Sorg, tandvärk och Glykol

Sakta men säkert går sorgen över en förlorad mamma över till en oändlig saknad. Märker föresten att jag av någon anledning kallar henne mamma nu när hon är död vilket är jätte konstigt eftersom jag alltid kallat henne mor. Nu har jag äntligen kunnat sova i två nätter. Annars har nätterna tillbringats ömsom i soffan ömsom halvsovandes i en stol. När man så sakterliga kommer tillbaka till en normal sömnrytm utan allt ältande av vad som hände den där ödesdigra natten då mamma lämnade oss... Då kommer tandvärken. På det glada 80-talet lagade man tänder med kvicksilver! Nu går skiten sönder tand efter tand. Håller på hos tandläkaren och har en tid på onsdag. Inte fan har jag lust att söka akut för en ny tand två dar innan. Nä det blir till att leva på värkisar och sträva med.

Nätterna är kalla nu. Den enbarmeliga vintern som jag hatar som pesten närmar sig med stormsteg. När jag var barn så kom snön i november och stannade till början på mars. Nu vet man att man har fem månaders slask, regn, kyla och blåst innan snön slår till på påsklovet någongång. Fy för den lede. Jag brukar inte klaga men alla människor har väl rätt till något som man inte gillar. Mitt är vintern. Det står jag för.

Skulle i allafall fylla på glykol i Roffes (husvagnen om någon missat det) värmesystem för första gången. Efter att jag övertygat maken om att jag fixar det galant så gick jag först och köpte en glykolmätare. Vad jag nu ska med det till när man kan låna på macken. Mätte och upptäckte att det behövdes på fyllning. Det visade att det skulle hålla till -17 men i det här jädra klimatet så tar jag inga risker. Matade på tills det visade att det skulle tåla -34. Ja, vadå. Man vet ju aldrig. Så skruvade jag på locket så fint till påfyllningsröret. Haha vad jag kan. Sen skulle jag sätta på locket på flaskan och spiller ut hela skiten på både mig och Roffe. Torkade som en galning och just då kommer äkta maken in och frågar vad jag gör. Fråg int, svarade jag då. Man har väl någon jäkla stolthet va?