Sorg över ett hus djur

En av mina flitigaste läsare har ett tungt beslut att fatta. En av de fyrbenta vännerna har tjänat färdigt. En gladlynt kuse som älskar att kasta hinken efter sig när maten är uppäten. En för övrigt frisk och härlig krabat måste dö för att hovarna inte kan bli friska. Även om han är gammal så känns det rätt tragiskt. Jag som får ont i magen av att jag råkade skada en humla när jag skulle vattna mina Petunior kan bara tänka mig hur jobbigt det måste vara. Minns hur det var när vi skulle låta vår kisse somna in. Vi hade precis fått lilla L. Vi tillbringade all vår tid på sjukhuset och vi visste att vi skulle få göra det de närmaste tre månaderna. Vi var bara hemma för att titta till Felix när vi upptäckte att han hade problem med kisseriet. Vi sökte veterinär hjälp men det satt inte i urinledarna utan i njurarna. Det hade gått att åtgärda men han behövde lång konvalescens. Just då fanns inte orken för två skyddslingar som var sjuka. Vi valde naturligtvis att lägga fokus på vår älskade dotter. Min make J satt hela tiden och höll i Felix när han fick somna in. Jag har aldrig sett min gubbe gråta så mycket. Det tog tre sprutor innan svansen slutade att vifta. Det tog fyra innan hjärtat slutade att slå. I det ögon blicket bestämde jag mig för att aldrig någonsin skaffa katt igen.

Som jag i tidigare inlägg har skrivit så har vi gjort en utrensning av gammal bråte och slängt på tippen. Men vi kan bara inte slänga Felix saker. Människor omkring oss får tycka vad de vill. Men i en liten hörna i vår lägenhet står Felix transportbur innehållande hans leksaker, koppel, tandborste (urk), borstar med katthår kvar, och ett litet kort där han sover i husses famn. Ofta pratar vi om roliga saker han gjorde eller bus han hittade på. För oss var han en i familjen och någonstans gnager samvetet att man inte la krut på att få honom frisk. Det är sju år sen snart. Hur överlever folk som förlorar sina barn?