipasserande bjöds på kaffe eller att en tiggare bjöds in att övernatta på soffan. I tanken så bodde hon kvar i den lilla byn på 100 innevånare. Det fanns inga okända. Hennes värld var så liten. Men hennes hjärta så ofantligt stort. Otaliga är de gånger jag fått hämta hennes cykel för att hon lånade ut den till någon som bättre behövde den. Till slut försvann den. Hon kunde inte minnas vad personen hette som lånat den. Men hon var inte ledsen för det. Nu kommer den till nytta någon annanstans sa hon bara. Hon begrep aldrig hur man bytte dammsugarpåsar eller hur man använde Microvågsugnen men hon begrep hur man skulle ta hand om varandra. Hon gjorde aldrig skillnad på människor. Hon såg verkligen alla. När hon och pappa dog så begravde vi dem i stillhet.

 Efter begravningen strömmade det in brev och kort och telefonsamtal från människor hon mött i livet. Jag ljuger inte om det var 100 tals personer som hörde av sig. Jag hade en barndom som man skulle kunna kalla ganska torftig på prylar och kläder. Jag växte upp i ett dragit hus på landet. Det var en tid som bäst beskrivs i Astrid Lindgrens böcker. Även om detta var 60-70 tal så dröjde sig gamla sedvänjor kvar på sina håll i denna lilla obyggd. Jag har sett hö hässjas. Jag har sett hölass köras med häst och vagn. Jag har fått hämta vatten i en brunn när ledningen hade frusit sönder, Jag har fått se vita lakan hänga på tork i vinden. Jag har varit på symöten där man fick sitta tyst och vänta och uppföra sig. Jag har sett pappa klia kalvar under hakan och mata dem med äppelbitar. Jag har upplevt slaktdagar och älgjakter i en tid där inget fick förfaras. Man tog vara på allt. Man hjälptes åt och köpte in var sin maskin som man lånade ut när det var dags att slå hö.  Jag förstod aldrig när jag var liten hur pappa kunde klia med ena handen och skjuta med den andra. Di ska ha dä bra mens di lever . Sen att en måste ha mat på borlet dä ä en sörgens da men dä måst gå. Det var hans devis. En sa göra rätt för se å allri ligga nön te last. Den andra sidan fanns förstås också. Visst var det osämja och sjukdomar och slitsamma dagar också. Men mest minns jag kalas med dignande bord av älgstekar och hemkokt vinbärssylt och sju sorters kakor och skratt och glam och hutt och dragspelsmusik.

Jag tänker på dem ibland mina föräldrar. Man saknar så konstiga saker. Mammas rårörda jordgubbsaft. Doften av såpa och Nivea. Pappas evinnerliga hinkar med nyplockade blåbär och lingon som man i slutet på säsongen inte ville ha mer av. Man saknar men man försöker låta bli att sörja. Det vet jag att de inte ville. De var så ofantligt stolta över alla mina ungar och allt jag gjorde medans jag var frisk. Sen också för den delen. Det är så synd att de inte fick uppleva att min äldste son idag tar kandidatexamen. Ingen av mina barn blev bönder. Inte jag eller min bror heller.

Det är nya tider nu. Man läser och man strävar uppåt och utåt. Det är inte sämre det heller. Idag är jag världens stoltaste mor. Men jag ska heller inte glömma att när han springer ut för trappan på univeritetet så var det fars slit på åkrarna som byggde vägen som sonen nu vandrar. Släkten kommer och släkten går. Tiderna förändras. Och så ska det vara.

 Grattis älskade son. Du gjorde det själv och du gjorde det så bra. Du äger framtiden. Jag är världens stoltaste mamma. Jag älskar dig. Lycka till på nya jobbet.